#611. Annandag jul…

”Fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’ Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ’Herre Jesus, ta emot min ande.’ Han föll på knä och ropade högt: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades. Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse. De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.” (Apg 7:55-8:8)

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." (Lukas 12:49-53)

En martyr är ett blodsvittne – en någon som pliktar med sitt liv för att ha vittnat om något och talat sant. Martyrer blir till när tankens och människans frihet förtrycks av maktens bristande tolerans för olikheter. Martyrskap är påtvingat och ska inte hyllas som någon form av ideal. Ingen har av fri vilja valt att bli martyr. Att Stefanos stenades till döds är inte något föredömligt. Martyrskapet tvingades på honom. Vi ska minnas Stefanos och vi ska hedra minnet av historiens alla martyrer. Men vi ska inte hylla martyrskapet som någon form av föredöme. Världen har redan sett alldeles för många martyrer. Vi behöver inte fler.

Det är ett stort misslyckande när den eller dem som har makten inte kan stå ut med en annan beskrivning av världen än sin egen och förtrycker den som berättar om en annan verklighet. Det har alltid varit och är ett enormt misslyckande när människor förtrycks och mördas på grund av sina tankar och åsikter. Martyrerna lyser som fyrbåkar i historien och påminner oss om mänsklighetens oförmåga att acceptera och tolerera tankens olikheter.

Den kristna kyrkans martyrer påminner oss om att autentisk kristen tro alltid har mött motstånd där den kristna trons vittnesbörd om Jesus tas på allvar. Den kristna kyrkans tro är ett glädjens budskap om frälsning och befrielse för alla människor. En kristen människas frihet utmanar och provocerar alltid den eller dem som tycker sig ha rätt att utöva makt över andra människor.

Vi ska inte fira historiens martyrer. Men vi behöver minnas dem. Vi behöver påminna oss om det stora mellanmänskliga misslyckandet som gjorde att martyrerna förtrycktes och mördades för sina tankar och åsikter. Så att det inte händer igen.

Vi ska minnas historiens martyrer med varsamhet och eftertanke. Martyrerna vittnar för oss om vår gemensamma oförmåga att tolerera och acceptera andra och varandra när våra tankar och åsikter är olika. Tankens absoluta frihet måste alltid råda. Olika åsikter måste alltid få finnas sida vid sida. Verkligheten måste få beskrivas på olika sätt. Världen har redan sett alldeles för många martyrer och vi behöver verkligen inte orsaka fler.

Jesus talade om en eld som skulle tändas och leda till splittring. Han såg det redan i sin egen tid. Jesus visste alltför väl att människan och människor alltid har haft svårt att hålla sams. Han visste att olika tankar och olika åsikter splittrar människor mer än riken och murar. Han visste redan då att att människorna skulle splittras av de olika uppfattningarna om honom.

Historien har gett Jesus rätt. Den kristna kyrkan har sedan sin tillblivelse kämpat med inre konflikter och yttre splittring. Vi har alltid haft olika tankar och olika åsikter om Jesus och om hur vi förstår konsekvenserna av hans liv, död och uppståndelse. Jesus visste att vi inte kan hålla sams. Inte ens i relation till honom som är allas vår Herre.

Därför uppmanade Jesus oss: "När du är på väg till domstolen med din motpart, så gör vad du kan för att bli förlikt med honom innan ni är framme." Alla våra olika tankar, våra olika åsikter och splittringarna oss emellan är ofrånkomliga. Därför behöver vi öva oss på att vara försonliga och förlika oss med varandras olikheter.

Vi behöver ha tålamod med varandra. Vi behöver ha sympati för och empati med andra och varandra. Vi behöver ha förståelse för våra olikheter. Annars finns alltid risken för att fler martyrer blir till. Vi behöver på riktigt se på andra och varandra med ögon fyllda av nåd och barmhärtighet. Alldeles särskilt när vi har olika åsikter.

Vittnesbördet om Jesus i sig kan och får aldrig begränsa tankens frihet för någon. Att vittna om Jesus kan och får inte begränsa eller tysta andras tankar om eller beskrivningar av verkligheten. Den kristna kyrkans Evangelium förkunnar frihet åt de fångna och befrielse för de betryckta. Vittnesbördet om Jesus är till människans och mänsklighetens frälsning – till den av Guds nåd givna befrielsen och friheten som tillkommer alla människor. Allt och alla som tycker sig ha rätt att begränsa andra människors frihet är den kristna trons motståndare. Därom vittnar Stefanos tillsammans med historiens och kyrkans alla martyrer.

Vi kan hedra martyrernas minne genom att fortsätta att vittna om Jesus för världen. Genom att följa den kristna trons och kyrkans kallelse att vara vittnen som envist fortsätter att berätta för världen om Jesus. Tillsammans med Filippos ska vi förkunna Kristus för folket här, där vi bor. Det väcker alltid stor glädje i den stad där Kristus sant förkunnas. Ty, den kristna kyrkans vittnesbörd är aldrig mot någon eller mot något. Den kristna kyrkans och den kristna trons vittnesbörd är alltid för Jesus och alltid för en kristen människas absoluta frihet.

#610. Julens afton…

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn." (Lukas 2:1–5)

Maria är havande och bär på en stor och fantastisk hemlighet. En hemlighet vars betydelse och mening så småningom ska uppenbaras för hela mänskligheten och för alla människor. När hemligheten som Maria bär på uppenbaras då förändras allt. Hela tillvarons dåtid, nutid och framtid, människans och mänsklighetens hela livsbetingelser – allt ska förändras. Därefter kommer ingenting att vara som förut.

Den lilla pojken som Maria snart ska föda ska bli en alldeles vanlig liten pojke – och ändå inte. Han ska få namnet Jesus. Hans liv, hans död och hans mirakulösa uppståndelse från döden skakar om tillvarons grundvalarna. De grundläggande villkoren för skapelsens, för mänsklighetens och för människans existens ska förändras en gång för alla. En helt ny verklighet ska öppna sig och bli till när det ska visa sig att det är den levande Guden själv som uppenbarar sig och ger sig till känna med och i den lilla pojken som snart ska födas.

Det är ju förstås alldeles för fantastiskt, för otroligt och för banbrytande radikalt för att egentligen kunna vara sant. Ändå är det just alldeles sant. Det är sant att Gud själv lät sig födas av en vanlig kvinna till att bli en vanlig människa här i vår alldeles vanliga verklighet.

Det är sant att Gud själv där och då visade oss och hela mänskligheten att den levande Guden kompromisslöst delar livets villkor med hela sin mänsklighet. Så till den milda grad att Gud lät sig födas till världen i ett värnlöst litet barn. Gud lät sig själv bli till som en någon vi kan känna igen. Här i den ständigt blivande tiden, livets utrymme i universum.

Det är sant att den levande Guden, som har skapat tillvarons livsvillkor, har gett sig till känna för oss och alla människor här i den skapelse och tid som är vårt livsutrymme. Det är inget mindre än ett fantastiskt, otroligt och oerhört mirakel som är alldeles sant.

Men, allt det där ligger ännu i framtiden för Maria. Ännu är ingenting avslöjat. Ännu har ingenting hänt av allt det som ska hända. Maria är än så länge en av historiens alla anonyma kvinnor som gör sig redo att gå genom fara och smärta för att föda nytt liv till världen.

Den här världen som är så upptagen av sig själv. Där kejsare och kungar organiserar för att ta upp skatt och tillförskansa sig världslig makt. Här, mitt i den värld som är så upptagen av sig själv, bär Maria på den fantastiska hemligheten. Ännu vet ingen. Men snart är det dags. I kväll och i natt inleds det uppenbarelsens mirakel som ska förändra allt för alla människor.

Maria är havande. Kvällen och natten är fyllda av en stor förväntan.

#609. Tredje söndagen i Advent…

Jesus sade: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matt 11:12–19)

Med Johannes Döparen började himmelriket tränga fram och Gud själv gav sig till känna för världen. Allt som fram tills dess hade varit i form av löften och lagar ledde Guds folk fram till den stund då Gud skulle ge sig till känna för hela världen en gång för alla. Stunden då Gud själv skulle låta sig födas in i världen som en människa bland människor. I en till synes vanlig människa gjorde Gud Fadern sig till ett med sin skapelse och skapelsen till ett med sig själv.

Johannes Döparen såg, visste och förstod att Jesus var en annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att himmelriket var nära med och i Jesus. Han såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Omvänd er. Himmelriket är nära. Han som kommer efter mig ska döpa er med med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att Jesus Kristus från Nasaret skulle bli till prövning för många. Så blev det och så är det.

Jesus förkunnade frihet för de fångna, salighet för de som är fattiga i anden, tröst för de sörjande och hopp för de förföljda. Det var en förkunnelse om liv, hopp och frihet för mänskligheten och för människorna. Det Jesus förkunnade gjorde något med dem som han berörde. De blev tröstade och de fick ett nyväckt hopp. De frälstes och blev befriade. Det fanns och det finns en oerhörd kraft i det Evangelium som är Jesus Kristus från Nasaret. Några försökte och försöker ryckta till sig befrielsens glada budskap för att göra det till sitt eget. Det finns de som vill och försöker att ta sig rätten att ha makt över andra människors befrielse.

Men Evangeliets ande och kraft låter sig inte fångas. När de som försöker utöva makt under förevändningen att deras makt är detsamma som befrielsens Evangelium då blir det bara tomma charader. ”De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’” Den arroganta maktfullkomlighetens tomhet. Kommer någon som likt Johannes talar sant och predikar ett salt Evangelium då avfärdar de maktlystna alltihop, gärna med personangrepp. ”Han är besatt” sade de om både Johannes Döparen och Jesus. Han är galen, tokig och knäpp. ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Jesus avfärdades av de maktfullkomliga då och Jesus avfärdas av de maktfullkomliga idag. Inget är nytt under solen.

Men vishetens gärningar har gett visheten rätt. Visheten, Sofia och Logos är tillvarons ursprung, riktning, avsikt och mål. Med Jesu uppståndelse från de döda manifesteras Evangeliets absoluta och totala frihet. Det finns ingenting och det finns ingen som kan kontrollera eller begränsa den befrielse som finns tillgänglig för alla människor och för varje människa i den kristna trons relation till Jesus. Inte ens döden själv rår på det glada budskapet om frälsning, befrielse och frihet som Fadern förkunnar för världen genom Sonen i Anden. Evangeliets glada budskap verkar alltid i absolut frihet från alla former av mänsklig självupptagenhet och maktfullkomlighet.

Vi får inte rycka till oss Evangeliet och göra det till vårt eget. Vi behöver försöka att vara och göra som Johannes Döparen. Vi ska tillsammans förkunna för världen att Jesus är den som frälser, befriar och räddar sin mänsklighet. Vi ska berätta för alla som vill lyssna att Jesus skänker frihet åt de fångna, hopp åt de misströstande och liv åt de livlösa. Vi behöver försöka att rikta uppmärksamheten bort från oss själva och peka på Jesus. Så kan vi tillsammans bana väg för Herren här och nu alldeles på riktigt. Låt oss uppmuntra och stödja varandra i vår gemensamma kristna tro och tillsammans med Johannes Döparen göra vad vi kan för att med det vi säger och gör peka på Jesus.

#608. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Jesus kom till Jerusalem för att vittna om något som var av ett helt annat slag än vad någon kunde tro, tänka eller förstå. Jesus kom till Jerusalem för att vittna om det Guds rike och om det befrielsens förbund som omfattar och omfamnar alla människor och varje människa.

Folket ropade ”Hjälp oss! Rädda oss! Davids son!” De hoppades att Jesus var en kung av Davids ätt. De önskade sig en kraftfull kung som kunde ta strid mot romarna, att Jesus var en kung med politisk makt och militär kraft. Det var en förhoppning som blev en besvikelse. Någon politisk makt gjorde han inte anspråk på och någon militär kraft förfogande han inte över. Det skulle visa sig att det rike som Jesus kom med inte var ett världsligt kungarike utan ett rike av ett helt annat slag.

Folket ropade ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn!” Folket såg och förstod att Jesus var en någon som hade med Gud Fadern att göra. De förstod att Jesus var förknippad med den levande Gud som en gång ingick ett evigt förbund med sitt folk och sade ”Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk." Folket såg Jesus och förstod att med honom och i honom så var det Gud Fadern själv som gav sig till känna.

Jesus kom till Jerusalem, som inte är vilken plats som helst. Jerusalem är det judiska folkets hem på jorden, i kraft av att Herren själv har utvalt både folket och platsen till vittnesbörd för världens alla folk om att Gud Fadern är förbunden med mänskligheten och alla människor. I Jerusalem fanns templet och Guds boning. Där upprätthöll våra judiska syskon förbundet mellan den levande Gud Fadern och människan i århundraden före Jesus ankomst.

Det finns tre Jerusalem.

Det första Jerusalem är den faktiska och konkreta staden. En geografiskt existerande plats i dagens Israel som man kan åka till och gå omkring i alldeles på riktigt. Jerusalem har varit det judiska folkets hem sedan de första stenarna i stadens hus fogades samman. Där har Gud haft sin boning och där har Gud Fadern uppenbarat sig hos och med sitt folk sedan urminnes tider. Den tyske kejsaren Fredrik den Store ska en gång ha begärt av sina visa män att de skulle ge honom ett bevis för Guds existens. De funderade länge och svarade: ”Ers höghet, det judiska folket.” Våra judiska systrar och bröder finns här hos oss och med oss och vittnar med sin blotta existens om förbundet mellan Gud och människan.

Staden Jerusalem, nationen Israel och i det judiska folket närhet är den konkreta platsen i tid och rum där Gud Fadern genom århundraden har uppenbarat sig till vittnesbörd för världens alla folk. När Jesus kom till staden Jerusalem då manifesterades Guds uppenbarelse igen, med och genom Jesus på den där lilla åsnan.

Det andra Jerusalem är det bibliska Jerusalem. Evangeliets Jerusalem, platsen för berättelsen om Guds uppenbarelse i Jesus. Det bibliska Jerusalem och allt som händer där är stengrunden som den kristna kyrkan och den kristna tron vilar på. Hela den kristna kyrkan, allt som vi tror och som kyrkan håller för sant står med rötterna djupt förankrade i Bibelns Jerusalem som oupplösligt hör ihop med det faktiska Jerusalem. Det Guds rike som Jesus förkunnar och som den kristna kyrkan vittnar om står och faller med Bibelns Jerusalem som i sin tur står och faller med nationen Israels Jerusalem och med våra judiska syskon.

Den kristna kyrkan är en manifestation av Andens pågående uppenbarelse som emanerar från det bibliska Jerusalem dit Jesus ständigt är på väg som red han på en liten åsna. Nu som då tar det tid för Jesus att komma fram. Nu som då kommer han till människorna där vi befinner oss. Nu som då kommer Jesus till oss i ögonhöjd och han möter var och en och oss alla som en någon som vi kan känna igen.

Det tredje Jerusalem är det eskatologiska Jerusalem. Det himmelska Jerusalem, den verklighet som ska bli när världen som vi känner den upphör och Guds fullbordade rike manifesteras med hela sin kraft. Där och då har vår Herre skapat ett nytt Jerusalem där Guds rikes löften ska infrias. En ny tid och en ny verklighet där var och en och alla ska leva det liv som har befriats från all förgänglighet. Där ska vi, tillsammans med alla människor som har funnits och alla som ska finnas, upptas i det levande liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Där, i det himmelska Jerusalem, ska vi möta vår Herre och Gud ansikte mot ansikte, och tillsammans med hela den himmelska härskaran sjunga: Hosianna, Davids son! Välsignad vare han, välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden, hosianna, hosianna! Välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn.

#607. Söndagen före Domssöndagen…

"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne." (Matteus 25:1–13)

Det börjar att dra ihop sig. Jesus vet att hans tid med lärjungarna och folket börjar lida mot sitt slut. Så han talar med dem om det som är mest angeläget att få sagt medan tid är. Som det ofta kan bli så har han sparat de där frågorna som är svårast att tala om till sist. Vad händer när vi dör? Hur ska det bli när livet som vi känner det ska övergå till att vara någonting annat? Hur ska det bli sedan? Säg den av oss som inte tycker att de frågorna är svåra att prata om och helst lämnar dem orörda tills det inte går att bortse från dem längre.

Jesus ger lärjungarna och oss liknelsen om de tio flickorna med facklorna. Med liknelsen om de tio flickorna, fem förståndiga och fem oförståndiga, inskärper Jesus allvaret i relation till livets gränser och begränsningar. Liknelsen är en förmaning som uppmanar oss att ta livet och döden på allvar. Livet här och nu kommer inte att vara för evigt. Så ta vara på den tid ni har. Ta ansvar för er själva och för era liv.

Det ska komma en tid när vi inte längre kan ändra på något. Det kommer en dag när vi inte längre kan lägga till eller dra ifrån något från det liv som är vårt eget. Det kommer en stund när allt som kan bli sagt har blivit sagt, när allt som kunde göras har blivit gjort. Då vi har det vi har, inget annat och inget mer. Den dagen kommer som en överraskande stund, som när brudgummen oväntat dyker upp vid midnatt.

På vårt livs sista dag och i vårt livs sista stund kan vi inte låna olja av någon annan. Det finns ingenting som vi kan ge eller få av varandra som kan förändra någonting. Då har vi de facklor och den olja som vi har sett till att förse oss med. Som liknelsens tio unga flickor. De hade alla varsin fackla. De oförståndiga hade ingen olja. Det var inte så att det inte fanns olja till alla. De oförståndiga hade bara inte sett till att förse sig med den olja som fanns. De förståndiga hade försett sig. När stunden var inne kunde de förståndiga tända sina facklor med oljan som spred ett ljus av tillförsikt inför vad som skulle hända. För de oförståndiga kom stunden som en överraskning och de stod där utan ljus, utan tillförsikt och utan synbart hopp. Facklan är livet och oljan är den kristna tron.

Det är oförståndigt att leva i förnekelse av att livet är begränsat. Om man lever med en oförståndig illusion om att allting alltid ska vara som det är, om man tror att allt ska förbli som det är då saknas uppfattningen om en livets bortre gräns. Då tror man sig inte behöva någon förberedelse för det oväntade och det okända som obevekligt är i antågande. Då tycker man sig inte behöva någon trons olja till facklan som kan kasta ljus in i den okända framtidens mörker, det där okända mörkret som man inte tror ska komma.

När tiden är inne och lågan på livets flämtande och falnande fackla saknar den kristna trons olja då ser den oförståndige ingen väg genom och förbi mörkret. Då ska det bli som om den tomma intighetens mörker är det ingenting som blir kvar när porten stängs. Då blir det som poeten Kate Tempest uttrycker det: ”I see how blind I have been, said all prophets, too late. All humans, too late.” Jag ser hur blind jag har varit, sade alla profeter, för sent. Alla människor, för sent.

Att vara förståndig det är att leva med insikten om att livet som vi känner det har en gräns, att vara medveten om att det kommer en dag då ingenting av allt vi äger, har strävat efter eller har jobbat för kommer att vara till vår hjälp. Det kommer en dag i allas våra liv när vi märker, känner och upplever att det här var mitt sista andetag, där slutade mitt hjärta att slå. Där och då har vi ingenting annat att hoppas på än Guds löften. Den kristna trons förtröstan på Guds löften i Jesus Kristus är det enda som då håller livets fackla brinnande.

Att vara förståndig det är att förse sig med denna kristna trons olja redan innan det är dags. Så att den okända dödens mörker inte förblir mörkt. Så att det levande livets stig genom och förbi dödens mörker blir synlig. Då ska det sista andetagets stund bli som om porten öppnas och platsen för Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande livgivande liv blir synlig och tillgänglig. I ljuset av den kristna trons brinnande olja framträder det evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Ljuset i lågan som brinner av den kristna trons olja – om än med en aldrig så liten flämtande låga – ska väcka ett hopp och en förtröstan som ska visa oss vägen och leda oss alla in till himmelrikets stora glädje när dagen kommer och stunden är inne. Låt oss vara förståndiga och hjälpas åt med att gemensamt förse oss med den kristna trons olja till våra livs ännu brinnande facklor. Låt oss hjälpas åt med att berätta för våra systrar och bröder som ännu lever i oförstånd och saknar den kristna trons livgivande olja till sina livs flämtande lågor. Och låt oss tillsammans lita på och vittna om att den kristna trons löften är sanna.

#606. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)

Världen har aldrig uppskattat Guds profeter, de sändebud som Gud har sänt in i världen för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som världen inte vill höra. Världen har i alla år varit alltför självupptagen för vilja lyssna på någon som påstår att den inslagna vägen leder till fördömelse och att det krävs av världen att den vänder om från sin egocentrism och istället vänder sig till den Gud som har skapat och upprätthåller allt. Så världen har helt enkelt slagit ihjäl dem för att få tyst på dem. Så att världen skulle kunna fortsätta att vara destruktivt självupptagen.

Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk, mänskligheten och världen omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, mänskligheten och världen har alltid varit envist bångstyrig och genom århundradena vägrat att vända om från sin självupptagenhet för att istället vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven. Guds påtagliga närvaro har lämnat folket och Guds hus är tomt. Det finns ju ingen anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. En plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av avsakraliseringen av kyrkan själv.

Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket enas i att gemensamt vända om från självupptagenheten till att förenas i tro och tillit till Gud med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, vi behöver vända om från vår självupptagenhet och bekänna oss till den kristna tro som menar och påstår att Jesus är den som kommer i Herrens namn. För att på så sätt ta ansvar för vår del av förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Och det finns, som sagt, ingen anledning för någon part att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Vi har ett ansvar för vår del av människans, mänsklighetens och världens relation till Gud Fadern.

Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i nästan två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan tio procent av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare från människa till människa, från människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då finns Jesus här mitt ibland oss alldeles på riktigt.

I närmare tvåhundra år har vi samlats här, en liten församling i tacksam gemenskap med alla dem som har gått före oss, här i församlingen och i den världsvida kyrkan. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och dela tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss med tacksamhet. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Sten ska inte lämnas på sten. En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan bron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.

Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Men just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse. Vi har vår stund på jorden här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och vi alla har en plats i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Livet här och livet i ljuset av Guds löften är stort och det är mycket vackert.

#605. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ’Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.’ Jesus svarade dem: ’Vem är min mor och mina bröder?’ Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.’” (Markus 3:31–35)

Jesus kom hem efter att ha varit borta ett tag. Nästan alla som bodde där hade hört talas om alla märkliga och fantastiska saker som Jesus hade gjort när han var borta. Många hade nog känt Jesus sedan han var ett barn. Nu var de nyfikna på honom efter allt de hade hört om honom. Det var mycket folk runt Jesus. De frågade honom en massa saker och de pratade med varandra om allt de hade hört om vad han hade gjort.

Mitt i allt det där så kom hans mamma Maria och hans syskon. De hade också hört om allt som sades om honom och de menade att han var från sina sinnen. Så de gick dit för att ta hand om honom. Det var fullt med folk och det var trångt i huset. Maria och hans bröder bad någon att säga till Jesus att de var där och att de väntade utanför. ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig” sade de till Jesus.

Man skulle kunna tänka sig att Jesus skulle gå hem och säga hej till sin egen familj först när han kom hem. Men gjorde han inte. När de kom för att få prata med honom så skulle man kanske tro att han ville prata med dem. Men så blev det inte. Istället pratade han med alla dem som stod och satt där inne i huset. Han ställde en lite konstig fråga. ”Vem är min mor och mina bröder?” Det är klart att han visste vem hans egen mamma och vilka hans syskon var. Men, han frågade för att visa ett nytt sätt att tänka om familj, syskon och mellanmänskliga relationer. Han tittade på alla dem som hade kommit för att lyssna på och prata med honom och så sade han ”Det här är min mor och mina bröder.”

Vad var det som gjorde att Jesus sade det han sade? Hur kommer det sig att han benämnde alla som var där som sin familj? Tre saker ligger till grund för hur vi agerar och beter oss – moral, etik och teologi. Moral är uppfattningarna som reglerar våra inställningar, attityder och beteenden i relation till andra människor. Etik är läran om rätt och fel. Teologin berättar för oss om vem Gud är. Teologins innehåll och sanningar lägger grunden för etiken som i sin tur ligger till grund för moralen.

Jesus, som är Sonen i Guds treeniga väsen, bär i sig själv en teologi som berättar att Gud Fadern relaterar sig till människan och mänskligheten inom ramen för människornas livsvillkor. Jesus manifesterar Guds absoluta närvaro i människans och i människors närhet. Det vi med säkerhet kan säga om vem Gud är, det kan vi lära oss genom att lära känna Jesus som är Sonen i Guds treeniga väsen. I, med och genom Jesus möter Gud människan och människor på den plats där de befinner sig i livet och på ett sätt som om han stod oss nära som ett syskon. Teologin som emanerar från Jesus vittnar om att Gud Fadern har en familjenära relation till mänskligheten, människorna och till varje människa.

Att teologin som växer fram med Sonens uppenbarelse i Jesus delvis är sådan ger upphov till en etik som lär oss något om vad som är rätt och fel. Det Jesus sade och gjorde, som det är omvittnat i vår Bibel, berättar för oss om rätt och fel och om sant och falskt. Han uppmanar oss till fördragsamhet och ett fredligt sinne i relation till andra människor. Han uppmanar oss att ha ett förlåtande sinnelag, ett kärleksfullt och välvilligt sinnelag i relation till varandra. Han uppmuntrar oss att känna tillit, hopp och tillförsikt inför den Guds framtid som inte stannar vid eller avslutas av döden. Vad som är rätt och fel i ljuset av Sonens uppenbarelse i Jesus överskrider de normer och värderingar som vi människor själva har konstruerat för våra relationer och samhällen. Etiken som emanerar från Jesus är universell och omfamnar var och en och alla människor.

Att etiken som växer fram ur Jesus teologi delvis är sådan lägger grunden för den moral som reglerar våra beteenden mot andra och varandra. Den moralen är ganska okomplicerad och rättfram. Jesus fick en gång en fråga om vilket som var det viktigaste budet, det vill säga vilken är den viktigaste moraliska uppmaningen. ”Jesus svarade: ’Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.’” (Markus 12:29–31) Det är inte svårare än så. Vi skall älska Herren, vår Gud, av hela vårt hjärta och vi skall älska vår nästa som oss själva. Vi ska önska och vilja andra och varandra det goda och allt gott. Det är inte svårt. Men det är ju heller inte vare sig enkelt eller lätt, som vi alla vet. Oavsett, den moraliska uppmaningen i sig är inte komplicerad eller svårbegriplig.

Så, när Jesus stod där bland alla de där människorna och kallade dem sin familj så agerade han enligt den moral som växer fram ur den etik som skapas av den teologi han förkroppsligar. En teologi som innebär och betyder mänsklig jämlikhet inför Gud Fadern. En teologi vars gudsrelation omsluter och överskrider alla mänskligt konstruerade mellanmänskliga relationer. En teologi som skapar en etik som säger att det är rätt att betrakta alla människor som jämställda och jämlika inför Gud och inför andra. En etik som gestaltas i en moral som uppmanar oss att bemöta och behandla alla människor som vore vi alla tillsammans en gemensam familj.

Som Jesus stod mitt ibland dem då och benämnde alla de som var där som sin familj så finns Jesus här mitt ibland oss och betraktar oss som sin familj. Vi har ju hört om vad Jesus har gjort och samlats här i det här huset för att lyssna på, prata med och be till Gud med Jesus. På liknande sätt som när människorna samlades runt Jesus i det där huset då.

Vi som är här i kyrkan tillsammans kommer från olika familjer. Samtidigt är vi i, med och genom Jesus en gemenskap och en enda stor familj. Vi tillsammans är Jesus familj, hans systrar och bröder. Genom Jesus är vi varandras systrar och bröder. Alla människor är en del av Jesus stora familj. Varje människa vi möter är i Jesus vår syster, vår bror och vårt syskon. Varje människa, alla människor, utan undantag. Det kanske låter banalt. Men det är sant. Om vi gör vad vi kan för att leva i den sanningen, då förändras världen. Då förändras allt.

#604. Med kluven tunga…

Den 13-14 oktober ska en konferens för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism äga rum i Malmö på regeringen Löfvens initiativ. Det låter bra, men socialdemokraterna talar med kluven tunga i relation till Israel och våra judiska syskon. 

I april ställde journalisten Johan Romin en fråga till mig via Twitter om vänstervridningen av Svenska kyrkan, apropå en essä på temat av Ann Heberlein. Jag skrev ett försök till svar och menade att relationen till Israel är en arena där det socialdemokratiska inflytandets vänstervridning av Svenska kyrkan på nationell nivå är som tydligast.

Jag skrev bland annat: ”Socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska hållning har ympats in i Svenska kyrkans nationella nivå. Kyrkans resurser och nätverk utnyttjas för att förstärka den socialdemokratiska utrikespolitiken i relation till Israel med hjälp partilojala kyrkliga karriärister.” För den som hänger med i vad som händer är det tydligt att så är fallet. För att ge ett konkret exempel skrev jag: ”Socialdemokraten Anna-Karin Hammar bedriver till exempel BDS-aktivism i Svenska kyrkan namn.”

Nu, ett halvår senare, manifesteras socialdemokraternas anti-israeliska och anti-judiska hållning högst konkret i en motion till höstens kyrkomöte där Anna-Karin Hammar med flera driver frågan att Svenska kyrkan ska utreda om apartheid praktiseras i och av Israel.

Motionärerna skriver bland annat: ”Även om begreppet apartheid inte uttryckligen nämndes i Kairos Palestina dokumentet 2009, utgör det fortfarande en inspirations- källa till arbetet för en rättvis fred i Israel/Palestina.” De skriver vidare: ”Det är hög tid och av yttersta vikt att Svenska kyrkan lyssnar till den samlade visdomen om apartheid som brott mot mänskligheten och lyssnar till de vittnesbörd och argumentationer som stödjer – såväl som till de argumentationer som inte stödjer – uppfattningen att det är apartheid som praktiseras av Israel i både Israel och Palestina.”

Det socialdemokratiska hyckleriet i relation till Israel och våra judiska syskon kunde inte illustreras tydligare. Å ena sidan en högt profilerad internationell konferens mot antisemitism, å andra sidan ett folkrättsligt krypskytte mot Israel med antisemitiska förtecken via nationell nivå i Svenska kyrkan. Förutom att det antisemitiskt anstrukna socialdemokratiska hyckleriet i relation till Israel är djupt oetiskt och omoraliskt så är det även djupt bedrövligt att Svenska kyrkan utnyttjas och används som slagträ i den oetiska och omoraliska socialdemokratiska utrikespolitiken.

När det gäller staten Israel och våra judiska syskon i Sverige så talar socialdemokraterna bevisligen med kluven tunga. Det kan vi komma ihåg på onsdag och torsdag när de till intet förpliktigande högtidstalen fladdrar förbi högt ovanför molnen, avskilda från verkligheten.

#603. Den helige Mikaels dag…

”De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ’Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.’ Han svarade: ’Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.’” (Lukas 10:17–20)

Det hände ganska mycket före den där stunden som de sjuttiotvå kom tillbaka och glatt talade med Jesus om att demonerna lydde dem när de uttalade Jesu namn. En tid innan han sände ut de sjuttiotvå sände han ut de tolv. När Jesus sände ut de tolv då satte han ramen för vad det ska innebära att vara en av Jesus utsänd lärjunge. Han gav de tolv makt över demonerna och kraft att bota sjukdomar. Det vill säga, lärjungarna fick kraft och förmåga att hjälpa människor både med inre anfäktelser och med utifrån kommande prövningar.

Han sade till de tolv: ”Ta inte med er något på vägen, ingen stav eller påse, inte bröd eller pengar och inte mer än en enda skjorta. Har ni kommit till ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon stad där man inte tar emot er, så gå därifrån och skaka bort dess damm från era fötter. Det skall vittna mot dem.” (Lukas 9:3–5) En ganska tydlig instruktion.

När Jesus sände ut de tolv för att vittna för världen om honom och om det Guds rikes ankomst som Jesus själv manifesterade, förkroppsligade och förkunnade med sitt liv då fick de en tydlig uppgift och en tydlig förutsättning. Uppgiften var att förkunna genom att hjälpa och bota. Förutsättningen var att de inte skulle förankra sig själva vare sig i den här världen eller i den här tiden. De skulle inte bosätta sig här. Ty, det Guds rike som de fick i uppgift att förkunna hör inte till den här världen. Det blir ju något av en förtroendefråga – man kan ju inte med trovärdighet predika om en Gud som ska förse de sina med vad de behöver och om ett Guds rike där den här världens medel saknar betydelse och samtidigt samla på sig tillgångar för sitt uppehälle. Så, ta inte med er något ty ni får inte ta med er något dit ni ska.

De tolv gav sig iväg, de kom tillbaka och de berättade för Jesus om allt det hade gjort. Jesus fortsatte sin vandring och utfodrade de fem tusen med fem bröd och två fiskar och de diskuterade frågan om vem Jesus egentligen var tillsammans. Jesus talade till dem om lärjungaskapets krav och sade att den som vill gå i hans spår varje dag behöver ta sitt kors och följa honom. Han sade att den som vill rädda sitt liv ska mista det och han talade om att de inte ska skämmas för honom inför andra. Petrus, Jakob och Johannes var med Jesus uppe på förklaringsberget. Jesus botade sjuka och lärjungarna diskuterade med Jesus och varandra om vem Jesus är och vad det innebär att vara hans lärjunge. När de var på väg till Jerusalem talade Jesus även med flera andra som de mötte längs vägen om lärjungaskapets krav.

Därefter sände han ut de sjuttiotvå. Han sände ut dem två och två till de byar och områden som han hade för avsikt att besöka. När Jesus sände ut de sjuttiotvå sade han till dem: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er. Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av — behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här. Jag säger er att på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad. Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” (Lukas 10:2–12, 16)

De sjuttiotvå fick en utförlig instruktion och en uppgift som var lite olik de tolvs uppgift. De skulle inte ta med sig något för sitt uppehälle, på samma sätt som de tolv. Jesus liknade dem vid skördearbetare, sådana som bärgar en skörd som har växt utan deras egen förtjänst. Deras arbetsredskap skulle vara den Guds frid som växer fram i ljuset av förkunnelsen om det Guds rike som Jesus förkroppsligade och förkunnade. Men det var inte helt kravlöst. Förkunnelsen som Jesus sände ut med de sjuttiotvå var till viss del lite kärv. Det skulle komma att bli konsekvenser för den stad eller by som inte tog emot, lyssnade och tog till sig av lärjungarnas vittnesbörd. Att avvisa de sjuttiotvå var att avvisa Jesus, att avvisa Jesus är att avvisa Gud Fadern, att avvisa Gud Fadern får tråkiga konsekvenser.

De sjuttiotvå skulle också bota sjuka, som de tolv. Men Jesus nämnde inte demonerna som arbetsuppgift. Ändå var det just demonerna som de sjuttiotvå först av allt relaterade till när de kom tillbaka och berättade för Jesus om hur de hade haft det. ”De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ’Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.’” Man får lite intrycket att de sjuttiotvå var barnsligt förtjusta över vad de kunde göra. Bara genom att uttala Jesu namn betvingade de det som inte kunde betvingas. Men betvingandet av demonerna ingick inte i deras uppgift. Bara för att man kan betyder det inte att man ska.

”Jesus svarade: ’Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.’” Jesus gav de sjuttiotvå en liten realitycheck. De var liksom barnsligt förtjusta över att de hade fått demonerna att dansa efter deras pipa. Men Jesus påminde om att den kamp som de var satta att delta i genom sitt lärjungaskap och med sin relation till Jesus är betydligt större och mycket allvarligare än deras barnsliga förtjusning över att de kunde domptera några demoner. Att vara en Jesu lärjunge i världen är som att vara ett lamm bland vargar. Guds rike är på riktigt och lärjungaskapet är på allvar.

När Jesus nämnde att han har sett Satan slungas ner från himlen då påminde han de sjuttiotvå om att den kosmiska kampen mellan ont och gott, mellan liv och död, är betydligt större och mycket allvarligare än vad de tycks ha förstått. Visst, sade Jesus till dem, jag har gett er makt och förmåga att hantera den här världens motståndare. Men det är inte den förmågan i sig som är poängen. Förmågan att bekämpa det onda i världen är ett Guds rikes nödvändiga verktyg, inte ett Guds rikes glädjeämne i sig. Det finns ingen glädje i att det finns ondska som behöver bekämpas. Guds rikes glädjeämne är det faktum att våra namn är upptecknade i himlen.

Att ett namn är upptecknat betyder att den som namnet indikerar inte ska förgå och försvinna. Det som är skrivet finns kvar och består. Den vars namn är skrivet ska inte förgås. Att ett namn är upptecknat i himlen betyder att namnet är upptecknat i det Guds rike som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande liv som sträcker sig mot oändligheten.

Jesus sade ungefär – gläd er inte så mycket åt att ni kan bekämpa det onda här och nu, det är en nödvändighet men det är inte det som är poängen. Gläd er istället åt att ni med era namn är upptecknade och evigt bevarade i den treeniga Gudens rike. Gläd er åt att ni därmed är tillförsäkrade ett liv som aldrig någonsin ska dö. Det var ungefär vad Jesus sade till sjuttiotvå där och då. Det är vad Jesus säger till var och en och oss alla här och nu. Tro och lita på att det är sant.

#602. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ’Mästaren är här och kallar på dig.’ När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ’Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.’ När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ’Var har ni lagt honom?’ De sade: ’Herre, kom och se.’ Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ’Se, hur mycket han höll av honom.’ Men några av dem sade: ’Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?’ Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ’Ta bort stenen.’ Den dödes syster Marta sade då: ’Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.’ Jesus sade till henne: ’Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?’ De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ’Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.’ Sedan ropade han med hög röst: ’Lasaros, kom ut.’ Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ’Gör honom fri och låt honom gå.’” (Johannes 11:28–44)

Marta, Maria och Lasaros var syskon och goda vänner till Jesus. När Lasaros blev sjuk skickade Marta och Maria bud till Jesus och bad honom att komma till Lasaros hjälp. Jesus begav sig dit. Han gick till fots, dagarna gick och Jesus kom för sent. Lasaros dog i sin sjukdom och begravdes enligt sed. På vägen dit talade Jesus märkligt nog om att Lasaros var död, men att han sov fast han var död. Han talade om att det som hade hänt Lasaros skulle bli ett vittnesbörd om någonting annat. Något större. Oklart vad.

Jesus verkade svårbegripligt oberörd av sin gode väns sjukdom och död när han kom fram. Marta var förtvivlad och förebrådde Jesus: ”om du hade varit här så hade min bror inte dött.” Jesus svarade att Lasaros skulle uppstå. Marta trodde att han menade att Lasaros skulle uppstå på den sista dagen. Jesus svarade henne då: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Marta svarade att hon trodde att Jesus är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. Hon gick sedan hem och hämtade Maria. Även Maria var fylld av förtvivlan och även hon förebrådde Jesus, ”om du hade varit här hade min bror inte dött.” Lasaros död fyllde hans systrar med sorg och förtvivlan. Som döden gör.

Lasaros, Marta och Maria är som vi. Vi lider av sjukdomar. Våra kroppar åldras. Vi försvagas och vi dör. Våra liv är till synes lika förgängliga som våra bräckliga kroppar. Våra nära och kära lämnar oss. Vi begraver våra döda. Vi sörjer och vi saknar. Vi förebrår högre makter när vi drabbas av dödens obevekliga tomhet. ’Varför hon?’ ’Varför han?’ ’Varför jag?’ Frågar vi. Om denna Gud som vi tror på bara hade gripit in så hade det där aldrig behövt hända. ’Om du bara hade varit här så hade min bror, min syster, min mor, min far, min vän, min älskade inte behövt att dö.’ Lasaros, Marta och Maria är som vi. Vi är som dem. Deras liv är våra och våra liv är deras.

Jesus lyssnade på Marta och Maria och svarade ”Var har ni lagt honom?” När de kom till graven var Jesus ögon fyllda av upprördhetens tårar. ”Ta bort stenen" sade han. Graven öppnades och Jesus konfronterade Lasaros död. Dödens väsen vällde ut ur graven när gravstenen togs bort. Döden är omöjlig att bortse ifrån. Omöjlig att väja för. Döden är alltid högst konkret och påtaglig. Dödens intighet är obehagligt påträngande när den kommer oss nära. En påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Den bedövande närvaron av livets frånvaro. Dödens väsen grep tag i Marta. Dödens intighet hade börjar tära på Lasaros kropp. Hon protesterade och värjde sig. Det var för makabert, ”han luktar redan.”

Mitt i detta mödosamma och svåra. När Marta och Maria konfronterades av livets och själva existensens yttersta gräns, när det var som allra svårast för dem, sade Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet skedde. Livet återvände till Lasaros, lika mirakulöst som när han en gång vävdes samman i sin moders liv, när livet kom till honom och han föddes till världen. Det levande livet som av Guds skapande Ord blir till ur ingenting. Där och då blev uppståndelsens liv blev synligt, konkret och påtagligt. Det levande livet som trotsar döden. Livet som besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.” Uppståndelsens mirakel var och är fysiskt, konkret och alldeles på riktigt sant.

Lasaros, Marta och Maria är som vi och vi är som dem. Våra till synes begränsade liv är fyllda av möda och vånda. Lasaros död är som vår död. Martas och Marias sorg är som vår sorg. Jesus fylls av medlidande när han ser vår förtvivlan inför att att våra liv till synes är korta, förgängliga och fyllda av möda. Men Jesus vet att döden inte innebär livets slut. En sanning om verkligheten som för oss är fördold i Guds fullbordade framtid. Jesus är fylld av en kärlek, nåd och barmhärtighet som vill trösta när han ser och förstår människans, människornas och vår vånda. Så Jesus öppnade ett uppenbarelsen ögonblick och visade den verklighet som ska bli och som redan är. En verklighet där döden inte finns mer. En uppståndelsens verklighet som är alldeles sann och alldeles på riktigt. Där och då. Här och nu.

Jesus är herre över livet och över döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I Jesus Kristus finns ett löfte om att döden inte innebär livets slut. Med sitt liv, sin död och sin uppståndelse skakade Jesus om hela tillvarons grundvalar och förändrade allt för alla. Så stort och så viktigt är det glada budskapet som den kristna kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi tillsammans har fått uppgiften att vittna om, för och i världen. Så stort och så viktigt är det. Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Tro detta och lita på att det är sant.

#601. Femtio öre om kyrkovalet…

Kyrkovalet i Svenska kyrkan är en svår prövning av både tron och humöret för en vanlig församlingspräst. Bara den lilla pamfletten ’Bra att veta inför kyrkovalet’ som kyrkokansliet har producerat och distribuerat gjorde att dagen man såg den blev förstörd. Det man bland annat blir trött och irriterad på är allt partipolitiskt nonsens med tillhörande teologisk okunnighet och ecklesiologisk enfald som dyker upp överallt när det är dags för kyrkoval.

Att läsa de politiska nomineringsgruppernas valmanifest inför kyrkovalet kan få den mest fromma och gudfruktige präst att nästan tappa tron på kyrkan. Det är som om de inte har den blekaste aning om vad som pågår och händer i en vanlig församling i Svenska kyrkan. Det är verklighetsfrånvändhet draperad med svulstiga ord om att man vill åstadkomma än det ena än det andra. Det finns goda skäl att fråga sig om partifolket som har skrivit ihop dessa hopplösa valmanifest någonsin har satt sin fot i en svenskkyrklig församlings vardag. Har de ens hört talas om vem Jesus är? Har de ens en liten aning om vad en kristen kyrkas församling är för något? 

Den stora kolossen på lerfötter i kyrkovalet är förstås partiet socialdemokraterna. Efter närmare ett decennium av långa marscher genom institutionerna har partiet en maktposition i Svenska kyrkan som ingen annan nomineringsgrupp ännu rår på. Vad partiet vill med Svenska kyrkan är inte så lätt för utomstående att veta och förstå. Men ibland gläntas det på förlåten till det socialdemokratiska hednatemplet och det glimmar till av vad som döljer sig bakom de många slagorden som så ofta slår andra till tystnad. Anna-Karin Hammar, mångårig socialdemokratisk kyrkopolitiker ordfäktades med DNs Erik Helmerson härom dagen och lyfte på slöjan som döljer de dunkla tankarna bakom de stinna orden.

"Allt tillhör Gud” skrev Anna-Karin. Det kan vid första anblicken verka som en rimlig utsaga. Ty allt är Guds skapelse och allt i skapelsen tillhör i den meningen Gud. Men det är en socialdemokratisk politiker som skriver och gör anspråk på att socialdemokraterna och ingen annan ska förvalta det som med, i och genom Svenska kyrkan kan betraktas som tillhörande Gud. ’Allt tillhör Gud’ betyder i ljuset av sagesman och kontext ’Allt tillhör socialdemokraterna, även det som är Guds och kyrkans.’

Men vad handlar det om konkret? ”Kyrkan förvaltar den svenska befolkningens skogar avsatta till prästlöner” berättar Anna-Karin. Pengarna, med andra ord. Om någon undrar varför socialdemokraterna vill ha makten i och över Svenska kyrkan så är det första, enklaste och tydligaste svaret: pengarna, bland annat i form av Svenska kyrkans skogsinnehav. Det socialdemokratiska partiet vill i första hand ha kontroll över och tillgång till Svenska kyrkans pengar, som partiet sedan, tillsammans med kyrkans nätverk, kan använda till mycket som ligger i linje med partiets intressen. Ideologisk opinionsbildning och ideologisk kontroll av utbildnings- och utnämningsmakten till exempel. Ungefär som när forna tiders kungar plundrade kyrkorna på silvret och klostren på guldet för egen vinning.

Socialdemokraterna skapade det Svenska kyrkans valsystem som gjorde det möjligt för partiet att ta kontroll över kyrkans beslutande organ. Partiet har fortsatt att stärka sitt grepp om kyrkans organisation genom att kväva den inomkyrkliga demokratin. Under ledning av socialdemokraten Eva Brunne formulerades och godtogs förslaget om att kyrkomötet ska ha ett tema vartannat år, ett tema beslutat av en kommitté. Det innebär att vid två av mandatperiodens fyra kyrkomöten är möjligheten att fritt motionera om och för förändringar av kyrkans struktur otillåtna då bara motioner som relaterar till det årets gällande temat tillåts. Socialdemokraterna har med andra ord byggt in en begränsning av den inomkyrkliga demokratin som minskar kyrkomötets demokratiska handlingsfrihet med femtio procent. En trögare inre kyrklig demokrati gynnar dem som för stunden sitter på makten, det vill säga socialdemokraterna själva.

Så, förenklat kan det sammanfattas: det partipolitiska intresset för inflytande i Svenska kyrkan i allmänhet och socialdemokraternas intresse för makt över Svenska kyrkan i synnerhet handlar primärt om pengarna och om makten som sådan.

Så, vad kan och behöver göras för att bryta den partipolitiska hegemonin och socialdemokraternas grepp om Svenska kyrkan? Två saker måste förändras innan det kan bli någon större förändring. 1. Lagen om Svenska kyrkan måste avskaffas. Det är en otidsenlig lag som binder Svenska kyrkan vid masten på fartyget staten och används för legitimera sekulära politiska partiers inflytande i och över Svenska kyrkans beslutande organ. 2. Svenska kyrkans valsystem måste reformeras. De direkta valen till stifts- och kyrkomötesnivåerna måste avskaffas och ersättas av ett indirekt valsystem där förtroendeposterna i de högre instanserna utgår från och är förankrade i val i församlingarna.

Utan de två grundläggande förändringarna kommer inte mycket att kunna förändras. Tills det sker så kan vi gemensamt bidra till att minska de politiska partierna socialdemokraternas, sverigedemokraternas och centerpartiets inflytande något genom att rösta på partipolitiskt obundna nomineringsgrupper i kyrkovalet. Så, vill du bidra till Svenska kyrkans väl så lägg din röst på en politiskt obunden nomineringsgrupp i valen till stift och kyrkomötet, som till exempel Frimodig kyrka eller POSK. I din församling – rösta på någon lokalt förankrad nomineringsgrupp eller kryssa in någon klok person oavsett vilken nomineringsgrupp han eller hon tillhör.

• Josefin de Gregorio: Kyrkan kan aldrig bli fullt ut demokratisk.
• Johan Hakelius: Det enda som inte får sägas i kyrkan.
• Sofia Lilly Jönsson: Jesus är Herre – inte politikerna eller folket.
• Joel Halldorf: Vill S få makt i lokala moskéer?
• Frida Park: Aftonbladet slår alla rekord i sakfel om kyrkovalet.
• Frida Park: Kyrkovalet är som en tragikomisk sängkammarfars.

PS. De politiska partierna sverigedemokraterna och centerpartiet har lika obefintlig legitimitet och är lika icke-existensberättigade i Svenska kyrkan som partiet socialdemokraterna.

#600. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.” (Johannes 7:9-11)

Jesus ber till Fadern i Anden för oss. Jesu bön är en Guds inre dialog, ett inre samtal i det innersta av Guds treeniga väsen. Sonen adresserar Fadern i Anden. Med sin bön drar Sonen in människan och mänskligheten i den levande treeniga Gudens livgivande innersta samtal med sig själv. Det levande och skapande ordet som skapar livet och allt som är.

Jesus ber för oss, som Fadern har gett till Sonen genom att skapa oss i den skapelsens värld och verklighet som är Sonens eget livselement. Jesus kastar om ordningen för hur vi ofta tänker oss vår relation till Gud. Vi tänker ofta att världen, verkligheten och mänskligheten skapades och fanns först och att Sonen därefter inkarnerades och blev till inom skapelsens ram. Men Jesus vänder på alltihop när han säger: ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.” Sonen fanns till i Guds treenighet före skapelsen och människorna blev till som Faderns gåva till Sonen.

”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt” säger Jesus när han vänder sig till Fadern och ber för oss i Anden. Fadern och Sonen är likställda och jämställda. Anden är den levande relationen mellan Fadern och Sonen. ”Jag har förhärligats genom dem” säger Jesus och pekar med orden på dem som har sett, hört och följt honom. Sonen förhärligas genom dem som har sett, hört och tror att Jesus är den han utger sig för att vara – att han är den hypostas och manifestation av Gud själv som hör den skapade verkligheten till.

Tiden för Sonens manifestation i Jesu gestalt lider mot sitt slut i samband med att han ber för oss. Han är på väg någon annanstans för att leva på något annat sätt. ”Jag är inte längre kvar i världen” säger han. Han vet att den tid han har kvar med lärjungarna är kort och att prövningarna kommer att bli stora för dem som ser honom framför sig som den han är. ”De är kvar i världen och jag kommer till dig” säger han. Lärjungarna blev kvar och vi är kvar här i den skapelsens värld och verklighet som är vårt livselement och vårt livsutrymme i tiden. Sonen ska förenas med Fadern och han ska lämna kvar de troende i en förändrad värld och verklighet som ska bli svår att leva i. Så blev det och så är det fortfarande.

”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” ber Jesus. Han vänder sig till Fadern som är helig i betydelsen okränkbar och långt bortom räckhåll för oss som är kvar här i skapelsen som i sin tur är omgärdad av och som begränsas av tiden. Men Sonen når Fadern med sin bön, ty Sonen och Fadern är av samma väsen. Ett treenighetens väsen som överskrider tidens och rummets gränser och begränsningar. Om eller när vi, i all vår mänskliga litenhet, ber till Fadern med Sonen i Anden då förenas vi, på Jesu löfte, med den livgivande dialogen som evigt pågår i Guds innersta treeniga väsen. Där bevaras vi i Faderns och Sonens och Andens namn. Där tillhör vi Gud själv.

Vi är en mänsklighet och mänskligheten är Guds egen skapelse i sin helhet. När tiden är fullbordad, när Guds avsikt med skapelsen är fulländad och det stora eskathon – tidens slut – inträder, då står mänskligheten i alla sina enskilda beståndesdelar slutgiltigt och gemensamt inför sin skapare. Människan ska stå där vore vi en enda. Vi vill ofta gärna tro att vårt eget jag är det centrum kring vilket universum cirklar. Ibland går vi runt med jordaxeln i fontanellen som vore vi den enda som finns. Men Faderns skapelse är skapelsen av alla och av allt. Vi är redan en enda mänsklighet. Ingen enda människa kan falla utanför den mänsklighet som är Faderns skapelse. Jesus ber att Fadern ska hjälpa oss att förstå att det är så när han ber ”så att de blir ett, liksom vi är ett.”

Det finns ingen åtskillnad mellan Faderns och Sonens liv i Anden. Det borde inte finnas någon åtskillnad mellan oss människor som lever i den Faderns skapelse som är Sonens livsutrymme. Det liv som vi har att leva tillsammans här är oss givet av det Andens liv som är den levande och livgivande relationen mellan Fadern och Sonen. Om vi är kristna och verkligen tror att Jesu bön är sann, om vi faktiskt tror att världen är beskaffad på det sätt som Jesu bön vittnar om, då behöver vi försöka att leva som om det faktiskt är sant att det är så. Det behöver märkas på oss att vi är kristna. Vi behöver öva oss på att betrakta andra och varandra som jämställda och jämlika både inför Gud och inför varandra. 

Med Paulus ord – vi behöver öva oss på att inte ha för höga tankar om oss själva utan tänka med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom och henne. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

Vår kärlek skall vara uppriktig. Vi ska avsky det onda, hålla fast vid det goda. Vi ska visa andra tillgivenhet och kristlig kärlek, vi ska överträffa varandra i ömsesidig aktning. Vi ska inte slappna av i vår iver utan hålla oss brinnande i anden och tjäna Herren. Vi ska gläda oss i hoppet, vara uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälpa Guds heliga med vad de behöver, vinnlägga oss om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer oss, välsigna dem och inte förbanna dem. Vi ska glädja oss med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter. Vi ska bemöta alla lika och inte hålla oss för goda att umgås med dem som är ringa.

Vi ska inte vara självkloka. Inte löna ont med ont. Tänka på vad som är riktigt för alla människor. Hålla fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på oss. Vi ska inte ta rätten i egna händer utan låta Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men, är vår fiende hungrig då ska vi ge honom att äta; är han törstig, då ska vi ge honom att dricka. Vi ska inte låta oss besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:3-21)

Sådant är livet för den som är och vill vara kristen. För den som lever i ljuset av att Sonen i Jesu gestalt ber till Fadern i Anden för oss alla och för hela mänskligheten. För varje människa, utan undantag. Vi ska försöka att tillsammans vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi ska göra så gott vi kan i förtröstan på att det lilla är gott nog.

#595. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ’Effata!’ (det betyder: öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’” (Markus 7:31–37)

Han lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön. Jesus är förankrad i tid och rum. När han var här som en av oss, som en människa bland andra människor här i vår värld och verklighet, då befann han sig i ett specifikt geografiskt område. Han rörde sig mellan fysiskt existerande platser som finns kvar idag. Jag har varit i både Tyr och Sidon, nuvarande Saida, i Libanon. Jag har har gått på gatorna i det gamla antika Tyr, bland de romerska ruinerna som var en levande stad när Jesus var där. Ruinerna ligger alldeles vid havet, pelarna längs gatorna finns kvar. Jag har gått i hippodromen vid Tyr. En stor arena där romarna ordnade med hästkapplöpningar och gladiatorspel. Det är hisnande att vara där och röra vid stenarna som var byggnader när Jesus var i trakten kring Tyr och Sidon.

Det är en säregen upplevelse att sitta på en höjd längre inåt landet och se kullarna ner mot kusten där Medelhavet blänker när solen går ner och betänka att det var här han var. Det var här någonstans Jesus gick när han lämnade området vid kusten och drog sig inåt landet, mot Galileiska sjön, en sjö som även den finns kvar alldeles på riktigt. Platserna där Jesus rörde sig existerar här i den högst påtagliga världen och verkligheten som vi lever, rör oss och är till i. Och Jesus är lika konkret existerande nu som han var då. Jesus är med andra ord ingen mytologisk gestalt i en tänkt och konstruerad mytologisk verklighet. Jesus är verklig och sann.

När Jesus närmade sig Galileiska sjön då kom de till honom med en man som var döv och som knappt kunde tala. De bad Jesus lägga sin hand på honom. Man ber om hjälp när man tror att det finns hjälp att få. Man ber den om hjälp som man tror kan hjälpa. De hade hört talas om att Jesus kunde hjälpa den som var sjuk, bistå den som behövde hjälp och hela den som var trasig. Jesus hjälpte, bistod och helade. Ryktet om Jesus förmåga att hjälpa den som behövde hjälp spred sig bland byarna och städerna.

Jesus tog den döve mannen avsides och stack fingrarna i hans öron, han spottade och rörde vid hans tunga. Den läkedom och det helande som Jesus erbjöd och åstadkom var fysisk och högst konkret. Det var människors kroppar som läktes och blev friska. Den läkedom som Jesus erbjöd var inte någon form av vare sig mytologisk eller mystisk läkedom.

Allting som har med Jesus att göra är kroppsligt, påtagligt och i allra högsta grad konkret och fysiskt. Det gällde helandet av den döve mannen och läkedomen då och det gäller frälsningen nu. Vi behöver påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus existens både då och nu i allra högsta grad är påtaglig och konkret. Jesus var inte och är inte någon form av mytisk gestalt vars existens på något sätt befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från den värld som vi lever i här och nu. Jesus var och är lika fysiskt och konkret närvarande som vi är för varandra. Jesus är fortfarande lika närvarande här och nu och som han var där och då, när han helade den döve mannens kropp med sin egen kropp. Jesus berörde människor med konkret och faktiskt helande och läkedom där och då, han berör oss med sin konkreta och faktiska frälsning här och nu.

När Jesus rörde vid den döve mannen såg han upp mot himlen, andades djupt och sade: ’Effata!’ Jesus uppenbarade Faderns och Sonens och Andens hisnande verklighet för den döve mannen och för oss. När Jesus ser upp mot himlen då vänder han sig till sin och till vår Fader och öppnar så den här världens verklighet för Faderns närvaro. När han andades djupt då fylldes han av den Heliga Anden som är Faderns och Sonens djupaste relation och gemensamma liv. När Jesus ser upp mot himlen och andas djupt då uppenbaras Guds treeniga väsen. Då manifesteras Faderns och Sonens och Andens levande och livgivande liv här, mitt i den värld och verklighet som vi står och går i. Med den levande treeniga Gudens levande och livgivande liv fyller Jesus den döve mannen med nytt liv när han vänder sig till honom, berör honom  och säger ’Effata!’ – ’Öppna dig!’ Guds treeniga väsen och livgivande liv uppenbaras för oss och för världen när Jesus möter, läker och helar den döve mannen.

Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Den döve mannen fylldes med det nya liv som är hans liv i Guds fullbordade framtid. Ett liv där dövhet, stumhet, sjukdom och död inte finns mer. Miraklet som sker är ett synligt vittnesbörd om det liv som ska bli och vara den döve mannens liv när tiden har kommit till sin ände och Guds fullbordade rike slutligen har brutit in och tagit upp oss alla i det liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett evighetens liv där allting som nu är trasigt ska få bli helt i förlåtelsens och försoningens helande ljus. Den döve mannens tillfrisknande är ett vittnesbörd om hur det ska bli för oss alla när var och en, vi alla och allt som är upptas i, omsluts av och förenas med det liv som är Guds innersta treeniga väsen.

Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Guds rikes fullbordade framtid är fördolt bakom den okända framtidens barmhärtiga slöja. Att förlora sig i en längtan eller förhoppning om det som ska bli, att det ska bli bättre sedan, drar oss bort från livet vi har att leva här, med livets alla begränsningar och tillkortakommanden. Men vi ska leva livet här trots allt. Vi ska inte gå och längta efter the pie in the sky when we die. Jesus förbjöd dem att berätta om miraklet för att vi inte ska gå och längta bort från det liv vi lever med varandra här och nu. Vi vet väl alla hur lätt det är att förlora sig i en dröm om en bättre värld och att det kan orsaka en verklighetsfrånvändhet som kan få förödande konsekvenser. Vi ska leva de liv som vi har att leva här och nu med hjälp av tron och hoppet som miraklet väcker. Men vi ska inte förlora oss själva i en dröm om en annan värld, en dröm om något annat. Tills dagen för Guds rikes fullbordande kommer ska vi leva livet här och nu fullt ut så gott vi kan.

Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Det är väl så vi fungerar lite till mans. Vi gör gärna tvärtom. Så de spred berättelsen om att och hur Jesus hade helat den döve mannens dövhet och stumhet. De som hörde talas om det blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’

Det var ju både fantastiskt och bra att den döve mannen fick tillbaka sin hörsel och sin förmåga att tala. Men det är angeläget att miraklet som sådant inte tar bort uppmärksamheten från vad miraklet vittnar om. Miraklet pekar bort från sig självt och vittnar om det Guds fullbordade rike som är på väg och som ska komma till oss från den okända framtiden. När den dagen kommer då ska vi alla och allt som är svepas upp i Guds treeniga väsens eviga liv. Miraklet vittnar om att det ska vara ett liv där sjukdom och död inte finns mer. Ett liv där allting som är trasigt ska få bli helt. Ett evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Tills den dagen kommer ska vi ta vårt ansvar efter bästa förmåga, för våra egna liv och för det som är vårt gemensamma. Vi ska odla vår gemensamma trädgård och vi ska plantera våra träd. Och vi ska glädjas åt gemenskapen som vi har med andra och varandra här i den fantastiska och vackra skapelsen. Allt i ljuset av hoppet och glädjen som finns i tilliten till att Fadern är här hos oss, i tron på att Sonens löften är sanna och i förvissningen om att Andens livgivande liv aldrig ska överge någon enda av oss.

#599. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

"Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” (Johannes 15:1–9)

Jesus ger oss en liknelse och försöker med den att förklara hur relationen mellan Fadern och Sonen och människorna fungerar. Med liknelsen om vinstocken, vinodlaren, grenarna och frukten får vi ett pussel med bitar av tankar om vilka Fadern, Sonen och människorna är i förhållande och relation till varandra.

Fadern är vinodlaren. En vinodlare planterar och vårdar sin vinstock. En vinodlare rensar ogräs, bekämpar ohyra, vattnar, gödslar och försöker se till att förutsättningarna för vinstocken att växa är så bra som möjligt. Det första vinodlaren behöver göra det är att plantera vinstocken i gynnsam och näringsrik jord på en plats med generös tillgång till solljus och vatten. Utan solljus och vatten växer ingenting. Skapelsen är platsen där vinodlaren planterar sin vinstock. Fadern planterar och vårdar, rensar ogräs, vattnar och ser till att vinstockens omständigheter är gynnsamma. Så att vinstockens rötter kan växa sig djupa och starka. Så att vinstocken får den näring som behövs så att grenarna kan bli många.

Jesus är vinstocken. Fadern planterade sin vinstock här, mitt ibland oss. Myllan där vinstockens rötter ska växa sig starka och grenarna bli många är just här. Vår mellanmänskliga gemenskap är vinstockens mylla. Det var här, just här och ingen annanstans, som Sonen i Jesu gestalt gav sig till känna för världen, verkligheten och mänskligheten. Det är också här som han fortsätter att ge sig till känna för Faderns hela skapelse. Jesus är vinstocken och stammen som med sina djupa och starka rötter drar upp livets livgivande vatten och uppenbarelsens näring ur skapelsens mylla för att stärka grenarna och möjliggöra fruktens skörd. Vinstockens stam är den synliga manifestationen av Faderns förmåga att skapa någonting ur ingenting, att skapa det levande livets tillblivelse ur inget alls. Creatio ex nihilo.

Det skulle kunna ha varit så att vinstockens potential att bli till inte hade manifesterats och att icke-existensen istället hade varit dess modus. Det vill säga att skapelsen inte alls hade blivit till, att Sonen inte hade inkarnerats och därmed att ingenting hade existerat. Men Faderns och Sonens och Andens substans är existens och skapelsen blev till ur ingenting som en konsekvens av Guds väsens inre vilja till existens och liv. Med Sonens inkarnation inuti skapelsen, i människan Jesus, lät Fadern sin närvaro bli känd för världen – till ett evigt vittnesbörd om Guds existens, allmakt och närvaro. Till vittne om förlåtelsens möjlighet och frälsningens verklighet för världen, mänskligheten och varje människa.

Vi är vinstockens grenar. Hela vår existens är beroende av och intimt sammanflätad med Sonens existens. Med honom delar vi det fantastiska som finns i att finnas till i en värld och i en skapelse som inte bär någon egen inneboende nödvändighet. En existens som i varje ögonblick blir till i, med och genom Faderns skapelseakt som bringar fram detta någonting ur ingenting. Våra liv fylls av levande med den livgivande näringens sav som flödar genom oss från vinstockens stam. Vi finns till som en konsekvens av Faderns vilja till liv och existens. En vilja som skapar någonting ur ett ingenting. Tillsammans med hela skapelsen är vi detta någonting som finns till istället för ingenting. Med Sonen manifesterar Fadern sin vilja till existens och livets levande i oss och med oss. Som levande grenar på en levande vinstock.

Vi ska bära frukt. Den livets och uppenbarelsens näring som kommer oss till godo, som dras ur skapelsens mylla av stammens rötter, den flödar genom vinstocken och ska bli till frukt genom oss. Som vore vi vinstockens grenar. Frukten, vindruvorna, är som koncentrat av livet. Sötman av livets och den kristna trons glädje, den underbara smaken av det levande livets fantastiska nyanser. Ett koncentrat av livets och den kristna trons glädje som kan ges vidare till andra. Så att  även andra kan få smaka uppenbarelsens sötma och trons glädje.

De grenar som som inte bär frukt, som inte låter livets, trons och uppenbarelsens glädje flöda och bli till livsfrukt för andra, de vissnar och torkar ihop. Den kristna trons glädje ska delas vidare till andra och så förmeras. Annars avstannar livets flöde och grenarna vissnar och förtvinar. Vinstocken och grenarna ansas, de vårdas och sköts om av Fadern. De grenar som bär rik frukt hedrar vinodlaren och de torra grenarna utan liv skärs bort och förgås. Som det blir och är när livet vissnar och förtvinar. Då förgås vi.

Liksom Fadern älskar Sonen, så älskar Sonen oss. När vi blir kvar i Sonens kärlek till oss genom att älska Sonen – med vår kristna tro på och med vår kärlek till Jesus – då förblir vi delaktiga och upptagna i den dynamiska och ständigt pågående rörelsen av kärlek i Guds treeniga väsen. Där Fadern älskar Sonen, en kärlek som manifesteras med Sonens inkarnation i skapelsen. Treenigheten där Sonen älskar Fadern och med det manifesterar källan och ursprunget till allt som är. Sonens kärlek till Fadern pekar ut existensens innersta orsak, ursprung och mål. Treenigheten där kärleken mellan Fadern och Sonen manifesteras i Anden, som sveper upp oss dödliga och begränsade varelser i Faderns och Sonens och Andens inre liv. Ett evigt levande liv som inte känner några begränsningar.

Vi hör ihop med Sonen, som är stammen av liv på vilken vi lever. Vi hör ihop med Fadern, som skapar och upprätthåller livets levande och existensen av allt som är. Vi hör ihop med Anden, som flätar oss samman med det kärlekens liv som flödar mellan Fadern och Sonen. Vi hör ihop med andra och med varandra.

Hur och vad vi än gör så är vi upptagna i det livgivande levande livet som är Guds treeniga väsen, som vore vi grenar på en vinstock som en vinodlare ansar och vårdar. Det vi kan göra för att bära frukt det är att berätta för andra om att det är på det sättet. Att det faktiskt är så att världen, verkligheten och allt som är helt och hållet och i varje ögonblick skapas, upprätthålls och befrias av Fadern genom Sonen med Anden.