20 mars 2013

#86. Sexualitetens teologi...

Kyrkans historiska ryggsäck är fylld av skuld- och skamstenar när det gäller människans sexualitet. Ända sedan Augustinus etablerade det platonska paradigmet för teologins antropologi har människans kroppslighet mest varit ett problem för teologin. Inte minst människans sexualitet. I vår tid reduceras kyrkans prat om kroppslighet och sexualitet ofta till frågor om homosexualitetens vara eller icke-vara. Diskussioner som för det mesta helt missar målet vad det gäller att teologiskt försöka förstå en av de starkaste kroppsliga drivkrafterna som Gud har lagt in i sin skapelse. Sällan eller aldrig ägnas något intresse åt sexualiteten som sådan och dess teologiska implikationer. Så, är det möjligt att formulera en teologi som utgår från, bejakar och försöker förstå sexualitetens väsen? Här kommer ett försök – med anledning av diskussionen kring PO Enquists "Liknelseboken". 

Utgångspunkten är att den mänskliga sexualiteten och människans sexuella upplevelser är bärare av förnimmelser av tillblivandets erfarenhet, formulerad med hjälp av Genesis 2:7.

I det följande definieras sexualitet som upplevelsen av de kroppsliga uttrycken för attraktionen mellan människor och den med de uttrycken förknippade njutningen. Den sexuella upplevelsen är upplevelsen av kroppslig njutning av alla slag, även den njutning som inte är specifikt relaterad till det kroppsliga könet. I definitionen ingår att relationen som kommer till uttryck i attraktionens förkroppsligande är ömsesidig – d.v.s. att de inblandade är inblandade av egen och fri vilja. Förhoppningen är att var och en är fri i tanken och har egna positiva erfarenheter som kan ligga till grund för en egen definition av den egna sexualitetens upplevelser och erfarenheter.

Sexuell upplevelse
Den sexuella upplevelsen är påtagligt kroppslig. I de fem sinnenas värld blir varje aspekt av den mänskliga kroppen till i den sexuella upplevelsen. Sinnena bekräftar kroppens högst konkreta varande i alla dess olika, men ömsesidigt beroende, delar. Kroppen blir sedd, doftad, smakad, hörd och berörd. I någon mening blir kroppen för sig själv formad i och genom den sexuella upplevelsen, som också är påtagligt icke-kroppslig.


De icke-kroppsliga kategorierna är svårfångade i ord. En sexuell upplevelse är ett utgivande av den egna och ett mottagande av den andres längtan, de egna och den andres känslor och tankar. I någon mening sker ett möte mellan och utbyte av människans eget blivande – ett levande som möter och ges del i en annans levande.

Den sexuella upplevelsen är komplext sammansatt och livsbejakande. Upplevelsen är en konkret helhet med kroppsliga och icke-kroppsliga komponenter som inte är möjliga att skilja åt. Sexualiteten är heller inte möjlig att urskilja eller separera från människan i vilken upplevelsen sker – sexualiteten konstitueras av att vara relaterad till människan i sin helhet.

Antropologi ur Genesis 2:7
Ett grundantagande är att varje levande människa bär på erfarenheten av sitt eget tillblivande, en i livet självt inneboende erfarenhet. Med tillblivande menas ett blivande till liv, att bli levande i dess mest grundläggande betydelse – en tillblivandets erfarenhet. Den erfarenheten finns oformulerad och ordlös – men högst reell och konkret – i det innersta av varje människa. Det finns i detta en konkret och personlig upplevelse av vad Genesis 2:7 beskriver: ”...då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Men denna tillblivandets upplevelse inte kan formuleras som eller återkallas i form av ett konkret minne. 

Den hebreiska grundtextens inledande verb (yitzer) betyder ”han formade”, med Gud som subjekt. I sin grundform är ordet kopplat till ett hantverksmässigt formande, åskådliggjort i bilden av en keramiker som formar lera till ett objekt. Ordet rymmer tanken att redan det kroppsliga tillblivandet sker i en relation där den formande vill forma och den formade blir formad. Viktigt är att detta tillblivande sker i en högst konkret och kroppslig form – ”av jord från marken”. Den fysiska tillblivelsens erfarenhet finns förankrad djupt inuti varje människa som kroppens egen tillblivelse-erfarenhet. Denna kroppens tillblivelse sker i och genom en faktisk relation till Gud. Eller med psalmistens ord: ”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.” (Psaltaren 139:13-15)

Sedan följer en än intimare relation mellan den formande och den formade – när ”[Gud] blåste in liv i hennes näsborrar”. Verbet yippach är ordet som översätts ”han blåste”. Grundformens betydelse ligger nära blåsande i meningen utandning. Vad som utandas av Gud och genom näsan tas emot av den formade människan är i grundtexten en nishmat chayyim – en andedräkt av liv, en livgivande andedräkt. Livsandedräktens livgivande karaktär betonas starkt. Det är i mottagandet av denna livgivande livsande som den formade människan blir till liv i sig själv, det formade något blir en levande någon. Även i detta livets själva uppvaknande är relationen central. Givandet och mottagandet av den innersta livsgnistan sker med viljan att ge och viljan att ta emot – liv som vill liv. Någonting tillförs kroppen någonstans ifrån. Erfarenheten av detta livets uppvaknande finns lagrad någonstans i det innersta av varje människa.

I den tredje och avslutande delen av människans skapelse resulterar kroppens mottagande av livsanden att människan blir en nefesh chayya, en varelse som är levande. Betydelsen av hebreiskans nefesh är dock rikare än vad den svenska översättningen till ”varelse” låter påskina. Varelsen är inte endast vid liv utan levande i meningen att hon/han relaterar till sig själv, till sin egen helhet bestående av sina icke-kroppsliga delar och sin kroppslighet. Den levande varelsen är i den meningen en entitet av icke-kroppsliga och kroppsliga komponenter som är ömsesidigt beroende av varandra och som sådana konstituerar den levande varelsens existens. Liv är i den här meningen inte något som någon har. Levande – i meningen varande en levande varelse i form av en nefesh – är något som någon i sin helhet är. Det finns i begreppet ingen antropologisk giltighet i att skilja mellan människans kroppslighet och hennes icke-kroppslighet. Vidare finns i ordet nefesh ett inneboende uttryck för livsglädje och livsbejakande. I linje med den livsbejakande betydelsen ligger även en betoning på den sexuella åtrån och dess positiva inverkan på livsglädjen – en livsglädje i vilken hela varelsen är delaktig. Det är i och tillsammans med begreppet nefesh som sexualiteten kan ges ett sammanhang som är obrutet i relation till den mänskliga varelsens ursprung i och gemenskap med Gud. Det är i denna levande och komplext sammansatta mänskliga varelse som sexualiteten väcker förnimmelser av den egna tillblivelsen. 

Med hjälp av tillblivandets erfarenhet i ljuset av Genesis 2:7 kan en antropologi formuleras enligt följande. Den mänskliga kroppens tillblivelse sker genom en sammanvävning och sammansättning som konstitueras av mottagandet av Guds formgivande. Kroppen i sig härbärgerar minnen av detta tillblivande. Den autonoma människan växer fram i och med Guds distribuerande av livets yttersta grundsats till den sammanvävda kroppen. I sin autonomi bär människan minnet av livsgrundens – och därmed sitt eget – ursprung. Den av kroppen och livsprincipen sammansatta människan förstår sig själv som en autonom varelse och bekräftar de oformulerade minnena av sin tillblivelse genom en affirmativ hållning till hela sin sammansatta varelse och sitt levande. Den mänskliga sexualiteten är bärare av förnimmelser av tillblivandets hela erfarenhet.

Syntes
Ett starkt uttryck för den affirmativa livshållningen är sexuell utlevelse genom vilken människan aktualiserar och återupplivar de oformulerade minnena av den egna tillblivelsen. Det sker kroppsligen i den sexuella händelsen. I sexualitetens upplevelse reaktiveras kroppens egna förnimmelser av sin tillblivelse. När kroppen blir sedd, doftad, smakad, hörd och berörd väcks de djupt härbärgerade och oformulerade minnena av Guds formande av den egna kroppen till liv. I sexualiteten blir upplevelsen av kroppens tillblivelse lika konkret som när kroppen en gång gavs och tog form.


Likaså sker i sexualitetens upplevelse ett återagerande av den gränsöverskridande erfarenheten av blivandet till en autonom varelse. I njutningen återupplevs förnimmelsen av mottagandet av livsanden. Förnimmelsen av det egna jagets tillblivelse sker i den egna och i speglingen av den andres njutning. Givandet och mottagandet av den sexuella njutningen blir en upplevelse till vilken givandet och mottagandet av livsanden är arketypen. Den sinnliga och sexuella njutningens bekräftelse av det egna jaget är den kroppsliga upplevelse som kommer närmast erfarenheten av att ursprungligen ha blivit till liv.

Sexualitetens upplevelse speglar och återkallar den levande varelsens djupaste glädje över att ha blivit till – en i den levande inneboende glädje över att leva. Sexualitetens erfarenhet får den levande varelsen att förstå och relatera till sig själv i sin helhet. I sexualitetens förnimmelser och reaktivering av oformulerade minnen av tillblivelse upplevs en helhet som för den självrelaterande varelsen påminner om och pekar på dess gemenskap med sig själv och andra.

Det finns i sexualiteten ingen åtskillnad mellan den levandes kroppslighet och icke-kroppslighet. Sexualitetens helhet upprättar relationer – till det egna jaget, till den andre och till det egna ursprunget. Genom den sexuella upplevelsens helhet får den levande varelsen veta att den inte är ensam utan sätts i relation till sig själv, i relation till andra och i relation till sitt eget ursprung. Upplevelsen av allt detta är källan till den djupa livsglädjen.

Sammanfattning
Människans sexualitet är alltså bärare av förnimmelser av tillblivandets erfarenhet. Med det menas också att sexualiteten äger en ontologisk giltighet som har betydelse för förståelsen av människans relation till Gud såsom varande en skapad och levande varelse. Det betyder att sexualiteten inte kan, bör eller får skiljas från människans relation till Gud – snarare tvärtom. Människans sexualitet är i ljuset av Genesis 2:7 betydelsefull för förståelsen av hur relationen mellan människa och Gud är konstituerad. Sexualitet kan beskrivas som en påminnelse om erfarenheten av Guds skapande och livgivande kärlek. Den mänskliga sexualiteten bör tillåtas fungera som ett tolkningsmönster för den skapande och livgivande Gudens kärlek som skapar, formar och upprätthåller allt levande.




PS. Jag är väl medveten om problematiken kring ålderskillnaden i bokens berättelse och frågorna som väcks av "om det varit tvärtom". De är angelägna och viktiga att hantera men de frågorna och den problematiken är inte ämnet för den här texten.

2 kommentarer:

  1. Kan du inte skriva vad du menar med egna ord? Det här går faktiskt inte att begripa. Vem vänder du dig till?

    SvaraRadera
  2. Marie, tack för återkoppling.

    Diskussionerna om PO Enquists nya bok aktualiserade frågan. Återkommande i diskussionerna om hans bok är den sexuella händelse som beskrivs i boken. Kyrkans relation till sexualitet finns i berättelsens bakgrund och ofta handlar den om skam- och skuldbeläggande. Den här texten är ett försök att formulera en konstruktiv och positiv teologi kring sexualitet. Som ett alternativ till en skuldbeläggande eller obefintlig teologi i ämnet. (Jag är väl medveten om problematiken kring ålderskillnaden i bokens berättelse. Men den frågan är inte ämnet för den här texten.)

    Det här skrevs ursprungligen i ett sammanhang för systematisk teologi för några år sedan. Det kanske är för abstrakt tänkt. Kanske är det för krångligt skrivet. Det kanske bara fungerade i sitt dåvarande sammanhang. Det här kanske rent av är ett dåligt försök att formulera teologi kring sexualitet. Tankemodellen som försöker länka samman människans sexualitet med Guds skapelse av människans kropp är kanske helt ute och cyklar. Oavsett vilket så är det viktigt att vi i alla fall försöka formulera teologi kring sexualitet. Precis som det är viktigt att försöka formulera teologi kring alla andra aspekter av livet.

    Så, frågan är hur en konstruktiv och positiv teologi kring människans sexualitet skulle kunna formuleras och låta istället?

    SvaraRadera