#629. Annandag jul…

”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matteus 10:32–39)

Jesus botade en officers tjänare, Petrus svärmor och många andra från sjukdomar. Han tystade en storm på Genesarets sjö och han drev ut en legion av demoner ur en man som var besatt. Han botade en lam man i Kafarnaum och kallade en tullindrivare att följa honom. Han uppväckte en synagogföreståndares dotter från de döda och botade en kvinna som lidit av blödningar i tolv år. Han botade två blinda och drev ut en demon så att en stum man började tala igen. Jesus gjorde under och tecken till vittnesbörd om att han var och är en någon med ett ärende och budskap som går utöver det vanliga.

Han väckte uppmärksamhet och han hade sina följare och trogna lärjungar omkring sig. Han sände ut sina lärjungar och gav dem makt över demonerna och kraft att bota sjukdomar. De fick uppgiften att förkunna att himmelriket är nära, att bota sjuka och väcka upp döda. De skulle göra detsamma som Jesus gjorde, för att tillsammans med honom vittna om att Guds rike är alldeles nära. De skulle inte ta emot någon betalning för sina gärningar och han förberedde dem på att människorna skulle komma att bemöta dem med oresonlig hårdhet och på att det skulle bli bråk och konflikter när de vittnade, förkunnade och botade. Men Jesus ingjöt också hopp i lärjungarna. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte döda själen. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar” sade han till dem.

Sedan blev Jesus sådär kärv som Jesus kan vara när han klargör allvaret med sitt ärende och budskap. ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.” Vi vill ofta och gärna tänka och tro att allting som har med Jesus och kristen tro att göra är mysigt, snällt och villkorslöst. Men då har vi inte lyssnat på vad Jesus faktiskt säger. Det spelar roll att man är kristen på ett sådant sätt att det faktiskt märks, syns och hörs att man är kristen. Det spelar roll att man känns vid sin kristna tro inför andra människor och att man på så sätt vittnar om den Jesus som är vår Messias och allas Herre. Det får konsekvenser om eller när man förnekar sin kristna tro och sin relation till Jesus inför andra. Att vara kristen det är att ha och ta ett faktiskt personligt ansvar för sin kristna tro inför andra människor. Även om eller när det har ett pris. Kyrkans martyrer vittnar om att det kan vara mycket kostsamt att vara kristen och att det kan kosta livet att ta den kristna tron på allvar, även här och nu i vår tid.

”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” fortsatte Jesus och driver in allvaret ännu djupare i hjärtat på dem som lyssnar. När vi hör ordet svärd tänker vi på vapen, krig och ond bråd död. Att Jesus inte kommer med fred utan med svärd är onekligen en provocerande tanke, inte minst så här i tider av ofred och krig i Europa. Men svärdet Jesus talar om är inte det världsliga krigets vapen. Paulus hjälper oss att förstå vad svärdet som Jesus kommer med är för något när han skriver till församlingen i Efesos om trons rustning: ”Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga. Be också för mig att orden läggs i min mun och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet, vars sändebud jag är i min fångenskap. Be att jag förkunnar det så frimodigt som jag bör.” (Efesierbrevet 6:14–20)

Andens svärd är Guds ord, som ”är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.” (Hebréerbrevet 4:12–13) Svärdet som Jesus talar om är Guds ord som klargör skillnaden mellan vad som är sant och vad som är falskt, vad som är rätt och vad som är fel, vem som är sann och vem som är falsk. Om och när, där och då detta Evangeliets och sanningens svärd klarlägger vad som är sant och falskt, rätt och fel, vem som är sann och vem som är falsk, då kommer det att uppstå konflikter mellan människor. Därför kommer Evangeliets förkunnelse innebära att en man ställs mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Falskhetens mörker gör alltid motstånd mot sanningens ljus.

Jesus förutsåg att det skulle bli konflikter och han förekom lärjungarnas tveksamhet genom att ingjuta ännu ett djupare lager av allvar. ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” Jesus visste och förstod att Evangeliets förkunnelse skulle komma att innebära konflikter till och med mellan familjemedlemmar. Han visste och förstod att den som tar sin kristna tro på allvar kommer att konfronteras av prövningar och konflikter ända in i de mest privata och nära relationerna som vi har med varandra. Han visste och förstod att när Evangeliets förkunnelse är på riktigt och den kristna tron är på allvar då kommer det att innebära att det faktiskt kostar något att vara kristen. Igen – kyrkans martyrer vittnar om att det kan vara kostsamt att vara kristen och att det kan kosta livet att ta den kristna tron på allvar, även i vår tid.

Vi vill ofta och gärna tänka och tro att allting som har med Jesus och kristen tro att göra är mysigt, snällt och villkorslöst. Men då har vi inte lyssnat på vad Jesus faktiskt säger. ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Evangeliets förkunnelse och kristen tro handlar om sant och falskt, rätt och fel och bokstavligen om liv och död. Den kristna kyrkans ärende är på djupast möjliga allvar. Där och då förberedde Jesus lärjungarna på de svårigheter och konflikter som låg framför dem när han sände ut dem för att vittna om och förkunna att Guds rike är alldeles nära. Här och nu är det vår uppgift att i lärjungarnas efterföljd fortsätta att vittna om Jesus och förkunna att Guds rike är nära. Även om eller när det kostar något. Det spelar roll att man är kristen på ett sådant sätt att det faktiskt märks, syns och hörs att man är kristen. Vi har ett gemensamt och enskilt ansvar att vara kristna som är på allvar. Kyrkans och vår kristna tro är på djupaste allvar. Annars är den ingenting.

#628. Tredje söndagen i Advent…

"Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas.Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning. När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.' Folket frågade honom: 'Vad skall vi då göra?' Han svarade: 'Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.' Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: 'Mästare, vad skall vi göra?' Han svarade: 'Driv inte in mer än vad som är fastställt.' Och när det kom soldater och frågade honom: 'Och vi, vad skall vi göra?' sade han till dem: 'Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.' Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias." (Lukas 3:1–15)

Johannes döparen pekade mot den okända framtiden och förkunnade att Guds rikes tillblivelse var nära anstående. Johannes såg, visste och förstod att Jesus var en annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att Gud rike var nära med och genom Jesus. Johannes döparen pekade på Jesus ropade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder. Han är Guds utvalde.” I Jesus  från Nasaret var Gud själv fördold för många men uppenbarad för Johannes.

Johannes såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att Jesus från Nasaret var på allvar och att Jesus skulle bli och vara en svår prövning för många. Så blev det och så är det.

Många uppfattade Johannes döparen som en profet. De tidigare profeterna – Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de andra – förmanade folket och varnade makthavarna för konsekvenserna av att inte ta Guds ord på allvar. Ofta vände sig profeternas ord till de religiösa och politiska makthavarna med förutsägande ord som sade ”vänd om och be vår Herre om förlåtelse annars kommer det att gå oss illa.” Johannes döparen förmanade folket och varnade dem för konsekvenserna av att inte ta Guds ord i Jesus från Nasaret på allvar.

För saken är den att Guds ord i, med och genom Jesus var och är på allvar. Johannes döparens förkunnelse var och är på allvar. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.” Guds rikes kommande tillblivelse är på allvar. Gud rike är bara ett andetag bort. Varje andetag är vårt sista, tills vi av Guds nåd får ett nytt andetag. Guds rike är bara ett hjärtslag bort. Varje hjärtslag är vårt sista, tills vi av Guds nåd får ett hjärtslag till.

Dagen, stunden och ögonblicket kommer, när Guds rike ska tränga fram och omsluta var och en och oss alla. Det sista andetaget kommer alltid som en överraskning. Ingen vet vilket av alla hjärtslag som är det sista. Det sista andetagets sista hjärtslag är tröskeln till Guds rike. Där och då ska det visa sig att Johannes förkunnelse inte bara var sann utan också att den var på djupaste allvar.

Vi människor har svårt med att omvärdera våra uppfattningar om verkligheten och om vår egen förgänglighet. Johannes förkunnelse om hur verkligheten är beskaffad och om livets förgänglighet var och är utmanande. Han utmanar och uppmanar oss att omvärdera och vända om från uppfattningen att Gud är avskild från världen och från uppfattningen om att döden är livets slut. Det faktum att Jesus är den han är förändrar allt om vem Gud är. Jesus förändrar allt i relation till uppfattningen om livets förgänglighet.

Den kristna kyrkans Evangelium etablerar en ny verklighet och en ny uppfattning om Gud, livet, universum och allting som är så utmanande och provocerande att vi människor hellre tystar ner rösterna som förkunnar den kristna trons radikala hopp och löfte om en kristen människas absoluta frihet än omvärderar och omvänder oss från våra invanda och rådande uppfattningar om hur världen är beskaffad. Därför var Johannes så utmanande och provocerande i sin samtid och därför blev han fängslad.

Men Jesus låter sig inte tystas, vare sig då eller nu. Jesus kom till Galileen och förkunnade Guds budskap. Jesus upprepade Johannes förkunnelse och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Galileen, det är här det. Vi lever i det Galileen dit Jesus kommer och envist fortsätter att förkunna den kristna trons budskap. Guds rike är på riktigt nära här och nu i vår tid på den plats där vi lever. De som ska omvända sig och tro på den kristna trons budskap är inga andra än vi och alla andra.

Johannes döparen ropade i öknen och pekade på Jesus. ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder. Han är Guds utvalde.” I, med och genom Jesus Kristus förkroppsligas Gud själv i den här världen och verkligheten som vi lever i. Här finns han kvar. Livs levande. Alldeles på riktigt. Hos oss och med oss. Jesus lever och vill oss alla väl. Han älskar varje människa och hela mänskligheten med en gränslös kärlek, till bredden fylld av nåd och barmhärtighet. Han uppmanar oss alla till omvändelse. Vänd om från det som varit, vänd om och rikta in era liv mot Gud Fadern, genom Sonen i Anden.

Vi behöver lyssna på Johannes förkunnelse och ta den på allvar. Vi behöver lyssna på Jesus uppmaning och ta Guds ord på allvar. Vi behöver ta löftet om Guds rikes kommande tillblivelse på allvar. Och vi behöver vara vittnen som berättar för världen att den kristna trons hopp och löften i, med och genom Jesus från Nasaret är sanna och på allvar. Alldeles på riktigt.

#627. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.) Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: ’Herre, din vän är sjuk.’ När Jesus hörde det sade han: ’Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.’ Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: ’Låt oss gå tillbaka till Judeen.’” (Johannes 11:1–7)

Det här är den första akten av tre i berättelsen om Jesus och Lasaros. Maria, Marta och Lasaros var syskon och vänner till Jesus. När Lasaros blev sjuk skickade Marta och Maria bud till Jesus för att berätta att hans vän Lasaros var illa däran. I hopp om att Jesus skulle ta sig dit och hjälpa honom, som han hade hjälpt många andra. Men när Jesus fick veta att Lasaros låg sjuk reagerade han på ett ganska märkligt sätt. ”Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den” sade han och stannade kvar med lärjungarna på andra sidan Jordan i två dagar.

Vi vet inte vad för slags sjukdom Lasaros hade men Jesus avfärdade att det skulle vara någon fara. Sjukdomen skulle inte leda till döden utan skulle visa Guds härlighet. För dem av oss som har erfarenhet av sjukdom så ter det sig ganska svårbegripligt att en sjukdom på något sätt skulle kunna visa Guds härlighet. Sjukdom är ju en livets negation, en livets motståndare. Om Gud vill livets levande, hur kan då en sjukdom som förnekar livets levande kunna vara en del av något som visar på Guds härlighet?

Jesus lade dessutom till att Guds son skulle förhärligas genom Lasaros sjukdom. När man betraktar det som Jesus sade i relation till Lasaros och hans sjukdom så här i den första akten så är det Jesus säger helt obegripligt. Sjukdom då och sjukdom nu är inte så olika. Vi lever i en tid då de medicinska vetenskaperna lyckligtvis kan lindra och bota sjukdomar till viss del. Men allt kan inte botas. Att Jesus sätter sjukdom i någon form av positiv relation till Guds härlighet och ett förhärligande av Guds son är både obegripligt och provocerande.

Jesus kunde säga det han sade för att han hade och har ett annat perspektiv på tiden än vad vi har och de hade. Jesus visste och vet att tiden är något mer än det utrymme som vi har fått oss tilldelade att leva i. Jesus visste och vet att tiden är det levande livets livselement och att tiden som sådan inte börjar med vår födsel och inte slutar med vår död. Tiden fortsätter förbi sjukdom, lidande och död vidare in i Guds fullbordade framtid – och livet följer med i uppståndelsen.

Den andra akten av berättelsen om Jesus och Lasaros börjar med att Lasaros dog av sin sjukdom. Jesus och lärjungarna återvände till Betania där han mötte Maria som förebrådde honom för att han inte hade kommit till Lasaros hjälp. Marias förtvivlan skakade Jesus i hans innersta och han gick till graven där de hade lagt Lasaros kropp. ”Ta bort stenen” sade han. Marta protesterade. Det hade gått fyra dagar, kroppen hade börjat lukta.

Graven öppnades och Jesus konfronterade Lasaros död. Dödens väsen vällde ut ur graven när gravstenen togs bort. Döden är omöjlig att väja för. Döden är alltid högst konkret och påtaglig. Dödens intighet är obehagligt påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Den bedövande närvaron av livets frånvaro.

När Marta och Maria konfronterades av denna livets och själva existensens yttersta gräns sade Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet skedde. Livet återvände till Lasaros, lika mirakulöst som när hans liv en gång vävdes samman i hans moders liv och han föddes till världen. Det levande livet som av Guds skapande Ord blir till ur ingenting. Där och då blev uppståndelsens liv synligt, konkret och påtagligt. Det levande livet som trotsar döden. Livet som besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.” Uppståndelsens mirakel var och är fysiskt, konkret och alldeles på riktigt sant.

Lasaros sjukdom ledde till hans död. Men hans död ledde inte till döden utan vidare till uppståndelsen. Sjukdomen ledde inte till döden. Den blev ett medel och verktyg som visade Guds härlighet och Guds son förhärligades genom den. Den andra aktens crescendo är Lasaros uppståndelse genom Jesus försorg.

Den tredje akten gestaltar uppståndelsens konsekvenser. Sex dagar före påsken kom Jesus tillbaka till Betania där Lasaros, Maria och Marta bodde. Man ordnade en måltid för Jesus och Lasaros låg till bords tillsammans med honom. Marta passade upp och i den stunden tog Maria en hel flaska dyrbar nardusbalsam och smorde Jesu fötter. Huset fylldes av doften från denna tacksamhetens handling. Judas Iskariot blev sur. Han tyckte att det var ett slöseri och förebrådde Maria. Med Lasaros som ett levande vittne om uppståndelsen kom många till tro på Jesus. Översteprästerna bestämde sig därför för att försöka döda Lasaros.

I någon mening lever vi kvar i den tredje akten av berättelsen om Jesus och Lasaros. Det finns fortfarande en Judaslik småsinthet i relation till innerlig kristen tro, fromhet och tacksamhet mot Jesus som kommer till konkreta uttryck. Det finns alltid människor som värderar världsliga rikedomar högre än det som finns i den kristna trons hopp och löften. Det finns alltid småsinta typer som baktalar dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots anda lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas vilja att ha ihjäl de vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller något ovanligt. I vår egen kyrka förekommer det att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att ha ihjäl de flämtande lågorna av sann kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i mörkret i vår kyrka. Den kyrkliga överhetens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk följer Jesus istället för att följa dem. Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Det tycker inte makten om.

Jesus är herre över livet och döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I, med och genom Jesus Kristus finns ett orubbligt löfte om att döden inte innebär livets slut. Jesus skakar om hela tillvarons grundvalar och förändrar allt med frälsning, befrielse och frihet för alla. Så stort är det glada och fantastiska budskap som den kristna kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi tillsammans som kristna har fått uppgiften att vittna om för och i världen.

Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Det är vad berättelsen om Jesus och Lasaros förkunnar och handlar om. Tro detta och lita på att det är sant.

#626. Artonde söndagen efter Trefaldighet…

”När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ’Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?’ Jesus svarade: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.’ — ’Mästare’, sade mannen, ’allt detta har jag hållit sedan jag var ung.’ Jesus såg på honom med kärlek och sade: ’Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.’ Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ’Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!’ Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ’Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.’ De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ’Vem kan då bli räddad?’ Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’” (Markus 10:17–27)

En man sprang fram till Jesus och föll på knä och frågade: ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Han var tydligt angelägen om att få svar på sin fråga. Det är ju onekligen en fråga som i sig själv bär en viss grad av angelägenhet. Vem av oss har inte ställt den frågan någon gång i livet? Vad ska vi göra för att vinna ett evigt livet? Kan vi göra något för att vinna ett evigt liv? Det är en hisnande och himlastormande fråga fylld av existentiell ångest och vånda. Därför att den frågan dyker upp i ljuset av det faktum att vi alla en dag ska dö. Vad frågan handlar om är ju om det finns något sätt för oss att undslippa dödens intighet. Den ivriga mannen som föll på knä framför Jesus bar med sig den brinnande frågan om livets förgänglighet som de flesta människor, om inte alla, någon gång har ställt till sig själv eller till vår Gud: Finns det något jag kan göra så att jag slipper att dö?

Jesus verkade lite förvånad och undrade vad det var som fick mannen att tro att just han Jesus är god. Det är ju Gud som är god. Det visste ju alla. Jesus var sådär jordnära och pragmatisk som han så ofta är och han påminde mannen om budorden som alla redan också kände till. Mannen blev i sin tur lite förvånad. Han kom med en stor fråga som brann i hans bröst. En fråga om livet och om döden. Frågan om hans egen kommande död och eventuella eviga salighet. Den största frågan av alla.

Men Jesus svarade med budord om hur vi ska leva med varandra och tillsammans med andra. Det blev som en tvärnit för de stora tankarna och en påminnelse om vad i livet som vi faktiskt kan påverka och vad vi ska ta ansvar för – våra relationer till andra och varandra. Det är det här livet – det levande livet som vi står och går i just nu – som är det viktiga. Det är här och nu som vi kan och ska påverka vår tillvaro till det bättre genom att värna och vårda våra relationer till andra och varandra.

Mannen svarade förvånat och lite ivrigt att allt det där hade han hållit sig till. Kanske fylldes mannen med ett hopp om att han, så att säga, var hemma i frågan om hans eviga salighet. Han uppfyllde ju till synes förväntningarna och kraven. Men Jesus lade till en besvärande tanke. ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig.” Det vi äger är synligt, högst påtagligt och konkret. Skatten i himlen kan ingen se. Jesus verkade erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Mannen mörknade i synen och gick besviken därifrån. Det är svårt att skiljas från de jordiska ägodelarna för att få det där som vi inte riktigt vet vad det är eller om det faktiskt finns eller inte.

Hur svårt är det inte för oss som har och som förlitar oss så mycket på pengar, saker och ägodelar att närma oss tanken på ett Guds eviga, immateriella, ägodelsbefriade och kontantlösa rike? Att följa Jesus fullt ut är att försaka den här världens illusioner om vad faktisk rikedom är. Att följa Jesus fullt ut är svårt för de flesta av oss. Vi är tillsammans så symbiotiskt invävda i de samhälleliga, materiella och ekonomiska systemen att det är näst intill omöjligt att ens kunna tänka sig, än mindre kunna leva efter, en uppfattning om att allting som vi håller så kärt är förgängligt och att det är någonting radikalt helt annorlunda som är beständigt på riktigt. "Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!"

Till och med lärjungarna hade svårt att få det där att gå ihop. De blev upprörda och förskräckta. Det verkade som att allt det där fina och bra som Jesus hade talat om var förknippat med ett pris som ingen egentligen kan betala. Men om ingen kan betala priset – vem kan då bli räddad? Jesus bekräftade den svåra och besvärande tanken – ingen människa kan eller har möjlighet att betala priset för räddningens och frälsningens eviga liv. Ingen människa kan med alla saker, ägodelar eller pengar i hela världen köpa sig fri från dödens förfärande tomhet och intighet.

Det är en plågsam och smärtsam insikt för oss som sedan länge har fått lära oss att vi kan allt bara vi vill, vi lyckas med allt bara vi försöker, vi når våra framgångar om vi bara anstränger oss lite till, lite mer. I relation till livets begränsning och alltings förgänglighet slår lagen igen våra egna möjligheters port med hela sin tyngd och obönhörliga kraft. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. För er är det omöjligt.”

Men, vem kan då bli räddad? Där lagen sätter upp en ogenomtränglig gräns för människans förmåga att råda över livet och döden, där tar det stora och fantastiska Evangeliet vid. Evangeliets glada budskap om att det i, med och genom Jesus trots allt inte är kört. Trots allt som till synes är obevekligt i dödens tomhet, intighet och begränsning av livet så finns det ett Guds löfte som envist ekar genom tid och rum. Ett hoppets löfte som viskar i varje människas hjärta att döden inte innebär livets slut.

Jesus verkar vid första anblicken erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Men i ljuset av Jesu uppståndelse från döden står det lysande klart att Jesus i själva verket erbjuder oss och alla människor allting i utbyte mot ingenting – befrielse från dödens intighet, evigt liv, kostnadsfritt, gratis, av nåd. Det är en ren omöjlighet för människan och för människor. Men för Gud är allting möjligt. Det enda vi kan och behöver göra för vår räddning och frälsning det är att ta emot löftet om denna Evangeliets oändligt vackra nådegåva i tro på att det Jesus säger faktiskt är sant.

#625. Den helige Mikaels dag…

"Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. “Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: “Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: “Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: “Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.” När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. “Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: “Det är hans ängel.” Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.” (Apg 12:6–17)

Tiden efter Jesu korsfästelse, död och uppståndelse var turbulent. De världsliga makterna i romarrikets skepnad gjorde vad de kunde för att förtrycka den befrielserörelse som sattes igång av Jesus och hans lärjungar. Politiska makthavare har aldrig varit särskilt förtjusta i människors befrielse och frihet. Så var det då och så är det fortfarande. Herodes fängslade Petrus och skulle ställa honom inför rätta. Herodes maktfullkomliga ande lever fortfarande kvar i allt för många skepnader runt om i vår värld. Fortfarande finns det alltför många människor som likt Petrus är fjättrade av kedjor och bevakade av den politiska maktens soldater. Det kristna Evangeliets glada budskap om människans befrielse och frihet utmanade och utmanar de politiska makternas auktoritära grepp om människors liv.

Miraklet skedde och plötsligt stod där en Herrens ängel och fyllde fängelsehålan där Petrus var fången med det bländande ljuset av befrielse och frihet. Ängeln väckte Petrus från fångenskapens dvala med en stöt i sidan. “Skynda dig upp” sade ängeln och befriade Petrus från kedjorna som fjättrade hans händer. Fångenskapens omöjlighet blev mirakulöst en frihetens möjlighet. Evangeliets glada budskap om befrielse för de fångna manifesterades när kedjorna lossnade och föll från Petrus fjättrade händer. “Ta på dig bältet och sandalerna. Svep om dig manteln och följ mig" sade ängeln till den omtumlade Petrus.

Petrus följde med ängeln ut, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt. Han trodde att det var en syn. Befrielse och frihet är omtumlande och nästan overkligt för den som har varit fjättrad och fången. Oavsett vad bojorna har bestått av. Fångenskap och bojor kan anta olika skepnader i våra egna och i andra människors liv. Fängelsehålor och kedjor kan vara konkreta och faktiska. Alltför många människor är konkret och fysiskt fängslade av de värdsliga och illvilliga politiska makterna.

Fångenskap och bojor kan också vara av annat slag. Småsinthet, illvilja, elakhet normer och värderingar kan slå bojor på människor och förminska en människa så att det blir som om han eller hon satt i en trång fängelsehåla. Budskapet om befrielse och frihet som en Herrens ängel kommer med kan vara omtumlande även när fängelset består av annat än galler och hårda murar.

Petrus och ängeln passerade vaktposterna och kom till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut på gatan då försvann ängeln. När vägen ut ur fångenskapen öppnar sig leder den ut i frihet och tillbaka till livets levande. Väl där är den befriande ängelns uppgift fullbordad och människan har likt Petrus att återgå till livets och frihetens möjligheter på egen hand. Den av Herrens ängel befriade och frälsta människan är fri att själv välja väg för att gå vidare i livet.

Så snart Petrus hade sansat sig sade han: “Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer.” När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde. Den befriade Petrus sökte sig tillbaka till de sina. Om eller när befrielsen ur fångenskapens kaos blir till söker vi oss tillbaka till den trygghet som vi känner till. Våra trygga sammanhang, vänner och relationer. Där vi kan och får vara oss själva och de vi är ämnade att vara. Den fritt valda och ömsesidiga vänskapens trygghet är den påtvingade fångenskapens antites.

Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. “Du är tokig”, svarade de. Om eller när någon blir och är befriad från en fångenskap, hur den fångenskapen än har gestaltats, då är befrielsen och friheten svår, ibland nästan omöjlig, att förstå även för omgivningen.

Fångenskapens väsen är hopplöshet. Fångenskap berövar den fångne hoppet. Fångenskap är frånvaron av hoppet om att det finns en framtid. Om eller när befrielsen återskapar ett frihetens hopp är det ofta svårt att först förstå. Petrus vänner kunde inte riktigt tro att han faktiskt var befriad och fri. Romarna hade berövat dem hoppet om hans frihet. När Petrus trots allt var befriad och fri kunde vännerna först inte tro att det var sant. När hoppet har tagits ifrån människor är det svårt att tro att det finns något hopp att hoppas på.

Men hon stod på sig och då sade de: “Det är hans ängel.” Petrus vänner saknade hoppet om befrielse så till den milda grad att de föredrog att tro att det var hans döda jag som gav sig till känna för flickan Rhode. Det var lättare för dem att tro att han var död än att tro att han var befriad och fri. Fångenskap skapar en total hopplöshet även hos dem som inte är fångna. Döden framstår som mer sannolik än befrielsen och friheten. Men Petrus var befriad och fri och han fortsatte att bulta på dörren. När de öppnade såg de till sin häpnad att det var han.

Petrus gav dem tecken att vara tysta för att inte väcka oönskad uppmärksamhet. Så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats. Petrus vittnade om sin befrielse och frälsning och såg till att hans närmaste fick veta att han var fri innan han gav sig iväg för att leva det liv som han var ämnad att leva.

Människans frälsning, frihet och befrielse från fångenskap är kärnan i det kristna Evangeliets glada budskap. Varje människa är skapad till att vara fri. Kroppsligt fri. Fri i tanken. Fri i språket. Fri i världen. Jesu liv, död och uppståndelse vittnar om att friheten som Gud Fadern avser går så långt att människor till och med ska befrias från dödens kedjor och att människan är befriad intighetens fängelsehåla.

Det är vår uppgift som kristna att vittna om befrielsen, frälsningen och friheten som finns i och som förkunnas av den kristna kyrkans Evangelium. Det är även vår gemensamma uppgift som kristna att ständigt be för och efter bästa förmåga verka för människors befrielse och frihet här i den faktiska världen som vi lever i tillsammans. Oavsett när, var och hur de världsliga och politiska makternas kedjor och fängelsehålor manifesteras.

#624. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ’Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.’” (Lukas 22:24–27)

Inget är nytt under solen. Redan när Jesus var kvar hos lärjungarna började de tvista och bråka om vem av dem som skulle anses vara den störste. Just den här gången bråkade de med varandra i den stund som skulle bli deras sista måltid med Jesus. Romarna var efter dem, översteprästerna och de skriftlärda sökte efter det bästa sättet att röja Jesus ur vägen och de hade samlats på övervåningen i ett hus i Jerusalem för att äta påskmåltiden tillsammans med Jesus. Man skulle kunna tro att de kunde fokusera på att hålla ihop, vårda gemenskapen och värna varandra när de var utsatta för de världsliga makternas förföljelse. Men självupptagenhet och småsinthet är inget nytt och lärjungarna var varken bättre eller sämre än människor är i allmänhet. Så de började tjafsa med varandra om vem av dem som var störst, bäst och vackrast trots att de tillsammans var utsatta för stress och press utifrån.

Jesus hörde dem och sade: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.” De maktmänniskor som Jesus refererade till som kungar då motsvaras av de maktmänniskor som vi kallar politiker idag. Människor som tycker, tänker och tror sig ha rätten att uppträda som herrar över andra. De utövar makt över andra människor under förevändningen att de är folkens välgörare. Men den makthavare som tycker, tänker och tror sig vara en folkets välgörare måste först ha tillförskansat sig makten att bestämma över folket genom att ta delar av eller hela folkets frihet och självständighet ifrån dem. Det må vara folkets ekonomiska, sociala, kulturella frihet eller någon annan form av individens självständighet.

För att ha något att ge tillbaka till folket som folkets välgörare så måste de politiska makthavarna först ha tagit detta något ifrån folket. Proppmätta av sin egen självrättfärdighet förväntar sig sedan de politiska herrarna att folket ska fyllas av tacksamhet för att dessa ’välgörare’ ger tillbaka delar av det som de en gång har tagit. Ingenting är nytt under solen. Maktlystna människor som tycker, tänker och tror sig ha rätt att bestämma över andra människor har alltid funnits och de finns i överflöd i vår tid. Maktfullkomliga kungar då, maktfullkomliga politiker nu. Samma skrot och korn.

Men Jesus menade att med oss som är kristna är och ska det vara annorlunda: ”Med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.” Den yngste har ingen makt och söker inte efter makt. Den yngste har inte och söker inte något inflytande över andra människor. Den yngste har inga och gör inga anspråk på att bestämma över andra människor och deras liv. Den yngste är själv alldeles och absolut fri i det att han inte försöker eller vill inskränka andra människors frihet.

En kristen ledare är en någon som gör sig till andra människors tjänare. En kristen ledare verkar tillsammans med och i jämlikhet med andra människor. Med stöd, hjälp och uppmuntran där den enskilda individen befinner sig i tillvaron. På den enskilda människans egna villkor. En kristen ledare möter aldrig sina medmänniskor med ett passiviserande ovanifrånperspektiv utan alltid med bemyndigande tankar som upprättar och befriar den enskilde till att bli den människa som han eller hon är ämnad att vara. En kristen ledare tjänar sina medmänniskor med det glada budskapet om frälsningens befrielse.

Jesus tog sig själv som exempel: ”Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.” De låg till bords tillsammans där på den där övervåningen. Då fanns det alltid någon som betjänade dem som låg till bords. Den som låg till bords var hierarkiskt större än den som betjänade. Jesus låg där till bords som en av de ’större’ men han hade gång på gång visat att han var en människornas tjänare.

Vi känner ju till berättelserna om vad Jesus gjorde för människor och hur han gjorde det. Han mötte den blinde mannen utanför Jeriko och frågade honom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” och helade honom därefter. Han kände medlidande för änkan vid Nain som förlorade sin ende son och han uppväckte honom från döden. Han botade kvinnan som hade lidit av blödningar i tolv år. Han botade spetälska. Han gav oss liknelsen om den barmhärtige samariern som en arketyp för hur en kristen ledare kan, bör och ska agera till förmån för sina medmänniskors bästa. Berättelserna om hur Jesus tjänade sina medmänniskor med befrielsens och frihetens glada budskap är många och välkända.

Ingenstans och ingen gång tar sig Jesus rätten att utöva makt över någon människa för att begränsa hans eller hennes frihet. Han begränsade inte ens friheten för dem som ville straffa honom med döden på korset. En kristen människa och en kristen ledare är, och ser till att förbli, maktlös i relation till andra människor. En kristen människa tänker, tycker eller tror sig inte ha någon rätt att ta eller ha makt över någon annans frihet. I Jesus efterföljd och i linje med vad Jesus förkunnade så behöver vi som kristna betrakta andra människor som absolut fria varelser som ingen har rätt att utöva någon form av frihetsbegränsande makt över.

I, med och genom den befrielsens frälsargärning som Jesus åstadkom med sitt liv, sin död och uppståndelse befriades varje människa till en absolut frihet inför Gud Fadern som ingen annan människa under några som helst omständigheter har någon rätt att ta ifrån honom eller henne. Att leva i och med sin kristna tro är att betrakta alla andra människor som frälsta, befriade och absolut fria människor. Allt annat är att göra våld på den frihet som Jesus med sin frälsargärning tillförsäkrar var och en och alla. Den enda som en kristen människa har att svara inför är Gud Fadern själv, med Sonen i Anden. I alla andra avseenden är en kristen människas frihet absolut och okränkbar.

Det är vår uppgift som kristna människor att i alla sammanhang bekräfta och verka för människans och människors frihet. Oavsett vem, var eller när. Det är vår uppgift som kristna att säga ifrån högt och tydligt när politiska maktmänniskor av olika slag i olika sammanhang och på olika sätt inskränker människors frihet. Oavsett vem, var eller när. Sådan är den etiska och moraliska uppmaning som Jesus lade ner i vår kristna tro vid den sista måltiden på den där övervåningen i Jerusalem medan lärjungarna tvistade om frågan om vem av dem som skulle anses vara störst.

#623. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

"En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ’Kvinna, du är fri från din sjukdom’, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ’Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.’ Herren svarade honom: ’Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?’ Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” (Lukas 13:10–17)

Att Jesus hjälpte kvinnan på sabbaten skapade en världslig konflikt. Konflikten mellan religiösa regler och människors väl. Vi missförstår sabbatsbudet om vi tror att det handlar om att det är för vår egen skull som vi människor inte ska utföra arbete på sabbaten, för att vi måste få vila. Men sabbatens ärende är skapelsens vila. Sabbaten instiftades för att skapelsen behöver få vila från människans påverkan och åverkan. Sabbaten är till för skapelsens väl, för att vi inte ska slita ut den värld vi lever i. Därför var sabbatsbudet viktigt och därför bråkade synagogsföreståndaren med Jesus när han utförde ett mirakel på sabbaten. Synagogsföreståndaren menade att helandet av den sjuka kvinnan var ett arbete med otillåten åverkan på skapelsen som behövde få vila.

Men Jesus sade emot synagogsföreståndaren och de som stod på hans sida. Han tog ansvarsfull boskapsskötsel som exempel och menade att vård av och omtanken om levande varelser inte faller under kategorin ’arbete’ under sabbaten. Därför att, att vårda och visa omtanke om livet och de levande är att bidra till skapelseordningens upprätthållande, inte en åverkan på skapelsen. Människornas religiösa regler behövde omformuleras och omprioriteras så att vården och omsorgen om det levande livets väl är det viktigaste. Jesus motståndare skämdes men folket gladde sig åt allt det underbara han gjorde.

Där och då såg Jesus kvinnan som hade plågats av sjukdom i arton år. Han kallade på henne, lade sina händer på henne och helade henne från den plågsamma krokiga ryggen. Miraklet skedde och kvinnan blev frisk. Jesus helade henne förutsättningslöst och villkorslöst. Han förväntade sig ingenting i gengäld och han krävde ingenting av henne. Förändringen av kvinnans kropp från sjuk till frisk är viktig. Kroppen är gestaltningen av vår faktiska existens. Att kvinnans kropp var viktig att värna innebär och betyder att människans och människors väl här och nu är det viktiga. Den kristna trons relation till Jesus handlar om och berör vår faktiska existens. Det handlar inte om någon annan sorts verklighet som är avskild från vår. Jesus vill oss väl här och nu, där vi står och går som de vi är.

Det finns en smärtsam konflikt här. Den kristna trons vittnesbörd är tydligt och entydigt – Jesus vill oss alla väl, han vill att vi ska leva och han vill att vi ska var fria från sjukdom. Därom vittnar miraklen när Jesus botar sjuka och uppväcker döda. Men det finns en djup smärta i det faktum att vi fortsätter att bli kroppsligt sjuka utan att något helandemirakel sker. Det händer att vi blir så sjuka att vi dör av sjukdomarna som drabbar oss. När det händer så står vi där och frågar oss varför Jesus inte kom till vår räddning. Det finns legitima skäl att ibland vara arg på den Gud som säger sig vilja oss väl, men som inte kommer till vår hjälp när vi behöver den som mest. Men det finns ett viktigt perspektiv på Jesus mirakel.

Jesus mirakel pekar bort från sig själva och vittnar om Guds fullbordade framtid, som ska komma till oss från den okända framtidens håll. Jesus mirakel vittnar om den verklighet som ska bli allas vår gemensamma och som på något sätt redan har blivit till. Jesus gjorde miraklen för att visa oss en glimt av hur den framtiden ska bli och vara. Han botade sjuka för att visa oss att när allt kommer omkring är vår framtid en verklighet utan sjukdom. Han uppväckte döda för att visa oss att i Guds fullbordade framtid finns ingen död. Jesus gjorde miraklen för att hjälpa, för att väcka tro och hopp och för att ingjuta oss med tillförsikt inför den okända framtiden. Den där framtiden som finns på den andra sidan av dödens tröskel.

De som har tagits ifrån oss i sjukdom och smärta har inte gått förlorade. De har inte upphört att existera. De har tagit vägen någonstans. Detta någonstans är uppståndelsens liv där de nu lever någon annanstans på något annat sätt, omslutna av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Jesus mirakel vittnar om frälsningens verklighet och om Guds fullbordade framtid, där sjukdom och död inte finns mer. Där allt som nu är trasigt ska få bli helt. Det som är allas vår gemensamma kommande och blivande framtid.

Det är legitimt att bli och vara arg på Gud när sjukdom och död drabbar oss och våra nära. Vi behöver tillsammans försöka att hjälpas åt med att hålla liv i vår kristna tro och i hoppets flämtande låga. Vi får aldrig sluta att tro och hoppas på den kristna trons löften som vittnar att sjukdom och död inte är livets slut, trots allt.

Jesus var inte och är inte en mytisk gestalt som befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från vår egen värld och verklighet. Jesus är lika närvarande här och nu och som han var där och då. Frälsningen i, med och genom Jesus är lika sann och verklig nu som miraklet med den krokryggiga och plågade kvinnan var då. Jesus älskar oss alla och vill oss alla väl. Han vill att vi ska leva, trots allt. Här och nu och förbi dödens tröskel in i evigheten. Lita på att det är sant, för så är det.

#622. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

”Jesus sade: ’Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.’ Då kom Petrus fram till honom och sade: ’Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?’ Jesus svarade: ’Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.’” (Matteus 18:15–22)

Det bästa sättet att hantera konflikter det är att ta upp problemet med den det berör så snart det är möjligt, att ställa någon till svars i enrum. I bästa fall inser den som har begått orätten sitt ansvar och förlåtelse kan då bli till. Om inte det fungerar då kan man tillkalla vittnen för att försöka få den som har begått oförrätten att inse sitt ansvar. Om det inte heller fungerar så kan det vara en möjlighet att ta upp konflikten i det offentliga, att göra en rättssak av det hela. Om inte heller det får förövaren att ta sitt ansvar då är hoppet ute om att han eller hon som har begått orätten betraktar sig själv som en del av den kristna gemenskapen runt Jesus.

Det är det krassa innehållet i vad Jesus sade inledningsvis. Han fortsätter: ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” Han talar om skuld, om ansvar och om förlåtelse. Den som binder en skuld till sig själv genom att inte ta ansvar för de faktiska oförätter man har begått, han eller hon tar med sig skulden till den andra sidan av dödens tröskel. Där och då, om inte förr, kommer var och en att behöva stå till svars för de oförrätter man har gjort sig skyldig till. Om de inte har hanterats ansvarsfullt här och nu.

Samtidigt, den som tar sitt ansvar och verkar för förlåtelse och försoning i relation till de oförrätter man har gjort sig skyldig till, han eller hon går över dödens tröskel fri från skuld. Den mellanmänskliga skulden som är reglerad, förlåten och försonad här i världen befriar människan från skuld även när livet som vi känner det övergår till evighetens liv.

Jesus sade: ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.” Det handlar om skuld, förlåtelse och försoning igen. Om eller när vi kommer överens om att förlåta oförrätter, uppriktigt ber om förlåtelse och förlåter varandra då tillskriver Gud Fadern oss den förlåtelsen. Då blir förlåtelsen till alldeles på riktigt och skulden blir reglerad. Den skyldige blir oskyldig och offret blir upprättat. Oförrätten som där och då blir förlåten läggs åt sidan för att aldrig plockas upp igen.

”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” sade Jesus. Där två eller tre förenas i tro på Jesus löfte om förlåtelsens möjlighet där finns Jesus mitt ibland dem som en garant för att förlåtelsen och försoningen är alldeles sann och alldeles på riktigt. Jesus är den som förmedlar Gud Faderns förlåtelse till människan och till människor. Han lovar att finnas här hos och med oss när vi tillsammans kämpar på och försöker att leva efter den kristna trons löfte om förlåtelsens befriande möjlighet. Gud vet att vi behöver Jesus stöd i det ty förlåtelsen som sådan är ofta svår och inte sällan provocerande.

Alternativet till förlåtelsen är vedergällning och hämnd. Vi vill ofta ge igen och se till att förövaren får det han eller hon förtjänar. Åtminstone ett öga för ett öga och en tand för en tand. Men förlåtelsens möjlighet och oerhörda kraft desarmerar den längtan efter vedergällning och hämnd som ofta ligger närmast till hands för oss i relation till oförrätter. Att förlåta är att lägga ifrån sig ett legitimt krav på vedergällning och hämnd. Förlåtelsen är provocerande därför att förövaren då till synes går fri från ansvar för vad som gjorts. Ansvaret kvarstår men vedergällningen utgår. Förlåtelsens möjlighet bryter hämndens destruktiva självgenererande spiral. Så att vi människor ska kunna leva tillsammans utan att kontinuerligt fortsätta med att slå ihjäl varandra. Att hämnas är enkelt, att förlåta är svårt. Men att vi faktiskt kan förlåta varandra är livsviktigt.

Samtidigt finns det sådant som är svårt och kanske omöjligt att förlåta. Det visste och kände Petrus när han frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Visst kan vi med Petrus ibland känna att det någonstans måste finnas en gräns för vad som kan förlåtas. Hur mycket kan någon göra sig skyldig till som ändå är möjligt att förlåta? Gränserna är varken tydliga, klara eller enkla.

Men Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.” Sjuttiosju gånger är ett uttryck för gränslöst många gånger. Det vill säga, förlåtelsens möjlighet har ingen gräns. Det kan tyckas att Jesus sätter upp ett orimligt krav – att allt och hur mycket som helst ska kunna förlåtas. Men förlåtelsen är en gränslös möjlighet, inte ett gränslöst krav. Det är viktigt att det alltid är den förorättade – offret – som äger förlåtelsen. Ingen kan kräva av någon annan att de ska eller måste förlåta. Förlåtelsen är alltid en möjlighet, aldrig ett krav.

Förlåtelsen är både enkel och svår. Enkel att tala om som idé eller när det gäller någon annan. Svår när det gäller en själv och ens egna mellanmänskliga relationer. Enkel när en läpparnas bekännelse misstas för att vara förlåtelse. Svår när det handlar om det uppriktiga hjärtats bön om förlåtelse. Så, här står vi nu mitt i livet med våra egna tillkortakommanden, med våra brustna relationer och ouppklarade oförrätter och med Jesus uppmaning till oss att förlåta andra och varandra om det är nödvändigt och när det är möjligt.

Som med mycket annat i livet och med vår kristna tro så kan vi kanske inte göra så mycket annat än att förtrösta på Jesus löften och vila i att det på riktigt är som Jesus säger: "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Jesus fortsätter att vara här, mitt ibland oss. Han delar livet med oss varje dag och varje stund. Han ser vår möda och delar vår glädje. Han hjälper oss att förlåta andra och varandra. Och han förlåter oss alltid om eller när vi med hjärtat ber om hans förlåtelse. Vad saken än gäller. Lita på att det är sant.

#621. Åttonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jesus sade: ’På den dagen skall många säga till mig: ”Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?” Då skall jag säga dem som det är: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.’ När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.” (Matteus 7:22-29)

Jesus möter oss med ord ur sin Bergspredikan.

”Döm inte så blir ni inte dömda. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” sade han när han mot slutet av sin predikan uppmanade sin följare att besinna sitt etiska och moraliska ansvar i relation till andra människor. ”Be så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas” sade han när han uppmanade sina följare att värna sin relation till Gud och vara enträgna bedjare med tillit och förtröstan. "Gå in genom den trånga porten. Den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” sade han och uppmanade folket att inte följa med strömmen för att passa in i mängden. Att istället vara självständiga, ansvarsfulla och gå längs de vägar som leder till rättfärdigheten.

”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar” sade han och varnade för falska profeter som utnyttjar människor för egen vinning. ”På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’” Jesus är sådär kärv som bara Jesus kan vara när han faktiskt förväntar sig något av oss.

Jesus förväntar sig att vi ska ta ansvar för våra mellanmänskliga relationer genom att inte döma andra och varandra. Han förväntar sig att vi ska ta ansvar för vårt böneliv och vår relation till Gud Fadern. Han förväntar sig att vi ska ta ett etiskt och moraliskt ansvar för oss själva och våra handlingar. Och Jesus förväntar sig att vi ska ta ansvar och se skillnad på den som talar sant om Gud och den som utnyttjar människors innersta längtan för egen vinning. Jesus är tydlig med att vi har ett ansvar för hur vi lever våra liv och för vad vi gör. Samtidigt som vår förmåga eller oförmåga att ta det där ansvaret inte spelar någon egentlig roll för för frälsningen som sådan. Vi har ansvar för våra mellanmänskliga relationer men vi saknar förmåga att påverka vår frälsning. Den som tror att det är vår egen förmåga att profetera, driva ut demoner och göra underverk som åstadkommer den frälsning som Jesus talar och vittnar om betraktas som en ondskan hantlangare.

”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund” sade Jesus och uppmanade folket att bygga den kristna trons hus på bergrunden som är Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Den kristna trons bergrund är tilliten till och förtröstan på att det är Gud Fadern som med Andens kraft i Sonen frälser oss och alla människor, inte vår egen förmåga att åstadkomma stordåd. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund.” Om den kristna trons hus står fast i tilliten till och förtröstan på att det är Gud Fadern allena som råder över liv och död och som befriar oss från dödens intighet, inte vår egen förmåga, då står tron stadig även när det stormar i tillvaron.

”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand” sade han sedan. Att trots Jesus ord bygga vår kristna tro på uppfattningen om att det är vår egen förmåga att profetera, driva ut demoner och göra underverk som frälser oss det är att bygga tron på lösan sand. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.” Vår egen förmåga i relation till Guds frälsning och befrielsen från dödens intighet är noll och intet. Det trons hus som är byggt på uppfattningen att vi själva på något sätt förmår att åstadkomma vår egen frälsning rasar ihop i mötet med den krassa verkligheten och livets förgänglighet.

”När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.” Jesus förkunnelse skiljde sig radikalt från de skriftlärdas undervisning, som till stor del lade ansvaret för människans frälsning på människornas egen förmåga att leva efter regler och påbud. Jesus undervisade om att det är Gud som är Gud och att det är Gud Faderns makt allena som frälser människor och befriar människan från döden. Överväldigande tankar för den som länge blivit tillsagd att åstadkomma sin egen frälsning och verkligen försökt utan någon förvissning om att det lyckats.

När han hade sagt det han sade bröt han upp från platsen på berget. På vägen därifrån mötte han en spetälsk man som bad om hjälp. Jesus botade mirakulöst den spetälske mannen och sade till honom: ”Säg det inte till någon, men gå och visa upp dig för prästen och ge det offer som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem.” Med miraklet och den spetälskes tillfrisknande manifesterade Jesus hela poängen med vad han hade sagt. Den spetälske mannen saknade förmåga att hela och bota sig själv men bad Jesus om hjälp. Jesus befriade mannen från mödan och plågan utan att mannen behövde göra något för att förtjäna det. Jesus gestaltade och visade folket där och då och oss här och nu att det är Gud Fadern som med Jesus i Andens kraft frälser och befriar människor oavsett människans egen förmåga.

Vi behöver göra vad vi kan för att vara ansvarsfulla kristna. Vi behöver ta ansvar för våra mellanmänskliga relationer. Vi behöver ta ansvar för för vårt böneliv och för vår relation till Gud. Vi behöver ta ett etiskt och moraliskt ansvar för oss själva och för våra handlingar. Vi behöver lära oss att se se skillnad på vem som talar sant om Gud och inte. Allt i tillit till att vi inte kan eller behöver försöka att frambringa vår egen eller andras frälsning. Allt i tro på att Gud Fadern med Sonens gärning i Andens kraft redan har åstadkommit allas vår befrielse från dödens intighet. Allt i glädjefylld förtröstan på att vi, tillsammans med alla andra människor, ständigt är omslutna och burna av Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet. Varje dag, hela tiden.

#620. Söndagen före Pingst…

”’Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.’ Lärjungarna sade: ’Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.’ Jesus svarade: ’Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.’” (Johannes 16:23–33)

Språket kan ha olika riktningar i tiden. Ofta är språket riktat bakåt i tiden. Vi beskriver verkligheten genom att berätta om det som har varit och berättar med det hur det är. Men språket kan också blicka framåt i tiden, mot den okända framtiden. Mot det som ännu inte har blivit till. Språket bryter då gränserna för vad vi kan, vet och förstår just nu. Orden skapar en ny verklighet som ännu inte är. När Jesus talar med lärjungarna idag så talar han med ett sådant språk, som blickar framåt mot en tid och verklighet som ännu inte är. Det är ett språk som skapar utrymme för en ny tid med ett nytt innehåll att bli till. Jesus bereder med sina ord plats för Guds rike att bli till mitt i den faktiska och historiska verkligheten som lärjungarna levde och som vi lever i.

Jesus sade: ”Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting." Det skulle komma en dag för lärjungarna när Jesus inte längre var tillgänglig på det sätt som han dittills hade varit. De skulle inte längre kunna fråga Jesus om något därför att han inte längre skulle vara närvarande på samma sätt. Jesus talade om den tid och den verklighet som är lärjungarnas och vår gemensamma tid och verklighet. Den faktiska tiden som lärjungarna levde i och som vi lever i. Den tid vi kallar för historien. Deras tid är vår tid och vår tid är deras tid. De är vi och vi är dem. Vi är nu lärjungarna som inte längre kan fråga Jesus om någonting på det sätt som de första lärjungarna kunde. Dagen som Jesus talade om då är här, nu, idag. Vi kan inte fråga Jesus nu som de kunde då.

”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn" sade Jesus. Lärjungarna där och då kunde be Jesus att berätta och förklara vad han menade med saker och ting och om hur det skulle bli. De kunde fråga honom, tala med honom och be honom om hjälp. De behövde inte be om något i Jesu namn. Han var ju där med dem och hos dem. Med orden "ännu har ni inte bett" berättade Jesus att det skulle komma en tid och en dag då lärjungarna skulle behöva be i Jesu namn. Den dagen är här nu. Här, i vår tid och verklighet som vi lever i här och nu behöver vi be i Jesu namn

Jesus sade: ”Den dagen skall ni be i mitt namn." Det är vad vi kan och ska göra. Vi kan och vi ska be till vår Herre och Gud i Jesu namn, i förvissning om att Gud Fadern älskar var och en och  oss alla på samma sätt som Gud Fadern älskar Sonen. Vi kan lita på att Gud därför svarar på våra böner när vi ber. Även om vi kanske inte alltid, eller ens ofta, får de svar som vi önskar eller vill ha.

”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig" sade Jesus. När vi ber i Jesu namn då bekänner vi att Jesus är en någon som förmår och kan förändra rådande omständigheter. När vi ber då bekänner vi att Jesus är en någon som fortsatt kan skapa det som ännu inte är. När vi ber i Jesu namn då bekänner vi att Jesus inte bara är någon som har levt utan att han är en någon som lever, är tillgänglig och kan påverka sakernas tillstånd. Den kristna trons insikt om att Jesus är en någon som lever och inte bara någon som har levt är en stor källa till glädje. Den uppriktiga bönen till Fadern med Sonen i den Heliga Anden fyller den som ber med en alltmer fullkomlig glädje.

Jesus sade: ”Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern." Där är vi inte än. Den tiden har ännu kvar att bli till. Jesus ord formulerar, skapar och öppnar en framtidens möjliga verklighet. Det ska komma en tid då vi med klara ord ska få veta allt om vem Gud Fadern är. Vid tiden för Guds rikes fullbordan ska allt stå klart och var och en och vi alla ska känna, veta och förstå vem Gud Fadern är i sin fullkomlighet. Det som vi här och nu kan ana om Gud som i en dunkel spegelbild ska där och då stå lysande klart i all sin Gudomliga prakt och helighet. Men där är vi inte än. Den tiden ska komma.

”Var inte oroliga, jag har besegrat världen" sade Jesus. I ljuset av hur världen ser ut finns det många skäl att misströsta. Men det finns ännu fler och större anledningar att känna tro, hopp och tillit. Jesus har en gång för alla besegrat ondskan i världen. De destruktiva krafterna som till synes råder är redan besegrade. Vi behöver inte känna oro för hur det ska bli. Vi vet hur det kommer att bli. Ondskans och dödens illvilliga krafter är redan besegrade. Godheten, nåden och Guds kärlek till livet har redan vunnit.

Vår tids verklighet är oupplösligt sammanbunden med Evangeliets glada budskap om Jesus från Nasaret. Framtiden är fast förankrad i allt det som har varit och allt det som ska bli i relation till Jesus. Han som i sin död och uppståndelse besegrade ondskan i världen med sin kärlek, nåd och barmhärtighet. Vår framtida verklighet är det Guds fullbordade rike som redan nu strålar ut över världen med ljuset av den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Den framtiden är till bredden fylld av liv, godhet och hopp. Det är en framtid att se fram emot med tillförsikt och med stor glädje.

#619. Tredje söndagen i Påsktiden…

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.” (Johannes 10:11-16)

Jesus ger oss en liknelse om sig själv. Jesus är som en god herde för oss och alla människor. Det var en liknelse som alla där och då förstod. Det fanns boskap överallt då och herdar fanns det gott om. Många hade egna erfarenheter av vad det var att vara en herde och alla visste vad som krävdes för att vara en god och ansvarsfull herde. Erfarenheter och kunskap som vi saknar. Vad och hur är en riktig herde? Vad menar Jesus med att han är som en god herde för oss alla?

En herde är ingen rosenkindad och vän gestalt. En sann herde är väderbiten och kärv. Ansiktet är härjat av nattens kyla. Han är solbränd och svettas i dagens hetta. Händerna är kraftiga, fulla av valkar och har många ärr. Fötterna skyddas av grova skor. Benens muskler är stora och starka. Dagslånga vandringar över berg och genom dalar har gjort herdens hela kropp muskulös och kraftig. I ryggsäcken bär han med sig allt han behöver för att leva och överleva.

Herden har ögon som har sett mycket. Allt mellan födsel och död. Han vet hur livets föds till världen. Han förlöser sina födande tackor. Han vet hur man hanterar ett får som inte längre orkar. Herden vet hur man tar till vara allt som går att ta vara på. Hans ögon har sett döden i livet. Han har sett livet i döden. Herden är stark, klok och vis. Han är ärrad av livets utsatthet.

Herden gör sig inga illusioner om sakernas tillstånd. En herde är en stadig och pålitlig gestalt som står fast rotad i den konkreta verkligheten. Den faktiska och sanna verkligheten är herdens livselement. Med alla dess brister, faror, möjligheter och svårigheter.

Herden bär sin käpp och sin stav för att de behövs. Med käppen, som är en rejäl påk, värnar han sin hjord. Mot björnar, lejon och vilda hundar. När rovdjuren visar sig tvekar han inte. För att värna sin flock drar han sig inte för att ta strid och slå hårt när det behövs. Den långa staven med kroken i änden behövs när fåren har gått bort sig. Med staven räddar han dem när de har fastnat bland buskar och i skrevor. Varje får och alla får skyddas och räddas. Herden räds ingenting för att värna sina får och sin hjord.

Herden vet att han har ansvaret för att fåren ska få den föda och det bete som de behöver. När fåren behöver livgivande vatten då är det herdens ansvar att leda dem till vattendrag och källor. Fårens liv vilar i herdens händer. Om han inte tar sitt ansvar och står upp för fåren när de behöver hjälp så kommer flocken att skingras och fåren att dö.

Fåren lever tack vare sin herde. Den gode herden känner för och med sina får och de låter sig ledas av honom. De är hans och han är deras. Fåren vet att herden alltid är pålitlig i allt. Den gode herden lever för sina får. Om det behövs så kommer herden att kämpa för sina får och för sin flock så långt och så länge det krävs. Den gode herden är beredd att offra sitt eget liv för att fåren ska få leva. Han är beredd att gå hela vägen, till och med genom dödens gräns. Den gode herden är beredd att offra sitt eget liv för att fåren ska få leva.

Sådan är Jesus som vår herde. Jesus är ingen sentimentalt mjäkig, rosenkindad och vän gestalt. Jesus är stadigt och pålitligt rotad i den konkreta verklighet som är våra liv. Med allt vad det innebär av brister, faror, möjligheter och svårigheter. Jesus gör sig inga illusioner om sakernas tillstånd. Jesus skapar inga illusioner som vi kan ta vår tillflykt till om eller när livet känns jobbigt eller svårt. Jesus vill inte att vi ska vända oss bort från den konkreta verkligheten som vi lever i. Han lever här med oss, mitt i allt som är, som vår gode herde.

Med Jesus som vår herde kan vi leva utan illusioner eller förfalskade föreställningar om livet. När vi med vår kristna tro vet att våra liv vilar i Jesu händer då vet vi också att det inte finns någonting i livet som vi behöver vara rädda för. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller inte vill göra för att värna sina får och sin hjord. Jesus går som den gode herden genom helvetets eldar om det behövs för att värna, skydda och befria dig, mig, oss och alla andra människor från det som vill oss illa. Ytterst drar Jesus fram sin käpp och sin stav för att värna oss mot döden själv.

Hela mänskligheten är Jesus flock. Alla människor och varje människa omfattas av den kärlek, nåd och barmhärtighet som med och i Jesus flödar ut i skapelsen och genom den verklighet som vi lever i. Vi känner inte alla andra får i Jesus världsvida hjord. Många lever i andra fållor. Men Jesus känner var och en och oss alla vid namn. Jesus talar till var och en och till alla på det sätt som gör att vi känner igen honom som den han är. Var och en som har öron att höra med lyssnar när Jesus talar och känner igen honom som den gode herden.

Hur vi än gör så är vi alla delar av en och samma hjord som har en och samma herde. När Gud talar till och med sin mänsklighet då är det Jesus som talar. På olika sätt. På olika språk. I olika tider och i olika sammanhang. Där och då. Här och nu. Jesus är alltid densamme. Jesus Kristus från Nasaret, född av Maria, dödad på korset och återuppstånden till livet. Den Jesus och ingen annan är vår och hela mänsklighetens herde och levande Gud. Då, nu och alltid.

#618. Femte söndagen i Fastan…

"Han talade till dem i liknelser. ’En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ”Min son kommer de att ha respekt för.” Men arrendatorerna sade till varandra: ”Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.” Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.’ De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg." (Markus 12:1–12)

Jesus befann sig i Jerusalem. När han och lärjungarna kom till staden välkomnade folket honom som om han var en kunglighet. Det första han gjorde när han kom till Jerusalem var att gå till templet och där ställde han till med bråk. ”Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” sade han högt när han välte omkull bord och drev ut dem som gjorde affärer i och vid templet. Översteprästerna och de skriftlärda blev arga förstås. Det var ju deras affärsverksamhet som Jesus bråkade om. Maktens människor har i alla tider tyckt illa om när någon har synpunkter på deras orättfärdiga affärer. Så de sökte efter ett sätt att röja Jesus ur vägen. Samtidigt som de var lite rädda för honom, de såg ju att han hade ett starkt stöd bland folket.

Jesus och lärjungarna lämnade Jerusalem efter bråket och kom tillbaka dagen efter. De gick upp till tempelplatsen igen och där konfronterade översteprästerna och de skriftlärda Jesus om bråket dagen innan. ”Vad har du för fullmakt att göra detta?” frågade de honom och det blev en diskussion dem emellan. Jesus förde in diskussionen på teologiska frågor och frågade bland annat om vem de uppfattade att Johannes döparens var. Översteprästerna och de skriftlärda stod svarslösa. Det var då Jesus gav dem liknelsen om vingården och arrendatorerna.

Det var ganska kärva ord i den där liknelsen. Mannen som i liknelsen planterade en vingård, det är förstås Gud Fadern själv. Vingården är Guds utvalda folk. Stängslet kring vingården är de rituella och religiösa avgränsningarna som avskiljer och identifierar vilket av alla folk det är som är Guds folk. Presskaret är uppenbarelsens förädling. Det vill säga det Guds folks vittnesbörd om Guds uppenbarelse i världen som ska bli och vara till frälsning och välsignelse för alla folk. Vakttornet är den institutionaliserade offerkulten i templet och det prästerskap som gavs uppgiften att med och genom tempelkultens ritual hålla folkets relation till Gud Fadern sanningsenlig.

Att vingården arrenderades ut betyder att Gud Fadern anförtrodde förvaltningen av Guds folk till människorna. Arrendatorerna är de bland Guds folk som fått förtroendet att förvalta platsen för Guds uppenbarelse i världen, det vill säga översteprästerna och de skriftlärda som ansvarade för templet. De överstepräster och skriftlärda som Gud hade anförtrott folkets väl blev sig själva nog. Det ansvarsfulla förtroendet och den förvaltande uppgiften som de fick omvandlades till en egennyttans maktposition. Tempelkulten, vars funktion var att upprätthålla folkets relation med Gud och Guds relation med folket omvandlades till en affärsverksamhet. Istället för att ta sitt ansvar för Guds folks väl utnyttjade översteprästerna och de skriftlärda makten de hade fått för egen vinnings skull.

Tjänarna som vingårdens ägare sände för att hämta en del av vingårdens skörd är profeterna som Gud sände till folkets förvaltare för att utkräva ansvar och hämta hem frukterna av Guds folks vittnesbörd i världen. Men profeterna motarbetades, fördrevs, fängslades eller slogs ihjäl en efter en. I liknelsen skickade vingårdsägaren till slut sin son i hopp om att arrendatorerna skulle ha respekt för honom. Men arrendatorerna såg istället möjligheten att tillförskansa sig hela vingården genom att ha ihjäl sonen. Så de slog ihjäl honom. Men arrendatorerna fick inget arv. Istället drog de på sig vingårdsägarens vrede och han hämnades sin son genom att ha ihjäl arrendatorerna och ge vingården åt andra.

Jesus drev hem poängen och sade: ”Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.” Han talade förstås om sig själv. Hörnstenen, grundstenen som bär hela bygget. Den osannolika stenen som husbyggarna ratade blir och är genom Guds försorg den sten som hela tillvarons existens vilar på. Översteprästerna och de skriftlärda förstod att hans liknelse var riktad mot dem. De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket, därför lät de honom vara och gick sin väg.

Jesus gav översteprästerna, de skriftlärda och oss en ganska kärv liknelse. Som så ofta när Jesus är skarp och kärv i tonen så gjorde han det för att inskärpa allvaret i hans ärende. Det handlar om liv och död, alldeles på riktigt. Vare sig där och då eller här och nu handlar Jesus ärende om någon rosaskimrande låtsasvärld. Han ger oss en kärv liknelse för att vi ska förstå och inse att det som Jesus kommer med är allvar på liv och död. Den kristna kyrkans vingård och kyrkans vittnesbörd om Guds uppenbarelse i världen handlar inte om något annat än om huruvida vi och alla andra människor ska leva eller dö. Den kristna kyrkans vittnesbörd i världen är på dödligt allvar till förmån för livet.

Nu står vi här i den kristna kyrkans vingård som vår Herre har planterat i världen. Det finns avgränsningar som avskiljer och identifierar vad den kristna kyrkan är och inte är. Det finns presskar i kyrkans församlingar som är till för att förädla Guds uppenbarelses frukter till frälsning och välsignelse för alla folk. Det finns vakttorn i den kristna kyrkans tro, tradition och bekännelse som reglerar innehållet i och formen för vår relation till Gud och Guds relation till oss. Det finns sådant som är sant och det finns sådant som är osant om vem Gud är och om hur människans relation till Gud Fadern ser ut.

Vi har tillsammans fått uppgiften att vara den kristna kyrkans arrendatorer i vår tid. Det är vår uppgift att förvalta Guds uppenbarelses hemligheter och synligheter till glädje och hopp för andra och varandra. Vi behöver hjälpas åt med att förvalta den kristna kyrkans vingård. Så att den kyrkliga vingården bär vittnesbörd om att Gud Fadern faktiskt uppenbarar sig i folkets närhet. Vi behöver hjälpas åt och förvalta kyrkans Evangelium så att vittnesbördet i vår kristna tro blir till välsignelse och frälsning för många. Allt i medvetenhet om det djupa allvaret som Jesus gjorde tydligt med sin kärva liknelse.

#617. Tredje söndagen i Fastan…

”Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ’Vem rörde vid mina kläder?’ Lärjungarna sade: ’Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!’ Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ’Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.’” (Markus 5:24–34)

Berättelserna om Jesus spreds från by till by, från stad till stad. Det berättades vida omkring om vad Jesus gjorde och att han hjälpte många med mycket. Folket i byarna och städerna hade hört om mirakel och om fantastiska ting. Människor hade blivit botade. Sjuka blivit friska. Omöjliga möjligheter hade blivit verklighet. Många hade hört om vad Jesus hade gjort. De hade hört att han hjälpte många. Så folk samlades när de fick höra att han var på väg, för att få en glimt av den som de hade hört så mycket om. Många trängde sig på runt Jesus och det var trångt omkring honom..

Bland alla de som trängdes runt Jesus fanns hon. I tolv hade livet sakta sipprat ur henne. Blodet är livet – livet finns i blodet och livet är blodet. Vi vet inte vad som orsakade hennes lidande. Vi vet bara att hon hade lidit länge och att livet sakta lämnade henne. Hennes svårigheter hade kostat henne allt hon ägde. Hon hade försökt med allt för att livet inte skulle tas ifrån henne. Ingenting hade hjälpt. Blodet och livet, livet i blodet, fortsatte att sakta dräneras ur henne. Så hon begav sig till Jesus, som hon hade hört så mycket gott och hoppfullt om.

För att hjälp ska bli till behövs tre saker. Man behöver inse att man behöver hjälp, man behöver tro på att det finns hjälp att få och det behöver finnas någon som kan och vill hjälpa. Kvinnan hade kämpat så länge. Hon insåg att hon behövde hjälp. Berättelserna som kvinnan hade hört om Jesus väckte ett hopp och en tro på att det faktiskt fanns hjälp att få. Jesus är den som kan och vill hjälpa. Så hon sträckte ut handen mot Jesus och rörde vid hans mantel. Miraklet skedde. Hon kände i kroppen att hon blev botad från sitt onda och genast stannade blodflödet. Vad det än var som dränerade henne på liv, så upphörde det där och då. Livet slutade att försvinna från henne. Det som var trasigt blev helt. Hon blev helad och hel.

Jesus helade kvinnan utan att säga ett ord, utan att sätta upp några villkor för henne och utan att förvänta sig eller kräva något i gengäld. Kvinnan förstod att hon behövde hjälp, hon trodde att Jesus kunde hjälpa henne. Hennes tro fick henne att sträcka sig efter Jesus. Det var allt och det var tillräckligt för att miraklet skulle ske. ”Vem rörde vid mina kläder?” frågade Jesus. Det var trångt omkring dem så lärjungarna missuppfattade frågan. De trodde att Jesus menade vem som helst. Hon visste att han menade henne. Jesus frågade inte för att han inte visste vad som hade hänt. Han frågade för att kvinnan skulle ge sig till känna och säga som det var.

Jesus ville att hon skulle ge sig till känna så att alla andra skulle få se vad som hade hänt. Han frågade för att miraklet skulle bli synligt. Så att miraklets vittnesbörd skulle bli synligt i världen. ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda” sade Jesus till henne. Jesus ord till kvinnan där och då är löftesord riktade till dig, mig, oss och alla människor här och nu. Mina barn, er tro ska hjälpa er. Gå i frid. Ni ska bli botade från ert onda.

I berättelserna om Jesus vittnar Jesus mirakel om Guds fullbordade framtid. Miraklen är små, ögonblickskorta glimtar av en framtid som ska bli och som samtidigt, på något märkligt sätt, redan är. Miraklen vittnar om att Jesus löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden har infriats i en Guds framtid där människans och mänsklighetens frälsning och befrielse från döden är fullbordade faktum. En framtid som ligger framför oss och som samtidigt redan är här – med och genom vittnesbördet i Jesus mirakel och löften. Redan nu och ännu inte. 

Jesus botade kvinnan från hennes onda. Hon blev så ett vittne om att den Guds fullbordade framtid som Jesus hela liv, död och uppståndelse vittnar om är sann. Där och då. Redan nu och ännu inte. En tillvaro där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. När allt som nu är trasigt ska få bli helt. Där och när du, jag och vi tillsammans med alla människor ska få bli och vara de som vi i Guds ögon är ämnade att vara. Helade människor. Hela människor. Befriade och frälsta människor. Helt och hållet burna av och i Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet i en tid som sträcker sig mot oändligheten.