"Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.
Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden
och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.
Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer.
De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade.
Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde.
De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor.
Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott."
(Psaltaren 107:1-9)
Det är inget ovanligt med att vara vilse på vandringen genom livet. Det händer de flesta människor förr eller senare, i stort eller i smått. Det kan vara ett tillfälligt avbrott i tillvarons vanlighet. Det kan vara lite lätt irriterande. Det kan också vara den djupaste förtvivlan i hopplöshetens mörkaste mörker. Att vara vilse är att ha förlorat riktmärket, att ha förlorat riktningen för det egna livets levande. Och det är alltid mer eller mindre smärtsamt.
Att vara vilse i livets levande väcker hunger och törst. Hunger efter mål och mening. Törst efter gemenskap och sammanhang. Om hungern inte mättas och törsten inte stillas sinar krafterna. När krafterna tagit slut träder nöden in. Nöden väcker hopplöshetens förtvivlan. När livet saknar riktning och nöden ersatt den sista styrfarten kan levandet upplevas som meningslöst. Eftersom vi har övertygat oss själva och varandra om att vi är vad vi gör.
Att i sin förtvivlan och vilsenhet ropa till Gud är att erkänna för sig själv att hjälp behövs. Att förstå att ensam inte är stark. När vi ropar till Gud i vår nöd då räddar Gud. Räddningen ur trångmålet, räddningen ur vilsenheten är att bli visad vägen till gemenskapen med andra människor. När Gud griper in i våra liv hjälper Gud oss att se och förstå var vi hör hemma. Gud visar oss vägen tillbaka till varandra. Befrielsen finns i gemenskapen med andra.
Från världens alla väderstreck samlar Gud oss vilsna och ropande till en gemenskap där vi kan och får hjälpas åt att ta ut nya riktmärken för livet. Vi behöver varandra för att få styrfart, riktning, mål och mening i våra liv. Guds godhet och underbara gärningar mot oss människor kommer till sitt starkaste uttryck i den befriande och upprättande gemenskapen vi gestaltar tillsammans. Gemenskapen som har Jesus Kristus som och i sitt centrum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar