#253. Kyrkans klockor…

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

"Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte har kommit bort. Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad." 

(Matteus 11:28–30; 18:12–14)

Efter en gudstjänst för ett tag sedan talade jag med en äldre syster i församlingen. Vi kom in på kyrkans klockor när hon sade att hon alltid blir så glad när hon hör kyrkans klockor ringa. ”Varje gång jag hör kyrkans klockor ringa hör jag kyrkan kalla oss samman. Kyrkans klockor ropar 'kom'. Kååm… Koom… Kååm… Koom… Och då blir jag så glad” sade hon. När klockorna för någon vecka sedan ringde i Jönköping ropade kyrkans klockor istället ”bort”. Båårt… Boort… Båårt… Boort… Och de som skulle bort var de av våra syskon som likt vilsegångna får har gått bort sig och fastnat i de extrema politikernas ideologiska snår. Jovisst, det kan sägas att klockorna ringde för det ena eller för det andra. Men rent konkret där och då så var klockornas dån riktade mot flickor och pojkar som av olika anledningar inte anses önskvärda. Om eller när kyrkan riktar sina klockor mot människor, oavsett av vilka skäl, då har kyrkan missförstått sin uppgift och misslyckats med sitt uppdrag.

Kyrkan är till sitt väsen alltid för människan och för människor. Därför att Gud alltid är för människan och för människor. Kyrkan kan och får inte uttrycka ett ”för” i relation till någon idé på bekostnad av någon enda människa. Kyrkan får inte – får aldrig – vara mot någon enda människa eller mot några människor. Kyrkan måste, för att vara trogen sin uppgift och sitt uppdrag, alltid vara för människor och människan. Det är inte alltid lätt. Men det är nödvändigt. Vi behöver kunna höja blicken och se människan bakom masken, bakom ideologierna och till och med bakom extremismen. Efterkrigstidens kalla krig gav på sin tid upphov till en västlig anti-kommunism som de flesta i väst, även kyrkans folk, till stor del gjorde till sin. Karl Barth opponerade sig och sade:

"Anti means against. God is not against, but for men. The communists are men, too. God is also for the communists. So a Christian cannot be against the communists but only for them. To be for the communists does not mean to be for communism. I am not for communism. But one can only say what has to be said against communism if one is for the communists." (Busch s. 383)

Kyrkan och kyrkans folk kan bara vara mot nazism och högerextremism genom att vara för de pojkar och flickor som kallar sig nationalsocialister, eller vad de nu kallar sig. För att de också är människor, som du och jag. Var och en är en någon som är någons dotter, son, syster, bror, mamma eller pappa. Jag gissar att flera, om inte de flesta, av de som marscherade i Jönköping är döpta och därmed våra kristna syskon. De som gick där under nationalsocialismens fanor i Jönköping är systrar och bröder som har gått bort sig, som likt vilsna får har gått vilse och snärjts i de politiska ideologiernas extrema verkligheter. Vi som kyrka får inte vända oss emot dem. Vi ska med alla till buds stående medel bekämpa nationalsocialismens destruktiva idéer. Men vi får inte vända oss emot någon enda människa, några människor eller människan. Varken med klockor eller på annat sätt.

Jag är väl medveten om att det där inte är varken enkelt eller lätt. Jag vet att det tar emot. Men det är inget mindre än vad evangeliet om Jesus uppmanar till. Vi måste höja blicken från politikens grumliga idévärldar och se människan. Alltid se människan. Vi som kyrka behöver vara en alternativ gemenskap. En mänsklig gemenskap som visar på en väg ut ur nationalsocialismens destruktiva gemenskap. En kyrkans välkomnande och inkluderande gemenskap som är öppen för alla. Även för dem. Hur söker vi efter och hur kan vi ringa in våra systrar och bröder som likt det hundrade fåret har gått vilse? Vill vi göra det? Kan vi även i relation till destruktiva och extrema politiska ideologier på riktigt visa att kyrkan är en förlåtande och försonande gemenskap som alltid är för varje människa och aldrig mot någon enda? Eller är det för svårt för oss att leva som om evangeliets löften om förlåtelse och försoning faktiskt omfattar alla människor, även de som hyser åsikter vi med rätta avskyr?

Kyrkans stora utmaning i samband med det andra världskriget visade sig när kriget var slut och hämndlystnaden ersatte rädslan. Nazismen var med all rätt avskydd och tyskarna var ett slaget folk. Att vara tysk likställdes med att vara nazist och vad nazismen innebar var alldeles uppenbart i ett Europa som låg i ruiner. Revansch- och hämndlystnad svepte fram överallt. De sansade rösterna var få. En av de sansade rösterna i kyrkan tillhörde Karl Barth, som skrev och höll en utmanande föreläsning med titeln ”Tyskarna och vi.”

”In it he said that the Germans now needed friends, ’friends in spite of everything’. And in a paraphrase of Matthew 11:28 he went on to speak of the friend who now said to them: ’Come to me you unlovely creatures, you wicked Hitler youth and Hitler girls, you brutal SS soldiers, you evil Gestapo blackguards, you sorry compromisers and collaborationists, you sheep who now have run so patiently and so dumbly for so long behind your so-called leader! Come to me, you guilty ones and you connivers! Now you can and must see what your actions are really worth! Come to me! I know you well, but I do not ask who you are and what you have done. I can only see that you are finished, and for good or ill you must begin again. I will refresh you. Now I will begin again with you from scratch. These Swiss, puffed up with their democratic, social and Christian ideas which they have always cherished, may not be interested in you, but I am … I am for you! I am your friend!’ Barth thought that because the Swiss had hardly been affected directly by the German disaster, and indeed had often been all too weak against Hitler, they should be ’among the first to make that clear to ourselves’. He said that because he was very afraid that ’our fatherland might be ashamed a second time’, as weakness towards a strong Germany gave way to harshness towards its defeated neighbours.” (Busch s. 323)

Kyrkans klockor får inte vändas mot människor. Kyrkans klockor måste alltid vara ett kompromisslöst inkluderande "kom" som pekar in mot kyrkan som i sin tur pekar på Jesus. Och kyrkan behöver peka på Jesus som alla människors vän. Alla människors vän. Alla människor, utan undantag. Kan och vill vi på samma sätt visa att vi är och vill vara alla människors vänner? Utan undantag? Även deras? Vågar vi söka dem och säga "kom"?

• #147. Sanningen om vägen...
• #162. Mot och för...
• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

PS. Nej, det handlar inte om vara naiv eller att blunda för de destruktiva politiska ideologiernas framväxt i Sverige, Europa och annorstädes. Det handlar om att envist och alltid se människan och om att inte reducera människor till avhumaniserade politiska etiketter. Bara när vi på riktigt ser och når varandra som människor kan vi tillsammans motarbeta och bekämpa de destruktiva politiska ideologier som söndrar den mänskliga gemenskapen genom att sortera människor som olika, önskade och oönskade.