Socialdemokraterna angriper Sverigedemokraterna med nazismen som tillmäle både i den sekulära politiken och i kyrkopolitiken. Senast i den TV-sända partiledardebatten och i kyrkovalets inledande kampanjmaterial. Den trubbiga strategin misslyckades både i förra kyrkovalet och i förra riksdagsvalet. Det är konstigt att de politiska ideologer, valstrateger och PR-konsulter som konstruerar valkampanjerna inte har lyckats analysera fram, konstruera och formulera andra och mer slagkraftiga ideologiska argument. Åsa Linderborg formulerar den kritiken väl i Aftonbladet.
Vad det gäller kyrkovalet nästa år finns det, bland mycket annat, tre konkreta frågor som gör det orimligt och djupt olämpligt att det politiska partiet Sverigedemokraterna har möjlighet att ta plats i Svenska kyrkans beslutande församlingar – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen.
Partiet Sverigedemokraternas ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att sär- och urskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” I rak motsats till en sådan, i grunden, exkluderande nationalism är den kristna kyrkan en gränslöst inkluderande gemenskap. Dopet är konstituerande för vem som är en del av den kristna kyrkan. Och dopet är öppet för alla – oavsett etnisk, kulturell eller social tillhörighet. Alla människor som vill bli döpta och så vill bli en del av den kristna kyrkan är välkomna. Den kristna kyrkans gemenskap är global och begränsas inte varken av nationalstaters gränser eller av sociologiskt definierade skillnader mellan människor. Den exkluderande nationalismen är inte förenlig med vad den kristna kyrkan är i sig själv och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.
Som alla politiska partier är Sverigedemokraterna sprungna ur ett sammanhang. Partiet Sverigedemokraterna har vuxit fram ur, tidigare disparata, främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Främlingsfientligheten och rasismen ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. I rak motsats till rasistisk främlingsfientlighet är den kristna kyrkan en gemenskap som från allra första början är en ovillkorligt inkluderande gemenskap. Inga mänskliga olikheter kan eller får i den kristna kyrkan ligga till grund för fientlighet mot någon människa. Den kristna kyrkan är i sitt innersta väsen en gemenskap som utan undantag inkluderar och omfamnar alla människor. För en kristen människa och för den kristna kyrkan finns det inga främlingar, det finns bara mänskliga systrar och bröder. Främlingsfientlighet och rasism är inte – under några omständigheter – förenliga med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.
Antisemitismen är en giftig och förgiftande hydra som verkar vara en integrerad del av partiet Sverigedemokraternas tankegods. På senare tid har det visat sig som ”festsnack” om att sparka på döda får som judar och som ett förslag från en riksdagsledamot om att sätta gränser för Bonniers inflytande i mediabranschen. I rak motsats till antisemitiska föreställningar betraktar den kristna kyrkan det judiska folket som sina syskon. Den kristna kyrkan lever i och av det förbund som Gud en gång ingick med det judiska folket. Den kristna kyrkan växer fram ur en tro baserad på Bibelns vittnesbörd om juden Jesus från Nasaret. Det är en logisk, etisk och teologisk total omöjlighet att vara kristen och antisemit. Antisemitism, hur den än kommer till uttryck, är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.
Att det politiska partiet Sverigedemokraterna, med Svenska kyrkans nuvarande valsystem, har möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande organ är ett argument mot att politiska partier över huvud taget ska ha möjlighet att skaffa sig mandat i Svenska kyrkans beslutsapparat. Politiska partier hör helt enkelt inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar. Varken partiet Sverigedemokraterna eller några andra.
PS. Vårt samhälle har många svåra frågor att hantera och komplicerade problem att lösa. Lite mindre av ideologiska luftslott och lite mer av konkret pragmatism i den sekulära politiken är önskvärt. Samarbeten över blockgränsen är nödvändiga. Mer politisk pragmatism och mindre ideologiska låsningar skulle marginalisera SD politiskt. Det vore välgörande. Ty, partiet SDs framväxt är ett symptom på problemen, inte en del av lösningen.
