#256. Rädda människor…

Det för demokratin, människovärdet och all anständighet katastrofala valresultatet i helgens EU-val vittnar om att Europa är fyllt av rädda människor. Människor som är rädda för andra och rädda för varandra. Bara människor som känner sig små och rädda inför den verklighet som omger dem tar sin tillflykt till den extremism, nationalism och främlingsfientlighet som till förfäran och bedrövelse har visat sig frodas i Europa.

Den som känner sig liten och rädd inför världen, verkligheten och tillvaron har mycket att vinna på att ta sin tillflykt till de enkla svaren, de fetischerade yttre identitetsmarkörerna och de rubbade machoideal som råder i nationalismens, fascismens och nazismens ideologiska flodfåror. Där kan de enkla svaren skapa en illusion av trygghet i en påhittad gemenskap. Där kan små och rädda män intala sig själva och andra att de är stora och viktiga. Den som är liten och rädd blir farlig när litenheten byts ut och blir en illusion om storhet och när rädslan omvandlas till destruktiv handlingskraft. Rädda människor med makt är farliga människor.

Resultatet i helgens EU-val berättar att Europa är fyllt av rädda människor som nu har fått makt och därmed har blivit farliga människor. Valresultatet är också en tredelad anklagelseakt som riktar en bedövande och förödande kritik mot Europas befolkning, mot Europas politiker och mot den kristna Kyrkan.

Det första stora – om inte det största – problemet med EU-valet är det låga valdeltagandet. Att Europas befolkning inte tar sitt demokratiska ansvar på allvar vittnar om att det är få lärdomar från det förflutna som faktiskt lever kvar och påverkar oss. Det är som om vi har glömt bort de senaste hundra årens monumentala katastrofer och de politiska ideologier som lade grunden för alltihop. För hundra år sedan började det fruktansvärda krig som fortfarande påverkar relationerna mellan Europas folk. I helgen röstade Europas folk, eller avstod från att rösta, som om det aldrig har hänt. Graden av ansvarslöshet, naivitet och ren enfaldig dumhet som Europas befolkning med helgens EU-val har visat upp är bedövande bedrövlig.

Det andra stora problemet med EU-valet är Europas och EUs kår av politiker. Man har de senaste åren uppenbarligen agerat på ett sådant sätt att väldig många i Europa har slutat att bry sig om både dem och EU. I regel bryr man sig inte om sådant som man upplever som irrelevant för det egna livet, det egna välbefinnandet och den egna tillvaron. Uppenbarligen uppfattas EUs politiker-kår som irrelevant för väldigt många av EU-ländernas befolkningar, eftersom så många inte brydde sig om att rösta. Ansvaret för en sådan brist på förtroende, intresse och engagemang kan inte hamna på några andra än politikerna själva.

Valresultatet vittnar också om den kristna Kyrkans monumentala misslyckande i våra tiders Europa. Att de destruktiva politiska ideologierna har brutit ny mark i Europa är ett symptom på Kyrkans stora misslyckande. Kyrkan, Kyrkans präster och Kyrkans folk har uppenbarligen inte förkunnat Kyrkans evangelium tillräckligt högt, klart och tydligt i Europa. Kyrkan har misslyckats med att fostra människor i tro för att leva i sina dop och som kristna människor. Att leva i sitt dop och att leva som kristen gör det omöjligt att sympatisera med de extrema politiska ideologier som nu har tagit plats i EU-parlamentet. Botemedlet mot all politisk extremism är förkunnelsen av Kyrkans evangelium om Jesus Kristus och att fler och fler människor, i ljuset av förkunnelsen, lever med och i sin kristna tro.

Därför att en kristen människa är trygg och inte rädd. Varken för livets innehåll eller andra människor. En kristen människa tillhör och är en del av Kyrkans världsvida gemenskap Därför finns det inga främlingar för en kristen människa. En kristen människa har bara syskon, systrar och bröder. En kristen människa vet och förstår att denna världens ordning är förgänglig. Därför kan en kristen människa inte vara nationalistisk. En kristen människa hör samman med Kyrkans politik som är en del av och samtidigt avskild från världens politik. Därför kan en kristen människa inte hänge sig åt eller vara en del av destruktiva politiska rörelser, oavsett ursprung, mening och mål. Det är inte möjligt att vara kristen och att samtidigt sympatisera med nationalistiska, rasistiska eller främlingsfientliga rörelser.

Europa och EU behöver mer av Kyrkans tydliga förkunnelse av sitt evangelium och fler människor som lever i sin tro, med sin kristna övertygelse och med sitt obevekliga hävdande av varje människas jämlika och oändliga värde. Vi behöver inte fler rädda människor.


Edit 27/5

Jo, jag vet att det här är schematiskt skrivet och att det inte är så till synes enkelt att den eller den är kristen och den eller den är det inte. Och jag vet också att kristen tro inte per automatik leder till att människor är ansvarstagande. Det växte väl fram ur något av en förtvivlan när jag läste om vilka åsikter som faktiskt har beretts plats i EUs beslutande organ. Men, någon teologi behöver vi faktiskt vaska fram ur vår samtid. Något behöver vi säga om det som sker, ur ett ecklesiologiskt och ett teologiskt perspektiv. Det här var ett litet försök. Kanske ett dåligt försök i förtvivlans affekt. Men hur ska vi tänka då? Vi som bär ämbetens ansvar i vår och i våra kyrkor? Hur ska vi tänka ecklesiologi och teologi utifrån det moraliska och etiska moras som avspeglas i helgens valresultat? Hjälp mig gärna med det.