#27. Kyrklig politik...

"Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem." (Apostlagärningarna 2:43-47)

Det är inget mindre än ett absolut mirakel att Evangeliet om Jesus Kristus har överlevt i två tusen år – trots de kyrkliga organisationerna. Inte tack vare – trots. Det var länge sedan församlingen var en gemenskap av troende, som delade livets nödtorft och mödor, som prisade Gud i jublade och uppriktig glädje. Den kyrkliga organisationen har gjort, och gör, vad den kan för att Kyrkans och troendegemenskapens lovsång ska tystna. Tystad av organisationens kärlek till sig själv. Den jublande och uppriktiga glädjens gemenskap ges ingen plats eller betydelse. Den är ju inte politiskt kontrollerad eller definierad.

Under årets kyrkomöte fortsätter den kyrkliga organisationen att göra vad den kan för att kväva Evangeliets livsluft och glädje med politiska organisationsformer. "Att kyrkomötet fått fram just detta förslag kan möjligen förklaras av att storpastoratsmodellen tillgodoser partiernas och kyrkopolitikernas vilja till koncentration, kontroll och rationellt styre. Kyrkan omvandlas efter modeller från samhället i stort och lämnar inget utrymme för kyrkans bärande principer" skrivs på SvD-brännpunkt idag. En bärande princip som åsidosätts är förståelsen av Svenska kyrkan som Kyrkan, som en gemenskap av troende kristna.

Vår kyrkas ledning och (stor del av) ledare tycks ha gett upp tanken på Svenska kyrkan som en religiös och teologiskt definierad gemenskap. Istället betraktas kyrkan som en politisk organisation. Kyrkans sociala arbete lyfts till exempel inte sällan fram som det viktigaste, ibland till och med som ett argument för att motivera avgiftsbetalning. Renodlade politiska tankefigurer används för att legitimera kyrkans existens och verksamhet. Och som grund för dess organisation. Det är förödande tydligt att Evangeliet helt läggs åt sidan.

En "enklare organisation är melodin" menar några i Malmö. Det blir lite som när orkestern fortsatte att spela uppmuntrande melodier medan Titanic sjönk. Total förnekelse av händelsens konsekvens behövs om Strukturutredningen "Närhet och samverkan" ska kunna anses vara framtidens melodi för vår kära Svenska kyrkan. I en tid när personlig samhörighet och tillhörighet i den lokala församlingens gemenskap är helt avgörande för kyrkans förankring i människors liv väljer vår kyrkas ledning, om förslagen antas, att omintetgöra förutsättningen för just dessa två. Ett absolut mirakel är fortsatt nödvändigt.

#26. Religionen och barnen...

"Säg mig nu själv uppriktigt, nu utmanar jag dig – det här måste du svara på: tänk dig att själv skulle uppföra en byggnad som skulle kunna bringa mänskligheten slutlig lycka, äntligen ge människorna fred och ro, men att det härför oundgängligen och omedelbart krävdes, att man var tvungen att utsätta en enda liten obetydlig varelse för tortyr, det där lilla barnet till exempel, som dunkade sin lilla näve mot bröstet, och att denna byggnad skulle grundas på detta barns ohämmade tårar, skulle du då gå med på att under desssa villkor vara denna byggnads arkitekt, svara utan omsvep!
– Nej det skulle jag inte gå med på, svarade Aljosja stilla.
– Och skulle du kunna tänka dig, att de människor för vilka du uppförde denna byggnad själva skulle accepterade en lycka som grundades på en liten ihjälplågad gosses icke rättfärdigade blod och sedan leva lyckliga i alla tider?
– Nej, det skulle jag inte." (Dostojevski s. 273)

Ivan Karamazovs fråga till brodern och prästen Aljosja är fortsatt brännande aktuell. Frågan behöver ställas till religiösa människor i allmänhet – och religiösa företrädare i synnerhet – varje dag. Alldeles oavsett vilken religion eller vilka trosuppfattningar det gäller. Den grundläggande etiska frågan är hur vi som samhällsgemenskap behandlar våra egna och andras barn. Det kan föras diskussioner om än det ena än det andra förhållningssättet. Vi kan prata om vad vi anser och vad vi tycker är viktigt för samhället och vad som är viktigast för barnen. Men inget av allt vi pratar om talar högre än hur vi faktiskt behandlar barnen.

Ett samhälles sätt att behandla barnen – hur ett samhälle tillåter att barnen behandlas – berättar mycket om samhällets etiska värderingar. Barnen och barnens situation är något av ett samhälles spegel, däri kan vi se oss själva och vilka vi är. Det kan tyckas komplicerat när de religiöst definierade värderingar som finns i samhället gör anspråk på hur barn ska behandlas. Inte minst blir det ibland konstigt när religiösa företrädare argumenterar. Som när fem kvinnor i Svenska kyrkans översta maktsfär argumenterar för omskärelse av barn. De fick svar och krånglade sedan till det ytterligare för sig själva och andra.

Det finns anledning att vara tacksam för att vi lever i ett samhälle där andra röster både har och tar sig rätten att höras. Just idag – i ljuset av hur religiösa företrädare slår knut på sig själva i diskussionen om hur vi ska behandla våra barn – finns det anledning att vara särskilt tacksam för Johan Croneman på DN. I sin artikel om hur barnen behandlas i Afganistan sätter han ord på det som de religiöst argumenterande i allmänhet – och de svenskkyrkliga chefsideologerna i synnerhet – inte förmår eller vågar säga. För den springande punkten och brännande frågan är hur vi faktiskt behandlar våra egna och andras barn.

"Och om någon kommer och tjafsar om förståelse för kulturella, religiösa och/eller politiska premisser och skillnader i det ene eller andra sammanhanget/landet/kulturen: Stick och brinn. Jag vill inte förstå, så fort jag förstår binder jag upp mig för ett visst mått av acceptabelt förtryck. 'Man får ju förstå deras religion'. Och sedan skall jag, till råga på allt, göra noga avvägningar, fundera på, diskutera med andra och insatta och kunniga, vad mitt ställningstagande eventuellt kan få för konsekvenser: Kanske sammanfaller delar av mitt motstånd och min aversion med åsikter och partier som jag inte vill bli sammankopplad eller associerad med? Det värsta måste ändå vara att tiga. […] Hellre ett förbud mot samtliga nu existerande religioner, än ett enda litet förbud för flickor, någonstans på jorden, att få springa ut och kasta en boll till varandra. Man skäms ju för att man är människa. Och man." (Croneman, DN 12-09-22)

• Dostojevski, Fjodor. 1997: Bröderna Karamazov. Wahlström & Widstrand: Trondheim.

#25. Rädslans regim...

"Vem kan göra er något ont om ni arbetar för det goda? Om ni också får lida för rättfärdighetens skull är ni saliga. Var inte rädda, låt dem inte skrämma er. Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal." (1 Pet 3:13-16)

Flygplatsen var som ett koncentrat av världens samlade ångest. Övervakande små kameror överallt, fler än räkningsbara. Röntgenapparater tittade igenom människor och väskor, på jakt efter hotet. Detta oidentifierade hot, som kan vara vad som helst, vem som helst, var som helst och när som helst. Det var då det slog mig. De har skapat ett "society of fear", ett rädslans samhälle. Vi har låtit dem skapa en konstant närvarande rädsla för ett något som är helt okänt. Och ingenting skrämmer mer än det okända. Denna rädsla behöver förkroppsligas för att kunna hanteras. Inte undra på vi blir rädda för varandra.

Mitt i alltihop, när vi går och är mer eller mindre rädda allihop, så bryter våldet fram på bred front på grund av en film. För de flesta av oss är våld något obehagligt, något man är rädd för. Det är då inte ett så långt steg att den där rädslan som odlats de senaste tio åren får ett tydligt objekt. När man blir rädd gör man sig redo att kämpa eller fly. Men det finns ju ingenstans att fly för rädslans orsak finns ju, som sagts, potentiellt överallt. Kampen är det enda som återstår. Så identifieras motståndarna, de våldsamma, de där andra. Grogrunden för fientlighet är ett faktum. Då är det viktigare än någonsin att hålla isär äpplen och päron.

Vi får inte låta någon göra oss rädda. Våldet får inte tillåtas skapa den rädsla som skapar tystnad. Vi måste våga prata om våra olikheter. Vi måste våga säga att våld aldrig får tillåtas att sätta agendan eller definiera gränserna för vad människor får tycka, tänka eller säga. Människor av god vilja behöver göra gemensam sak mot de krafter som missbrukar sin egen frihet i syfte att begränsa andras. Maja Hagerman och Susanne Olsson belyser vikten av medvetenhet åt alla håll. Vi behöver hjälpas åt mot rädslan och tillsammans skapa ett "society of trust", ett tillitens samhälle. Vi måste våga vägra vara rädda, på riktigt.

Johanna Andersson tar upp viktiga frågor om när åsiktsfriheten krockar med religiösa uppfattningar här och här. Läs gärna om Rushdie för ett perspektiv. Vi har ju vår egen historia också. Har vi glömt Konventikelplakatatet, som lagligen begränsade människors rätt att uttrycka sig i religionsfrågor? Har vi glömt att de lagarna avskaffades på goda grunder? Kan vi ursäkta eller ha förståelse för religiösa anspråk på begränsad åsiktsfrihet, utan att kasta bort en djupt liggande demokratisk grundbult? Oavsett hur de anspråken framförs. Oavsett korkade uttryck för enfaldiga åsikter? Det behöver i så fall en förklaring.

#24. Nyheter och religion...?

"First, since Hezbollah is an Islamic movement, it falls under a de facto relationship with a supreme leader known as the 'holder of religious leadership, commitment and authority.' This person does not necessary have to be from a particular nationality or tribe... [...] This relationship with this religious supreme leader is very important for our Islamic movement, regardless of whether he is in Najaf or Neauphlesle-Chateau, or whether he is a leader holding sway over an entire country. The point I am trying to make is that our relationship to that leading, scholarly, and legal position is very important to us, regardless of whether the Islamic Republic [of Iran] exists or not. [...] The relationship is therefore not subject to geography or nationality; it is a matter of religious scholarship and legality, regardless of where it is located. From the very beginning, we believed in the wialyat al-faqih, the guiding supreme leader, as someone who can lead the Islamic nation towards regaining its identity, its existence as an entity, and its self-esteem. We believed that Imam al-Khomeini, to whom we gave the name of 'Imam of the Disposessed,' could have helped the weak and disposessed of this world get rid of their opressors, even if they were not Muslims and had not chosen him as their leader, simply because they were persecuted, abandonded, and mistreated. [...] We do not receive instructions from any ministry, nor any other authority. The same goes for the supreme leader and the Imam; they do not interfere in our personal affairs–they just formulate the general policy line. For example, both the supreme leader and the Imam, who wields legal authority, believe that we are an occupied country and that, as such, it is our legal right to resist this occupation." (Sayyed Hassan Nasrallah, ur en intervju i den libanesiska tidningen "Nida al-Watan", 31 augusti 1993.)

En film om Muhammed river upp tillvaron och vi ser nyheter om politisk turbulens, om våld och död i delar av vår värld som är ganska obekanta för de flesta av oss. Förutom de geografiska avstånden finns sociala, kulturella, språkliga, politiska – och inte minst religiösa – avstånd mellan majoriteten av oss här i Sverige och de människor som orsakar och drabbas av våldet. Stereotypa uppfattningar och fördomar frodas när våldet flimrar förbi på TV. Ord som "extremister" och "islamister" döljer de oceaner av okunskap som finns hos oss i relation till det som händer och fyller nyheterna.

Få av oss TV-tittande svenskar har väl någon egentlig insikt i vad som händer, varför och vilka som agerar. Det blir extra laddat när det religiösa rastret är så tydligt. Hur muslimska samhällen fungerar kan väl få av oss, som inte själva är muslimer, särskilt mycket om. Handen på hjärtat – hur många kan ens redogöra för skillnaden mellan shia-islam och sunni-islam? Det blir ännu mer komplicerat när ord som "islamist" används. Komplicerat därför att orden relaterar till företeelser som är socialt, kulturellt, språkligt, politiskt och religiöst obekanta för de flesta av oss i Sverige.

Tjugo år gamla citat tagna ur sin kontext är förstås ingen uttömmande källa för att förstå samtida händelser. Men att försöka förstå kan väcka insikten om att det som flimrar förbi som nyheter är mycket komplicerade processer med många och olika sociala, ekonomiska, politiska, religiösa, etniska, kulturella och känslomässiga komponenter. Kanske kan vi inse att våra uppfattningar om det som händer skiljer sig ganska mycket från verkligheten. Den kanske viktigaste insikten är väl att vi faktiskt inte alls förstår det som händer, och att verklig religionsdialog är något som är mycket svårt när det gäller.

• Voice of Hezbollah; The statements of Sayyed Hassan Nasrallah. 2007. Utg. under red. av Nicholas Noe. Verso: New York. S. 132-134

#23. Subjektet...

"What then is this true substance which makes a church to be a true Church of God? What is the substance which neo-Protestantism threatened to relinquish entirely? According to Barth it is the understanding that the Church is the house of God. It is God´s presence which makes the Church to be the Church. God is the Subject of the Church, not its object. Where this relation is reversed, where God is made to be the object and human beings the subject of the Church, there the substance has been lost. The Church has ceased to be the Church." (McCormack s. 381)

Det är Guds närvaro som gör kyrkan till Kyrkan och inget annat. Guds substansiella och faktiska närvaro i det kyrkans säger och gör avgör om kyrkan uttrycker sig och agerar som – och därmed blir – Guds sanna Kyrka. Om Gud är närvarande eller inte, om Gud låter sig uppenbaras eller inte, avgörs bara av Gud själv. Men, om det råder några som helst tveksamheter om huruvida Gud är närvarande eller inte, då är inte Gud närvarande. Kyrkan kan bara bli Kyrkan om Gud betraktas som Kyrkans subjekt. Det vill säga att kyrkan betraktar sig själv som den gemenskap i vilken Gud agerar som ett självständigt subjekt.

Det är Gud, betraktad som kyrkans självständigt agerande subjekt, som möjliggör Kyrkans blivande i världen. När människan gör sig själv och människor gör sig själva till kyrkans subjekt och gör Gud till kyrkans objekt är Kyrkans tillblivelse omöjlig. Kyrkan upphäver då sin egen konstituerande grund, upphäver sig själv och upphör att existera som Kyrka. Den kyrkliga organisationen är då en organisation av ett annat slag än Guds Kyrka. Allt finns förstås kvar, strukturer, ordningar, fastigheter och så vidare. Allt finns kvar som förut. Allt, utom det viktigaste – det fria subjekt som är Guds uppenbarelses närvaro.

Jo, jag vet att det är jobbigt att behöva tänka på det där. Men det är helt avgörande för om kyrkan ska ha något existensberättigande över huvud taget. Därför att vår kära Svenska kyrkan tar inte sällan ytterligare ett steg. Vi nöjer oss inte med att göra människan till kyrkans subjekt och Gud till kyrkans objekt. Vi gör ofta oss själva till både kyrkans subjekt och objekt. Det vill säga, vi tycks ofta vara mest intresserade av oss själva. Organisationens fascination inför sig själv vittnar om något åt det hållet. Men, vi får inte glömma bort att det är Guds levande närvaro som ger Kyrkan liv, och inget annat.

• McCormack, Bruce L., 1995: Karl Barths Critically Realistic Dialectical Theology; Its Genesis and development 1909-1936. New York: Oxford University Press.

#22. Förändring...

"It is the hurt brought to speech that moves God to newness. Where the grief is silent, the newness does not come and the old order survives another season. But where the grief has its honest say, the news of God's newness is strangely visible. […] Jesus' main conflict is with the managers of the old order who do not know of its failure and who will do whatever is necessary to keep the grief from becoming visible. For if the grief does not become visible, the charade of the old order can be sustained indefinintely. And then newness will never come." (Brueggemann s. 44)

Smärta kräver ärlighet. När det gör ont på riktigt är det inte möjligt att hålla god min. Den där smärtan som inte går att dölja bakom ett låtsasleende kan vara av olika slag. Den kan ge sig till känna i våra egna privata liv, med förlust eller sorg. Den kan ge sig till känna som en livets egen smärta, en "weltschmerz" som känns in på bara benen. Den kan också ge sig till känna i pur frustration över sakernas tillstånd. Oavsett hur den där smärtan ger sig till känna så behöver den få en konkret form med hjälp av ord. Icke-verbaliserad bedrövelse ligger som en våt, tung, grå filt över tillvaron och kväver förnyelsen.

Jesus kämpade mot den smärtsamma ordningens bevarare, och Jesus kämpar fortfarande. Mot dem som vill att tystnaden ska råda så att inga cirklar rubbas. Mot dem som håller fast vid den för stunden rådande ordningen, som betraktar nuets innehåll som bestående. Mot dem som håller fast vid det som inte låter sig fångas, som skapar den smärta som är rädslan för förändring. Mot dem som till slut håller fast i smärtan själv eftersom det är det enda som till slut finns kvar. Mot dem som därför inte vill prata om det av rädsla för att smärtan ska bli synlig. Tills bevaradet av den rådande ordningen blir en tom charad.

Jesus kämpar för Kyrkans förändring, för den Kyrkans förnyelse som är det levande livet. Den som kämpar mot livet genom att kämpa för kyrkans bevarande av nuet kämpar mot Jesus själv. Därför att livet i sig är förändring och förnyelse. Det som inte förändras och förnyas är per definition dött. Det förändrande livets motsats är den bestående döden. Det levande och förändrande livet behöver formuleringen av smärtan. Kyrkan behöver sätta ord på den smärta som kommer av rädslan för förändring, rädslan för den okända framtiden. Därför att allt som är levande är satt i ständig förändring och förnyelse, även Kyrkan.

• Brueggemann, Walter, 1986: Hopeful Imagination. Fortress Press: Philadelphia.

#21. Dawkins uppgift...

"In predestinating Pharaoh to hardening, God pays no attention to his human qualifications. Moses has no pre-eminence over Pharaoh. Both stand humanly under the harshness of God; from this point of view Moses and Pharaoh are interchangable. […] When we contrast Moses and Pharaoh we are not concerned with some nice differentiation of soul, or with the distinction between two 'personalities' but with the unobservable paradox of election and rejection. […] We are concerned with that quality which lies beyond psychological description, and which cannot therefore be treated as a quality belonging to this or that psychological subject. Our definition of the man Moses as elected and of the man Pharaoh as rejected is repellent, meaningless, and utterly incapable of proof. The election of the one and the rejection of the other have meaning only in the freedom of God and by the miracle of revelation, and the very purpose of the occurence is – to show in thee My power, and that My name may be declared throughout all the earth (Exod. ix. 16). The purpose of the rejection of Pharaoh could be, and in fact is, identical with that of the election of Moses. Both are servants, not masters: servants of the will of God." (Barth s. 352)

Richard Dawkins besökte Sverige i veckan och höll bl.a. en föreläsning om sin nya bok. Kristen Opinion var där och berättar om hur det var. Det är svårt att förstå varför troende kristna människor ibland blir så upprörda av Dawkins, eller av Hitchens, eller av någon annan som ställer svåra frågor. Det är svårt att förstå av flera skäl. Det första skälet är att svåra frågor om trons innehåll och om hur tillvaron är beskaffad är en konstituerande del av kristen tro i sig själv. Ingen fråga om livet och tillvaron borde vara främmande för den som är kristen och tror. Inte ens de frågor som förnekar tron. Det borde inte finnas en enda svår fråga som den kristne inte redan har ställt till sig själv.

Det andra skälet är upprördhetens brist på tillit. Ur ett kristet teologiskt perspektiv står ingen människa utanför Guds nåd. Inte ens den som förnekar att det finns någon nåd eller någon gud som kan visa nåd. Att tro är att lita på att det är så. Det är förstås inte alltid lätt. Men kristen tro är inte – och ska inte vara – lätt. Det finns inga skäl alls att säga emot vetenskapligt förankrade verklighetsbeskrivningar Vetenskapens olika discipliner har berikat livet och tillvaron för ett oräkneligt antal människor och är våra bästa verktyg för att förstå mer av tillvaron. Samtidigt vittnar Kyrkan envist om, och har, en nedärvd tillit till den Guds nåd som mot alla odds – och trots allt – ger sig till känna och inkluderar alla.

Det tredje skälet är vi tycks ha glömt Kyrkans berättelser. Motstånd är inget nytt. Har vi glömt varför Farao inte lät folket ge sig iväg för be till Gud på berget? Har vi glömt att även Farao hade en uppgift? Har vi glömt att Samaria föll till Salmanassar av en anledning? Har vi glömt varför Nebukadnessar intog Jerusalem och plundrade templet? Har vi glömt att folket till slut befriades från Egypten och att exilen i Babylon inte varade för evigt? Har vi slutat att läsa om hur och varför Gud har agerat med sitt folk i tidigare tider? Har vi därför glömt att motståndet ibland kommer från Gud själv? Har vi glömt att det inte sällan är Gud själv som ställer de där svåraste frågorna till oss, av en anledning?

• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press.

#20. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet...

"Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt." (Efesierbrevet 4:2b-6)

Paulus uppmaning till församlingen i Efesos berättar tre saker för oss. Det första är att våra tillkortakommanden som Kyrkans gemenskap idag är påtagliga och tydliga. Tvärtemot vad man gärna vill hoppas och tro är den kyrkliga organisationen ofta allt annat än fördragsam, fylld av tålamod och kärlek. Den andliga enheten tycks ofta vara satt på undantag till förmån för den politiska enheten och friden som ett förenande band verkar vara en lika vacker som omöjlig tanke. Och i religionsdialogens namn läggs inte sällan värdet av vår kristna Gud, vår kristna tro och vårt kristna dop på hyllan p.g.a. någon missriktad välvilja.

Det andra är att den kyrkliga gemenskapens tillkortakommanden inte är något nytt. Det fanns säkert goda anledningar till att Paulus kände sig manad att skriva sina uppmaninger till Efesos. De hade väl inte heller särskilt mycket tålamod med varandra. Att friden var det band som skulle upprätthålla den andliga enheten berättar väl att man bråkade för att man inte höll med varandra i de andliga frågorna. Att Paulus behöver påpeka att det finns en Gud, en tro och ett dop som är öppet för och som gäller för alla vittnar väl om att det redan då fanns delade meningar. Det fanns anledning för Paulus att säga något om det.

Det tredje är att det är att den kyrkliga gemenskapen, trots sina tillkortakommanden, är möjlig. Det är faktiskt möjligt för oss att försöka ha lite större tålamod med varandra, att försöka ha lite större fördragsamhet med våra olikheter. Ibland behöver vi påminna oss om att olikheter inte alltid betyder felaktigheter. Det är möjligt för vår kyrka att vara Kyrkan, men det kräver att vi tar Kyrkans anspråk och vår kristna identitet på allvar. I ljuset av det behöver kyrkan framför allt lägga ifrån sig ängsligheten och den konstiga uppfattningen om att en tydligt kristen identitet på något sätt är murbyggande eller exkluderande.

#19. Dopets Dag...

"Jesu Kristi kyrka på jorden uppstår, växer och består genom den gudomliga 'ökningen' (Apg 2:47) med sådana som genom sitt dop offentligt bekänna sig som troende och Jesu Kristi frälsta och offentligen erkännas som sådana. Det finns också fördolda medlemmar i Jesu Kristi kyrka, vilka icke erkänna och bekänna sig vara medlemmar och vilka icke heller av andra erkännas som sådana. Men i dem uppbygges icke kyrkan, varken inåt eller utåt, i dem lyser hon icke, i dem kan hon icke förverkliga meningen med sin existens, Guds förhärligande. Varje dopakt är emellertid icke blott en livsgaranti utan ett livsbevis och en livsfunktion för ecclesia perpetuo mansura (den församling som ska bestå för evigt). Den är en offentlig förstärkning av församlingens bekännelse och av Guds lov, som hon kallas och samlas till från släkte till släkte, tills Herren kommer. Den praktiska liturgiska konsekvensen är klar: dopet kan av principiella skäl omöjligen firas som en privat akt eller en familjefest. Det kan principiellt endast firas inom ramen för församlingens offentliga gudstjänst."
(Barth s. 35-36)

Karls ovanstående ord räcker förstås inte till för en fullt ut formulerad dopteologi. Men Världens fest och Dag Sandahls reflektion om hur dopet tycks göras till ett av alla "event" under festen ger anledning att än en gång fundera vidare kring dopet. För det är ett problem att gudstjänsten så ofta tycks betraktas som någon form av underhållning. Det är ett ännu större problem om och när sakramentsförvaltningen görs till en del av denna underhållning. Det är sant att allt mänskligt får plats i en gudstjänst inför Gud, men det betyder inte att allt mänskligt ska göras till en gudstjänst. Allt mänskligt görande är inte gudstjänst.

Dopet och dopgudstjänsten är det som mest av allt konstituerar Kyrkan i världen. Dopet skapar de döptas gemenskap. Att bli och vara döpt är att bli och vara en del av den troende gemenskapen som tillsammans, med sin existens, sina säganden och göranden, bekräftar "ja, du är vår Gud och vi är ditt folk." Varken mer eller mindre. Att vara döpt är att ha ett ansvar för Kyrkan. Att leva i sitt dop är att ta sitt ansvar för Kyrkan. Dopet och Kyrkan konstituerar varandra och behöver varandra för att bli till. Därför är det förödande för Kyrkan när dopet och dopgudstjänsten inte hålls för heliga eller inte utförs som varande heliga.

En sådan företeelse som "drop-in dop" är därför kontraproduktiv. Någon kan tycka att man är en riktig party-pooper när det påpekas. "Nu när vi hade det så trevligt." Det är inte desto mindre angeläget att påpeka det faktum att om formen för dopet inte är helig så kommer dopets innehåll inte heller att betraktas som heligt. Och om dopet inte längre är något heligt så har kyrkan tappat bort hela sin konstituerande grund, hela sitt existensberättigande. Om dopets form, innehåll och plats i församlingens gudstjänst inte längre betyder något, då behöver vi sluta vara kyrka och börja om från början.

Och förresten – vilka är Malmös "heliga platser"?

• Barth, Karl, 1949: Det Kristna Dopet. Stockholm: Ernst Westerbergs Boktryckeri och Förlags AB.

#18. Karl har ordet...

"Why does the Church perpetually keep half an eye on its contemporaries, the nobility, the crowd, the educated classes, the proletariat youth, the buorgeoisie, asking what they will say, what they will make of the Church, asking whether they will understand or whether they can fail to understand? Why is the Church so incredibly skilled in discovering in Divinity a thing capable of historical description or psychological analysis? How easy the Church finds it to bring in 'interesting parallels', to draw up pedigrees of spiritual experience, to note differences and to illustrate the dependence of one religion upon another, to disclose or invent 'types', and then to puff them about like so many peas out of a pea-shooter! What a strange, elastic power the Church has, when twanged in the face by its own elastic, of speaking complacently of the religious value of such a rebuff! How distressingly correct and friendly the Church manages to make itself!

Were an Amos or Elijah to appear as a modern preacher, he would be rendered perfectly harmless. With what uncanny facility the slightest trace of the impossible possibilty is transformed into the possible possibility of a movement, a school of thought, a point of view, or of a fellowship, each claiming that some shibboleth or other represents the most peculiarly modern enthusiasm for God, each having its own 'Press' which does business under a title indicating some form of accommodation of the Gospel, and indicating also a quite certain failure!

Why is the Church so quick to muzzle any one who displays conspicuos intelligence by at once making him a leader? And finally, whence comes its ability to discover som refuge where men need no longer fear dissolution, where, rid of the necessity to defend themselves, they can enjoy the security of their own righteousness? And all this compatible with the quite devastating illusion shared by almost every one, that, of course as far as they are personally concerned, the Church is not in itself the supreme thing, not an end in itself.
[…]
That the tribulation of the Church is its guilt, and that its guilt consists in a perpetual avoiding of the tribulation which it suffers from the secret of God, must not be in any way minimized, but rather asserted. The Church needs to be continually reminded of the most serious of symptoms. It was the Church, not the world, which crucified Christ."

• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. S. 388-389

#17. Trettonde söndagen efter Trefaldighet...

"Kain sade till sin bror Abel: 'Kom med ut på fälten.' Där överföll han sin bror Abel och dödade honom." (1 Mos 4:8)

När hemskheter händer, när någon eller några mördar någon eller några, värjer vi oss ofta för det. När det hemska skett i större skala, med ett större antal offer eller med ett offer som är välkänt, sägs det ibland att "allt har förändrats". Terrorattentat av olika slag har de senaste 10-15 åren påståtts "förändra allt", inte sällan för att legitimera ännu fler fasansfulla hemskheter. Men mördande har inte förändrats. Varje gång det händer påminns vi just om motsatsen – att ingenting har förändrats. Människans lust och vilja att mörda sina systrar och bröder är väldokumenterad sedan tidernas begynnelse. Ingenting har förändrats.

Nyheterna i TV, på nätet och i tidningar återberättar berättelsen om Kain och Abel i stort sett varje dag. Istället för att lura oss själva genom påståenden om att något förändras av mördande borde vi fråga oss varför mänskligheten inte förändras genom att låta bli. Frågan om religiösa symboler i kombination med militära uniformer sätter frågan på sin spets. Hur förhåller sig tro till våld? Men den angelägna frågan är inte om religiösa symboler kan tillåtas på uniformer. Den viktiga frågan är om den som bär en religiös symbol kan tillåta sig själv att bära en uniform som innebär en plikt och skyldighet att mörda andra människor.

För den som säger sig vara kristen är svaret ett tveklöst "nej". Icke-våldsprincipen är en omisskänlig del och funktion av att bekänna sig till kristen tro. "Christians are nonviolent not, therefore, because we believe that nonviolence is a strategy to rid the world of war, but because nonviolence is constitutive of what it means to be a disciple to Jesus." (Hauerwas) För det finns ett stort etiskt imperativ som ingen kristen kommer undan: "Du skall älska din nästa som dig själv." Det kan vara svårt att fullt ut leva efter, javisst. Men för en kristen får det inte vara svårt att fullt ut leva efter det femte budet: "Du skall icke dräpa."

• Hauerwas, Stanley, 2012: Man of war: Why C.S. Lewis was not a pacifist. (24.08.2012.) http://www.abc.net.au/religion/articles/2012/08/24/3575360.htm

#16. Teologiskt allvar...

"What we find in the liberal churches is a radical erosion of doctrinal seriousness, over the last twenty years or so. Accompanied by a capitulation to our therapeutic culture and various forms af new age spirituality, if not old age gnosis. But it's not much easier to define the word evangelical these days. What's interesting is that the loss of doctrinal seriousness I just described as characteristic of today's liberals has been documented in the evangelical churches as well, in a resent book by David Wells. […] Where theology is carried out in a hot-house atmosphere, with emotions running high, where extensive documentation and rigorous argumentation are made casualties by the need to get something into print quickly in response to the last polemical pamflett. There theologians have failed to provide the churches with the kind of theological leadership they desperately need." (McCormack)

Det senaste årets inomkyrkliga diskussion – eller kanske mediala debatt – har lämnat en hel del i övrigt att önska. Skamlösa angrepp med du-är-nästan-som-en-massmördare retorik, personlig medial förföljelse baserad på partipolitiska motsättningar och illa dolda nätverksbaserade försök att tysta motståndare med hjälp av kyrkans egna ordningar. Ett litet men inte uttömande axplock. Förutom att den inomkyrkliga överklassens strukturer blivit något tydligare så har det också framgått att kyrkans frågor i första hand ska betraktas ur ett politiskt perspektiv. Teologiska perspektiv avskrivs med hjälp av citationstecken.

Bruce McCormacks inledande ord stämmer lika väl in på vår Svenska kyrkan som de gör på hans eget amerikanska sammanhang. Luthersk och evangelisk? De underliggande teologiska och doktrinära frågorna kring de två orden tycks bekymra få. Inte ens när vår kyrkas identitet stod på den mediala agendan gavs teologisk reflektion något utrymme. Den dörren stängdes med hänvisning till en massmördare i ett annat land. Det bristande inomkyrkliga intresset för de egna teologiska och doktrinära frågorna har varit påfallande. Lika påfallande är det stora kyrkliga intresset för politiska frågor. Och terapeutiska förstås.

Det är onekligen en för kyrkan prekär omständighet att politisk följsamhet tycks vara mer meriterande än teologisk stringens och teologisk tydlighet både vid val av våra ledare och i den mediala debatten. En politiskt definierad medial pamflett- och opinionsteologi ges ofta plats på bekostnad av utförligt dokumenterade teologiska ståndpunkter och väl underbyggda teologiska argument. Som en gökunge i det kyrkliga boet. Vi påstår ju att vår kyrka är en Luthersk Evangelisk kyrka. Men det betyder inte en kyrka vars reformation legitimerar teologisk nihilism. Så vad menar vi egentligen? I teologiskt och doktrinärt avseende?

• McCormack, Bruce, 2011: Kantzer Lectures, Lecture One. (27.09.2011.)