"Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då säger jag er i dag att ni skall förgås. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan. Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva." (5 Mos 30:15-19)
Kyrkans alla pengar kan vara till stor välsignelse. Om och när de används i enlighet med kyrkans teologiskt konstituerande uppgift – att berätta för världen, samtiden och framtiden att Jesus Kristus är uppstånden från de döda. Att berätta om, vittna om och förkunna detta fantastiska glädjebud är, om man hårddrar det, kyrkans enda egentliga uppgift. Det är en grannlaga uppgift behäftad med stora pedagogiska utmaningar. Vittnesbörd och förkunnelse kan ta och få olika former. Men innehållet kan inte ändras med mindre än att kyrkan sviker sitt egentliga uppdrag. Men denna kyrkans enda egentliga uppgift är ganska billig vad det gäller pengar. Vittnesbörd och förkunnelse är inte särskilt krävande i ekonomiska termer. Om vi använde kyrkans ekonomiska resurser i enlighet med den teologiskt grundläggande uppgiften så skulle det bli väldigt mycket vittnesbörd och förkunnelse per krona. Pengarna skulle då bli till stor välsignelse.
Kyrkans pengar kan också vara till förbannelse. Eftersom kyrkans egentliga uppgift i sig inte är så dyr i drift och eftersom vår kyrka nu sitter på ansenliga mängder pengar så har vi som kyrka de ekonomiska möjligheterna att ägna oss åt mycket annat än vår egentliga uppgift. Andra saker som kanske är mindre krävande, lite roligare och som kanske ger kyrkan lite mer uppmärksamhet och anseende i omvärldens ögon. Vår kyrka har råd att lägga pengar på en massa saker som inte har med den egentliga och grundläggande teologiska uppgiften att göra. När möjligheterna som finns i och med alla våra pengar drar bort uppmärksamheten från vårt uppdrag att vittna om och förkunna det glada budskapet om Jesu uppståndelse – det är då pengarna blir till förbannelse. En sådan kyrka tjänar andra gudar och kommer förr eller senare att förgås.
Det är inte så ofta en profetisk röst talar till vår kyrka. (Minns att det profetiska tilltalet alltid är riktat till kyrkan.) Men i Jenny Nordbergs krönika i SvD den 24/2 finns en profetisk fråga. Det är en kritisk fråga som riktas till oss och till vår kyrka: Hur förvaltar ni resurserna egentligen? Hur förvaltar ni det pund ni blivit tilldelade? Det är en väldigt relevant fråga. Det är en fråga som vi, både vi som är anställda i kyrkan och alla andra av god vilja, borde ställa till oss själva och varandra varje dag. Hur förvaltar vi det pund som Gud via historien har tilldelat oss? Förvaltar vi vårt pund så att det blir till välsignelse eller till förbannelse? Däri ligger också frågan om förtroende. Kan Jenny Nordberg och alla andra som med sina avgifter bidrar till vår kyrkas ekonomiska resurser lita på att vi använder dem till det kyrkan är till för? Säga vad man vill men det är viktiga och i allra högsta grad relevanta frågor.
Därför är det så nedslående att läsa hur Jenny Nordbergs kritik tas emot. Eller rättare sagt, att den inte tas emot alls av delar av vår kyrkas ledning. Vår kyrkas ärkebiskop, domprosten Hermansson och en och annan twittrande stiftsadjunkt bemöter Jennys kritik som svunna tiders proppmätta brukspatroner bemötte allmogen som dristade sig till att ifrågasätta snett fördelade ekonomiska resurser. Med något som i det närmaste liknar en institutionaliserad intellektuell försoffning mästrar överheten den frågande med snusförnumstiga faktauppgifter. Att en pressekreterare skickas fram för hjälpligt fäkta bort frågorna i ärkebiskopens eget nät-forum är ganska illustrerande för hur den institutionella makten betraktar sig själv och andra. Delar av den kyrkliga institutionens makthavare har reagerat på Jenny Nordbergs kritik som makthavare alltid har reagerat på det profetiska och kritiska ifrågasättandet av kyrkan.
Det är inte så konstigt om Jenny och många med henne föredrar tystnadens gemenskap med Gud framför gemenskapen i en kyrka där kritik inte tas på allvar och där den som ifrågasätter genast blir ifrågasatt.
Kyrkans pengar kan också vara till förbannelse. Eftersom kyrkans egentliga uppgift i sig inte är så dyr i drift och eftersom vår kyrka nu sitter på ansenliga mängder pengar så har vi som kyrka de ekonomiska möjligheterna att ägna oss åt mycket annat än vår egentliga uppgift. Andra saker som kanske är mindre krävande, lite roligare och som kanske ger kyrkan lite mer uppmärksamhet och anseende i omvärldens ögon. Vår kyrka har råd att lägga pengar på en massa saker som inte har med den egentliga och grundläggande teologiska uppgiften att göra. När möjligheterna som finns i och med alla våra pengar drar bort uppmärksamheten från vårt uppdrag att vittna om och förkunna det glada budskapet om Jesu uppståndelse – det är då pengarna blir till förbannelse. En sådan kyrka tjänar andra gudar och kommer förr eller senare att förgås.
Det är inte så ofta en profetisk röst talar till vår kyrka. (Minns att det profetiska tilltalet alltid är riktat till kyrkan.) Men i Jenny Nordbergs krönika i SvD den 24/2 finns en profetisk fråga. Det är en kritisk fråga som riktas till oss och till vår kyrka: Hur förvaltar ni resurserna egentligen? Hur förvaltar ni det pund ni blivit tilldelade? Det är en väldigt relevant fråga. Det är en fråga som vi, både vi som är anställda i kyrkan och alla andra av god vilja, borde ställa till oss själva och varandra varje dag. Hur förvaltar vi det pund som Gud via historien har tilldelat oss? Förvaltar vi vårt pund så att det blir till välsignelse eller till förbannelse? Däri ligger också frågan om förtroende. Kan Jenny Nordberg och alla andra som med sina avgifter bidrar till vår kyrkas ekonomiska resurser lita på att vi använder dem till det kyrkan är till för? Säga vad man vill men det är viktiga och i allra högsta grad relevanta frågor.
Därför är det så nedslående att läsa hur Jenny Nordbergs kritik tas emot. Eller rättare sagt, att den inte tas emot alls av delar av vår kyrkas ledning. Vår kyrkas ärkebiskop, domprosten Hermansson och en och annan twittrande stiftsadjunkt bemöter Jennys kritik som svunna tiders proppmätta brukspatroner bemötte allmogen som dristade sig till att ifrågasätta snett fördelade ekonomiska resurser. Med något som i det närmaste liknar en institutionaliserad intellektuell försoffning mästrar överheten den frågande med snusförnumstiga faktauppgifter. Att en pressekreterare skickas fram för hjälpligt fäkta bort frågorna i ärkebiskopens eget nät-forum är ganska illustrerande för hur den institutionella makten betraktar sig själv och andra. Delar av den kyrkliga institutionens makthavare har reagerat på Jenny Nordbergs kritik som makthavare alltid har reagerat på det profetiska och kritiska ifrågasättandet av kyrkan.
Det är inte så konstigt om Jenny och många med henne föredrar tystnadens gemenskap med Gud framför gemenskapen i en kyrka där kritik inte tas på allvar och där den som ifrågasätter genast blir ifrågasatt.
Jag delar din syn på hur Jennys krönika bemöttes och för människor som mig, som är medlemmar av kyrkan, är det jätteviktigt med röster inifrån kyrkan som också ifrågasätter. Tack!
SvaraRaderaCarolina, tack för återkoppling.
SvaraRaderaJag tycker om din påminnelse att det profetiska tilltalet är riktat till oss i kyrkan. Det är lite märkligt att Jenny Nordberg bemötts som hon gjort. Bemötandet får mig att undra om vi verkligen manar att "Kyrkan är ju alla vi medlemmar", som ärkebiskopens pressekreterare skrev i en kommentar på ärkebiskopens blogg. Eller är det bara något vi säger? Menar vi egentligen att kritik bara får framföras av vissa?
SvaraRaderaUlrika
Ulrika, tack för respons. Ja, det hela illustrerar onekligen att finns en viss diskrepans mellan hur vi säger oss vilja vara som kyrka och hur det kan bli när jobbiga frågor ställs.
SvaraRadera