#258. Kristi himmelsfärds dag…

Av Karl Barth, min översättning:

”Se mot honom och stråla av glädje, sänk inte blicken i skam.” (Ps 34:6)

”Mina kära bröder och systrar, ’Se upp mot honom!’ Detta är vad vi firar på Kristi himmelsfärds dag: den angelägna inbjudan, tillståndet och befallningen, den frihet vi åtnjuter som kristna och lydnaden som förväntas av oss – att vi ska se upp mot honom, mot Jesus, som levde för oss, som dog och som uppstod igen. Han är vår Frälsare, som vakar över oss som en äldre bror vakar över sina yngre systrar och bröder, som med sitt beskydd samtidigt är deras exempel och deras mästare.

Han är ovanför, i himlen. Vi är nedanför, på jorden. När vi hör ordet ’himmel’ är vi benägna att tänka på den stora blåa eller gråa sfär som välver sig över oss med sitt solsken, sina moln och sitt regn, eller på den ännu högre stjärnornas värld. Det är vad vi kanske tänker på just nu. Men i Bibelns språk är denna ’himmel’ inget annat än ett tecken för en ännu högre verklighet. Det finns en verklighet ovanför och bortom människans verklighet, som är utom synhåll för oss, som är bortom vår förståelse och vårt skarpsinne, bortom vår makt och myndighet. Den är långt ovanför och bortom oss. I det bibliska språket är himlen Guds boning, Guds tron. Det är mysteriet som omsluter oss överallt. Där lever Jesus Kristus. Han är i centrum av detta mysterium bortom. Av alla människor är han den enda som, helt ensam, har färdats dit för att vara där och därifrån, från Guds tron, vara allas vår Herre och Frälsare. Därför: Se upp mot honom!

Att bara ’se upp mot’ räcker inte. ’Upp med hakan!’ brukar vi säga till vänner i trångmål. Du kanske har fått höra det där ’upp med hakan!’ själv. Men det här är något av ett problem. Kan det inte vara så att ovanför och bortom oss, i himlen, så konfronteras vi av en skarp och obarmhärtig spegel som reflekterar vårt eget mänskliga lidande? Vi kanske ser de oförätter som vår nästa har orsakat oss igen, och de oförrätter vi har orsakat dem, men nu förstorade och projicerade in i evigheten. Vi kanske ser vår skuld, vår inre ängslan och vår yttre nöd, vårt yttersta öde och slutligen döden själv. Allt detta kan inkluderas i mysteriet bortom, i himlen! Den himlen skulle ligga som ett mörkt moln över våra huvuden, eller vara som en sådan där fängelsehåla där de brukade fängsla fångar i gångna tider, eller till och med som ett kistlock som begraver oss levande under sin tyngd. Nej, vi gör bäst i att glömma ett sådant hot från ovan! Men vad hjälper det att inte tänka på det om det likväl är verkligt? Det kan till och med vara ännu värre. Gud själv kunde vara som en sådan himmel: en Helig Varelse som med rätta är vänd mot oss, en illvillig tyrann, mänskligheten yttersta fiende, eller kanske helt enkelt en likgiltig Gud som av okända anledningar vill sätta oss under detta moln, i denna fängelsehåla, under detta kistlock. Många av oss, till och med alla av oss i våra desperata stunder och år, håller fast vid denna mentala bild av himlen och av Gud. Nej, att ’se upp mot’ skulle i sig själv inte vara till någon hjälp alls.

Men att se upp mot honom, mot Jesus Kristus—det är vår hjälp! Han är ovanför oss. Han är i centrum av detta omslutande mysterium. Han är i himlen. Vem är Jesus Kristus? Han är människan i vilken Gud inte bara uttryckte sin kärlek, inte bara målade kärleken på väggen utan satte den i arbete. Han är den huvudsakliga aktören, som har tagit på sig och besegrat vårt mänskliga lidande, den orättfärdighet som vi själva och alla andra har orsakat, vår skuld och vår ängslan, vårt öde, till och med vår död. Dessa plågor kan inte inte längre hota oss från ovan. De är nedanför oss, till och med under våra fötter. Han är Guds Son, som blev människa som vi, som blev vår broder, så att vi tillsammans med honom kan vara Faderns barn, så att vi alla kan återförenas med Gud och få del av hans välsignelser: hans stränga välvilja och hans välvilliga stränghet och slutligen det eviga livet till vilket vi är menade och som är menat för oss. Denna Jesus Kristus, denna mäktiga människa, denna Guds Son är i himlen. Och Gud också. Sonens ansikte får Gud Fadern i himlens ansikte att skina.

’Se upp mot honom!’ Det betyder: Låt honom vara den han är, ovanför oss, i himlen. Bekänn och tro att han är där uppe och lever för oss! Håll i sinnet fast vid att han medlar med all sin kraft för er skull, men håll också i sinnet fast vid att ni tillhör honom och inte er själva. Säg helt enkelt ’ja’. Säg att han har rätt och att han vill ställa allt till rätta för er, sannerligen, han har redan ställt allt till rätta för oss alla. Är det här ett överdrivet anspråk? Har han verkligen ställt allt till rätta för oss? Även för de mest utsatta, de mest bedrövade och de mest bittra av människor? Ja! Även för de mest ohyggliga förbrytare? Ja! Även för de gudlösa—eller de som låtsas vara gudlösa, som det kanske förhåller sig med några av era medfångar som avböjde att vara med oss den här morgonen? Ja! Jesus Kristus har ställt allt till rätta för dem och för oss alla. Han är beredd och villig att göra det igen och igen. Att se upp mot Jesus betyder att acceptera hans rättfärdighet och att vara nöjd med det, att inte längre ifrågasätta att han har rätt. Detta är budskapet i Kristi himmelsfärd: vi är inbjudna till att se upp mot honom, mot denna Jesus Kristus, eller, för att använda ett mer bekant uttryck, att tro på honom.”

• Barth, Karl, 2001: Deliverance to the Captives. Eugene: Wipf and Stock Publishers. (Utg av Harper Collins 1959.) S. 44-46 (Ur Karl Barths predikan i fängelset i Basel på Kristi himmelsfärds dag 1956.)

#257. Modus Operandi...

Att skapa en medial opinionsvåg kräver tid, planering, organisering, kunskap, erfarenhet och omfattande kontakter i de mediala nätverken. En person som har mycket av detta och som ägnar sig åt att skapa mediala opinionsvågor kallas ibland för en "Spin Doctor." En någon som får saker att snurra. (Jämför med uttrycket "att gå i spinn".) Ofta är Spindoktorer politiska aktörer och inom all marknadsföring är de absolut nödvändiga. Hela idén om "opinionsjournalistik" är en institutionalisering av vad en Spindoktor sysslar med.

I grund och botten handlar det om att försöka påverka och manipulera människors verklighetsuppfattningar för att på så sätt försöka styra människors tankar, åsikter och beteenden. När en tillräcklig stor mängd människor reagerar har man lyckats skapa en "opinion" – som ju på engelska betyder just åsikt. Varje kluster av Spindoktorer har förstås uppdragsgivare med specifika mål. Det kan vara att få människor att tro att man verkligen behöver köpa just den där produkten. Det kan också vara att få människor att tro att någonting förhåller sig på ett visst sätt för att på så sätt driva fram politiska förändringar. Syften, ärenden och uppdragsgivare är många och olika. Man arbetar förstås på olika sätt beroende på bransch, mål och syfte. Men gemensamt för alla sammanhang är att för en Spindoktor helgar ändamålen alltid medlen.

En Spindoktor får saker att hända utan att göra dem själv. Det handlar om att få andra att "gå i spinn". Formella och informella nätverk reagerar och agerar på Spindoktorns stimuli och andras händer gör jobbet. Att plantera uppgifter och "information" i händerna på de som man vet eller tror ska reagera och agera är given praxis. Ibland sker det öppet i form av reklam, ibland sker det dolt under andra avsikter och ibland sker det nästan obemärkt. Det som planteras eller informeras om behöver nödvändigtvis inte vara helt sant. Avsikten är att orsaka en reaktion som gynnar ärendet och de högre syftena. Ibland sympatiserar mottagaren, den som får Spindoktorns uppgifter och information, med Spindoktorns ärende. Ibland är mottagaren ovetande om det övergripande ärende som reglerar budskapet.

En Spindoktor förenklar komplexa frågor till manipulerbara enheter och storheter. Det enklaste att medialt manipulera är människors känslor. Därför är enkla och manipulerbara känslor ofta ingången när en opinionsvåg ska skapas. För att komma dit behövs ofta en story, en berättelse som accentuerar och väcker just de känslor man vill manipulera. Inget säljer produkter och idéer bättre än en bra story. För att en story ska få fäste behöver den innehålla tydliga karaktärer som är enkla att snabbt formulera känslomässiga uppfattningar om. Storyn behöver innehålla karaktärer som man enkelt och snabbt kan sympatisera med och/eller som är enkla att tycka illa om.

Enskilda människors väl och ve är alltid underordnade det högre syfte eller det ärende som en Spindoktor arbetar för. Enskilda individer fungerar ofta som karaktärer i ett spel utan något egentligt egenvärde. Deras värde finns i relation till den funktion de tilldelas i den story som Spindoktorn väver ihop. Därför finns det inget som hindrar att enskilda individer smutskastas eller hängs ut till allmänt åtlöje så länge det gagnar det högre syftet. Det finns heller inga hinder för att helt enkelt fabricera kontrafaktiska sanningar eller konstruera fakta baserade på åsikter så länge det övergripande ärendet gagnas.

En Spindoktor behöver befinna sig på ett visst avstånd från sin uppdragsgivare. Det behövs ett visst avstånd för att kopplingen mellan Spindoktorns verksamhet och uppdragsgivaren inte ska märkas. Om sambandet blir för uppenbart och det blir tydligt att någon går någon annans ärende minskar trovärdigheten och den nödvändiga möjligheten att skapa "objektiva" bilder av verkligheten blir svårare. Därför behöver till exempel en politisk Spindoktor bestämt hävda att "jag är ingen politiker". På samma sätt som ett "oberoende forskningsinstitut" måste vara distanserat från det företag vars produkter man garanterar. Om inget annat fungerar kan en Spindoktor alltid avfärda kritik genom att stämpla invändningar och frågor som lögner, påhitt och konspirationsteorier.

Allt det där kan vara bra att ha med sig i bakhuvudet inför kvällens visning av Uppdrag Granskning som – som för att illustrera ovanstående – har fått undertiteln ”Bögbotarna i Svenska kyrkan”. Man kan fundera på vem eller vilka som i bakgrunden satte den mediala apparaten i spinn för några månader sedan. Det kanske visar sig i motionerna till höstens kyrkomöte. För det handlar förstås om kyrkopolitisk opinionsbildning i första hand.

Det finns förstås andra och mer konstruktiva sätt att i kyrkan bearbeta frågor om och kring sexualitet. Till exempel genom och med teologiskt genomarbetade samtal i text eller tal där åsikter och tankar bryts mot varandra. Men i det här fallet är det konstruktiva samtalet inte det intressanta. Det viktiga med det som händer nu är ju att det ska skapas en opinion. Att via media skapa åsikter som sedan kan och ska ligga till grund för ett politiskt arbete. Opinionsbildning är ju som bekant det viktiga ärendet i vår kyrka idag, inte den ärliga och uppriktiga viljan att försöka förstå andra och varandra på ett för alla inblandade bättre sätt.

Vad det gäller sakfrågan så har vår kyrka faktiska verktyg för att hantera både prästers eventuellt dåliga pastorala omdöme och frågor om prästers eventuella olämplighet i ämbetet. Vår kyrkas biskopar och stiftens domkapitel har bland annat den funktionen. Om ett olämpligt pastoralt oskick har pågått så faller ansvaret först på den enskilda prästen själv och sedan på de biskopar och domkapitel som har haft det faktiska tillsynsansvaret. Och på de kyrkoherdar som har haft det församlings- och arbetsledande ansvaret. Frågan är ju varför ingen med ansvar har tagit sitt ansvar och agerat om eller när saker har hänt?

• Brita Häll: Gayvänlig kyrka – med en bit kvar att gå (KT 28/5).
• Dag Sandahl: Fjärrstyrning (Bloggardag 28/5).
• Dag Sandahl: Salander ringde (Bloggardag 28/5).
• Spinnet tar fart: Nivette Dawood: Prästerna vill bota homosexuella (AB 28/5).
• Dag Sandahl: Olofsson ringde (Bloggardag 28/5).
• Biskop Ragnar: Sexuell orientering i själavården (28/5).

PS. Det kanske finns anledning att omvärdera när programmet har sänts. Ber att få återkomma i så fall.

#256. Rädda människor…

Det för demokratin, människovärdet och all anständighet katastrofala valresultatet i helgens EU-val vittnar om att Europa är fyllt av rädda människor. Människor som är rädda för andra och rädda för varandra. Bara människor som känner sig små och rädda inför den verklighet som omger dem tar sin tillflykt till den extremism, nationalism och främlingsfientlighet som till förfäran och bedrövelse har visat sig frodas i Europa.

Den som känner sig liten och rädd inför världen, verkligheten och tillvaron har mycket att vinna på att ta sin tillflykt till de enkla svaren, de fetischerade yttre identitetsmarkörerna och de rubbade machoideal som råder i nationalismens, fascismens och nazismens ideologiska flodfåror. Där kan de enkla svaren skapa en illusion av trygghet i en påhittad gemenskap. Där kan små och rädda män intala sig själva och andra att de är stora och viktiga. Den som är liten och rädd blir farlig när litenheten byts ut och blir en illusion om storhet och när rädslan omvandlas till destruktiv handlingskraft. Rädda människor med makt är farliga människor.

Resultatet i helgens EU-val berättar att Europa är fyllt av rädda människor som nu har fått makt och därmed har blivit farliga människor. Valresultatet är också en tredelad anklagelseakt som riktar en bedövande och förödande kritik mot Europas befolkning, mot Europas politiker och mot den kristna Kyrkan.

Det första stora – om inte det största – problemet med EU-valet är det låga valdeltagandet. Att Europas befolkning inte tar sitt demokratiska ansvar på allvar vittnar om att det är få lärdomar från det förflutna som faktiskt lever kvar och påverkar oss. Det är som om vi har glömt bort de senaste hundra årens monumentala katastrofer och de politiska ideologier som lade grunden för alltihop. För hundra år sedan började det fruktansvärda krig som fortfarande påverkar relationerna mellan Europas folk. I helgen röstade Europas folk, eller avstod från att rösta, som om det aldrig har hänt. Graden av ansvarslöshet, naivitet och ren enfaldig dumhet som Europas befolkning med helgens EU-val har visat upp är bedövande bedrövlig.

Det andra stora problemet med EU-valet är Europas och EUs kår av politiker. Man har de senaste åren uppenbarligen agerat på ett sådant sätt att väldig många i Europa har slutat att bry sig om både dem och EU. I regel bryr man sig inte om sådant som man upplever som irrelevant för det egna livet, det egna välbefinnandet och den egna tillvaron. Uppenbarligen uppfattas EUs politiker-kår som irrelevant för väldigt många av EU-ländernas befolkningar, eftersom så många inte brydde sig om att rösta. Ansvaret för en sådan brist på förtroende, intresse och engagemang kan inte hamna på några andra än politikerna själva.

Valresultatet vittnar också om den kristna Kyrkans monumentala misslyckande i våra tiders Europa. Att de destruktiva politiska ideologierna har brutit ny mark i Europa är ett symptom på Kyrkans stora misslyckande. Kyrkan, Kyrkans präster och Kyrkans folk har uppenbarligen inte förkunnat Kyrkans evangelium tillräckligt högt, klart och tydligt i Europa. Kyrkan har misslyckats med att fostra människor i tro för att leva i sina dop och som kristna människor. Att leva i sitt dop och att leva som kristen gör det omöjligt att sympatisera med de extrema politiska ideologier som nu har tagit plats i EU-parlamentet. Botemedlet mot all politisk extremism är förkunnelsen av Kyrkans evangelium om Jesus Kristus och att fler och fler människor, i ljuset av förkunnelsen, lever med och i sin kristna tro.

Därför att en kristen människa är trygg och inte rädd. Varken för livets innehåll eller andra människor. En kristen människa tillhör och är en del av Kyrkans världsvida gemenskap Därför finns det inga främlingar för en kristen människa. En kristen människa har bara syskon, systrar och bröder. En kristen människa vet och förstår att denna världens ordning är förgänglig. Därför kan en kristen människa inte vara nationalistisk. En kristen människa hör samman med Kyrkans politik som är en del av och samtidigt avskild från världens politik. Därför kan en kristen människa inte hänge sig åt eller vara en del av destruktiva politiska rörelser, oavsett ursprung, mening och mål. Det är inte möjligt att vara kristen och att samtidigt sympatisera med nationalistiska, rasistiska eller främlingsfientliga rörelser.

Europa och EU behöver mer av Kyrkans tydliga förkunnelse av sitt evangelium och fler människor som lever i sin tro, med sin kristna övertygelse och med sitt obevekliga hävdande av varje människas jämlika och oändliga värde. Vi behöver inte fler rädda människor.


Edit 27/5

Jo, jag vet att det här är schematiskt skrivet och att det inte är så till synes enkelt att den eller den är kristen och den eller den är det inte. Och jag vet också att kristen tro inte per automatik leder till att människor är ansvarstagande. Det växte väl fram ur något av en förtvivlan när jag läste om vilka åsikter som faktiskt har beretts plats i EUs beslutande organ. Men, någon teologi behöver vi faktiskt vaska fram ur vår samtid. Något behöver vi säga om det som sker, ur ett ecklesiologiskt och ett teologiskt perspektiv. Det här var ett litet försök. Kanske ett dåligt försök i förtvivlans affekt. Men hur ska vi tänka då? Vi som bär ämbetens ansvar i vår och i våra kyrkor? Hur ska vi tänka ecklesiologi och teologi utifrån det moraliska och etiska moras som avspeglas i helgens valresultat? Hjälp mig gärna med det.

#255. Bönsöndagen...

"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matteus 6:5–8)

Att be någon om något är att vända sig till någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon hör och vill lyssna, kan och vill hjälpa. Ingen ber om något där ingen finns som lyssnar eller där inget finns att få. Få, om ens någon, ber om hjälp om det inte finns någon att be om hjälp. Att be någon om något är att lita på att någon kan göra något. Det är att lita på att det finns ett löfte om något som någon kan infria. Ett hopp om någons vilja och förmåga att åstadkomma något. När vi ber av och med hjärtat så är Gud Fader Allsmäktig denna någon som hör och som lyssnar, som kan och som vill hjälpa. Som kan och som vill åstadkomma något.

När vi ber ska vi inte hyckla. Att hyckla är att säga ett och göra annat. En hycklare säger en sak men gör något helt annat. Exemplen och varianterna är många. Få, om ens någon, går genom ett helt liv utan att förr eller senare, i stort eller i smått, hyckla lite eller mycket. Ingen är utan skuld i det avseendet. Var och en får rannsaka sig själv och be om förlåtelse för det hyckleri som behöver förlåtas. Men när vi ber till vår Gud kan, får eller ska vi inte hyckla. Vi kan, får och ska inte stå i våra tiders gathörn och med vårt sätt att be säga en sak och samtidigt göra en annan. Vi kan inte be för världens fattiga och samtidigt oberörda gå förbi våra fattiga systrar och bröder som sitter i vår stads gathörn och tigger. Vi får inte be om fred och samtidigt så split och hetsa mot varandra, inte ens i valtider som dessa. Vi kan inte be om befrielse och samtidigt låsa in varandra bakom låsta dörrar av etiketter och epitet. Att be om ett och göra annat är att hyckla. När vi ber till vår Gud kan, får och ska vi inte hyckla.

Gå in i din kammare, fall på knä inför vår Gud, be om och be för det som är viktigt och på riktigt. Skräd inte orden. Säg som det är. Någonstans i den stängda kammarens tystnad finns en någon som hör och som vill lyssna, som kan och som vill hjälpa. Tystnaden är Gud Faderns väsen. Osedd ser vår Gud det fördolda, det vi döljer inom oss. Allt det där som vi inte vill att någon annan ska se. Våra tillkortakommande, våra brister och våra behov. Vår Gud hör och ser. Det påkallar ärlighet, uppriktighet och öppenhet. I våra inre kammare kan vi be därför att Gud först har börjat lyssna. Där är det möjligt att visa upp det som Gud redan har sett. Då är det möjligt att be om det vi faktiskt behöver istället för att be om det vi tror att vi vill. När vi vågar vara öppna, ärliga och uppriktiga så kommer vår Gud att belöna oss. Kanske inte på det sätt vi hoppas på. Kanske inte så som vi vill och önskar. Men med stor sannolikhet på det sätt som vi behöver. 

När vi ber ska vi inte använda tomma ord. Vi kan gärna använda många ord. Men inte tomma ord. Ord som vi tror att Gud vill höra. Ord som vi vill höra för vår egen skull. Ord som inte är på riktigt. Vi kan inte försöka att med tomma ord lura vår Gud med mindre än att vi bedrar och lurar både oss själva och den Gud vi vänder oss till. Våra böners ord behöver vara fyllda av sanning, av uppriktighet, av ärlighet och av öppenhet. Därför att Gud redan vet. Gud har redan sett och hört. Därför att ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap." (Heb 4:12–13) Vår Gud är en någon som lever. En någon som lever i en nära relation till dig, mig, oss och hela sin mänsklighet. Vi kan inte och borde inte försöka att vara något annat än kompromisslöst ärliga, uppriktiga, öppna och sanna när vi ber till vår Gud.

Att be är att vända sig till vår Gud i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att vår Gud hör och vill lyssna, kan och vill hjälpa. Att be vår Gud om något är att lita på att vår Herre kan göra något. Det är att lita på att vår Gud kan och vill infria de löften som har givits oss. Det är att hoppas på Guds vilja och förmåga att åstadkomma något. När vi ber av och med hjärtat så är Gud Fader Allsmäktig den som hör och som lyssnar, som kan och som vill hjälpa. Som kan och som vill åstadkomma något.

Nu vänder vi oss till Dig, Du som är vår Gud. Du som är ljuset som övervinner allt mörker. Du som älskar med en kärlek som är varmare, mer innerlig och mer sann än allt det vi kallar kärlek. Du som älskar varje människa och befriar oss alla till att vara kärleksfulla mot varandra. Du som skapar det liv som övervinner all världens död. Du som skänker oss det eviga livets gåva. Du som har åstadkommit allt detta och mer ändå i Jesus Kristus din Son, vår broder. Hjälp oss, Du som kan och vill. Låt oss inte förbli oberörda inför andra. Låt oss inte så split och splittring bland varandra. Låt oss inte med våra ord stänga in den som du har befriat. Hjälp oss, Du som kan och vill. Vi vet att vi inte är några stora kristna. Vi känner våra tillkortakommanden och vi vet att vi är små. Men vi vet också att din nåd, din kärlek och din barmhärtighet är stor och omsluter oss alla och var och en, utan undantag. Så hjälp oss att med glädje göra det lilla vi kan. Var oss nära med din Heliga Ande och led oss rätt så att det lilla vi kan och förmår är din vilja förverkligad i oss. Kom, Du som är vår Herre och Gud, var oss alla nära, var och en på de sätt som Du vet att vi behöver. I Jesu namn. Amen.

• #114. Bönsöndagen...

#254. Martin har ordet…

”He thus shows with certainty that the preaching of the Gospel is not an eternal, lasting, static doctrine, but like a moving shower of rain which strikes what it strikes and misses what it misses. Nor does it return nor halt, but is followed by the sunshine and warmth which lick it up, etc. Hence our experience that in no place in the world has the Gospel remained pure and simple beyond a man’s memory, but has stood and increased so long as those have remained who brought it, and its light has gone out when they themselves passed on, being succeeded at once by schismatic and false teachers.”

(Luther, citerad av Barth)

• Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics; I.1 The Doctrine of the Word of God. New York: T&T Clark. (Utg på tyska av Theologischer Verlag Zürich, 1932-1938.) S 45-46; KD S 49. (Luther, Fastenpostille, 1525, W.A. 1711, 178, 28.)

#253. Kyrkans klockor…

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

"Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte har kommit bort. Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad." 

(Matteus 11:28–30; 18:12–14)

Efter en gudstjänst för ett tag sedan talade jag med en äldre syster i församlingen. Vi kom in på kyrkans klockor när hon sade att hon alltid blir så glad när hon hör kyrkans klockor ringa. ”Varje gång jag hör kyrkans klockor ringa hör jag kyrkan kalla oss samman. Kyrkans klockor ropar 'kom'. Kååm… Koom… Kååm… Koom… Och då blir jag så glad” sade hon. När klockorna för någon vecka sedan ringde i Jönköping ropade kyrkans klockor istället ”bort”. Båårt… Boort… Båårt… Boort… Och de som skulle bort var de av våra syskon som likt vilsegångna får har gått bort sig och fastnat i de extrema politikernas ideologiska snår. Jovisst, det kan sägas att klockorna ringde för det ena eller för det andra. Men rent konkret där och då så var klockornas dån riktade mot flickor och pojkar som av olika anledningar inte anses önskvärda. Om eller när kyrkan riktar sina klockor mot människor, oavsett av vilka skäl, då har kyrkan missförstått sin uppgift och misslyckats med sitt uppdrag.

Kyrkan är till sitt väsen alltid för människan och för människor. Därför att Gud alltid är för människan och för människor. Kyrkan kan och får inte uttrycka ett ”för” i relation till någon idé på bekostnad av någon enda människa. Kyrkan får inte – får aldrig – vara mot någon enda människa eller mot några människor. Kyrkan måste, för att vara trogen sin uppgift och sitt uppdrag, alltid vara för människor och människan. Det är inte alltid lätt. Men det är nödvändigt. Vi behöver kunna höja blicken och se människan bakom masken, bakom ideologierna och till och med bakom extremismen. Efterkrigstidens kalla krig gav på sin tid upphov till en västlig anti-kommunism som de flesta i väst, även kyrkans folk, till stor del gjorde till sin. Karl Barth opponerade sig och sade:

"Anti means against. God is not against, but for men. The communists are men, too. God is also for the communists. So a Christian cannot be against the communists but only for them. To be for the communists does not mean to be for communism. I am not for communism. But one can only say what has to be said against communism if one is for the communists." (Busch s. 383)

Kyrkan och kyrkans folk kan bara vara mot nazism och högerextremism genom att vara för de pojkar och flickor som kallar sig nationalsocialister, eller vad de nu kallar sig. För att de också är människor, som du och jag. Var och en är en någon som är någons dotter, son, syster, bror, mamma eller pappa. Jag gissar att flera, om inte de flesta, av de som marscherade i Jönköping är döpta och därmed våra kristna syskon. De som gick där under nationalsocialismens fanor i Jönköping är systrar och bröder som har gått bort sig, som likt vilsna får har gått vilse och snärjts i de politiska ideologiernas extrema verkligheter. Vi som kyrka får inte vända oss emot dem. Vi ska med alla till buds stående medel bekämpa nationalsocialismens destruktiva idéer. Men vi får inte vända oss emot någon enda människa, några människor eller människan. Varken med klockor eller på annat sätt.

Jag är väl medveten om att det där inte är varken enkelt eller lätt. Jag vet att det tar emot. Men det är inget mindre än vad evangeliet om Jesus uppmanar till. Vi måste höja blicken från politikens grumliga idévärldar och se människan. Alltid se människan. Vi som kyrka behöver vara en alternativ gemenskap. En mänsklig gemenskap som visar på en väg ut ur nationalsocialismens destruktiva gemenskap. En kyrkans välkomnande och inkluderande gemenskap som är öppen för alla. Även för dem. Hur söker vi efter och hur kan vi ringa in våra systrar och bröder som likt det hundrade fåret har gått vilse? Vill vi göra det? Kan vi även i relation till destruktiva och extrema politiska ideologier på riktigt visa att kyrkan är en förlåtande och försonande gemenskap som alltid är för varje människa och aldrig mot någon enda? Eller är det för svårt för oss att leva som om evangeliets löften om förlåtelse och försoning faktiskt omfattar alla människor, även de som hyser åsikter vi med rätta avskyr?

Kyrkans stora utmaning i samband med det andra världskriget visade sig när kriget var slut och hämndlystnaden ersatte rädslan. Nazismen var med all rätt avskydd och tyskarna var ett slaget folk. Att vara tysk likställdes med att vara nazist och vad nazismen innebar var alldeles uppenbart i ett Europa som låg i ruiner. Revansch- och hämndlystnad svepte fram överallt. De sansade rösterna var få. En av de sansade rösterna i kyrkan tillhörde Karl Barth, som skrev och höll en utmanande föreläsning med titeln ”Tyskarna och vi.”

”In it he said that the Germans now needed friends, ’friends in spite of everything’. And in a paraphrase of Matthew 11:28 he went on to speak of the friend who now said to them: ’Come to me you unlovely creatures, you wicked Hitler youth and Hitler girls, you brutal SS soldiers, you evil Gestapo blackguards, you sorry compromisers and collaborationists, you sheep who now have run so patiently and so dumbly for so long behind your so-called leader! Come to me, you guilty ones and you connivers! Now you can and must see what your actions are really worth! Come to me! I know you well, but I do not ask who you are and what you have done. I can only see that you are finished, and for good or ill you must begin again. I will refresh you. Now I will begin again with you from scratch. These Swiss, puffed up with their democratic, social and Christian ideas which they have always cherished, may not be interested in you, but I am … I am for you! I am your friend!’ Barth thought that because the Swiss had hardly been affected directly by the German disaster, and indeed had often been all too weak against Hitler, they should be ’among the first to make that clear to ourselves’. He said that because he was very afraid that ’our fatherland might be ashamed a second time’, as weakness towards a strong Germany gave way to harshness towards its defeated neighbours.” (Busch s. 323)

Kyrkans klockor får inte vändas mot människor. Kyrkans klockor måste alltid vara ett kompromisslöst inkluderande "kom" som pekar in mot kyrkan som i sin tur pekar på Jesus. Och kyrkan behöver peka på Jesus som alla människors vän. Alla människors vän. Alla människor, utan undantag. Kan och vill vi på samma sätt visa att vi är och vill vara alla människors vänner? Utan undantag? Även deras? Vågar vi söka dem och säga "kom"?

• #147. Sanningen om vägen...
• #162. Mot och för...
• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

PS. Nej, det handlar inte om vara naiv eller att blunda för de destruktiva politiska ideologiernas framväxt i Sverige, Europa och annorstädes. Det handlar om att envist och alltid se människan och om att inte reducera människor till avhumaniserade politiska etiketter. Bara när vi på riktigt ser och når varandra som människor kan vi tillsammans motarbeta och bekämpa de destruktiva politiska ideologier som söndrar den mänskliga gemenskapen genom att sortera människor som olika, önskade och oönskade.

#252. Femte söndagen i påsktiden…

”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.” (Johannes 17:14–17)

Jesus gav oss Guds Ord i den meningen att Jesus själv är Guds Ord. Jesus är den händelse i tid och rum som är Guds uttalade och konkretiserade Ord. Jesus är vad Gud säger med sitt Ord. Jesus är uppenbarelsen av Guds Ord, innehållet i Guds Ord och den som Guds Ord har uppenbarat. Det är vad Gud Fadern i Gud Sonen har uppenbarat för sin mänsklighet genom Gud Anden.

Att påstå det som Kyrkan påstår – att Jesus Kristus från Nasaret är Guds Ord inkarnerat och därför är Gud själv – möter motstånd, som ibland blir till hat. Ibland till och med inom kyrkan själv. Att i vår egen kyrka hävda att Guds Ord och att Jesus Kristus från Nasaret är Kyrkans enda och konstituerande ärende leder inte sällan till motstånd. Ibland även till något som faktiskt liknar hat. Fråga Marcus Birro om hur det kan upplevas.

Men vi ska fortsätta att leva i och att vara en del av världen. Vi ska fortsätta att vara en del av den kyrka som ofta inte vill varken höra på eller lyssna till sina egna. Uppgiften är inte att dra sig undan från världen. Uppgiften är att stå kvar i världen och i kyrkan och fortsätta att med tankar, ord och handlingar peka på den Kristus som är Kyrkans enda centrum. Och lita på att vår Gud bevarar oss alla för det onda.

Därför att sanningen är alltid sann. Oavsett vilka lögner som råder i världen eller vilka osanningar som styr vår kyrka. Sanningen finns, sanningen råder och sanningen kommer alltid att övervinna lögnen. Kyrkans sanning är Jesus Kristus. Därför att Jesus är uppenbarelsen av Guds Ord, innehållet i Guds Ord och den som Guds Ord har uppenbarat. Det kan ingen ondska, inget hat och inga osanningar ändra på.

• #111. Femte söndagen i Påsktiden...

#251. Fjärde söndagen i påsktiden…

”De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.” (Exodus 13:20–22) 

”Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Johannes 13:33–35)

Om vi frågar våra judiska syskon om vem Gud är så är en viktig del av svaret: Gud är den som befriade oss från fångenskapen i Egypten. Om vi frågar oss själva som kristna om vem Gud är så är en viktig del av svaret: Gud är den som befriade israeliterna från fångenskapen i Egypten och som sedermera uppväckte Jesus Kristus från de döda. Det är samma Gud som agerar och befriar sitt folk från fångenskapen i Egypten som befriar sitt folk från dödens fångenskap genom att uppväcka Jesus från de döda. Det är samma Gud. Och Guds folk det är vi. Du, jag och vi tillsammans med alla människor som någonsin har levt och som kommer att leva. Hela mänskligheten är Guds folk. Det är samma Gud. Där och då. Här och nu. Det befriade Israels Gud är hela världens Gud. Gud som är Fadern, Sonen och Anden.

När Gud befriar sitt folk ur fångenskapen i Egypten då visar sig Bibelns och Kyrkans Gud vara radikalt annorlunda i jämförelse med alla tiders uppfattningar och olika föreställningar om hur och vad gud och gudar är. När Gud går framför folket med dagens molnpelare och nattens eldpelare och leder dem på vandringen genom öknen så berättar det något om Gud som är alldeles oerhört. När Gud gör så då visar Gud sig vara helt annorlunda jämfört med hur människan ofta har uppfattat att Gud är. Bibelns Gud – israeliternas, ökenvandringens och uppståndelsens Gud, visar sitt avgörande och radikalt annorlunda karaktärsdrag i relation till tiden. Det är Guds förhållande till tiden som skiljer den existerande och i allra högsta grad levande Guden från människans och mänsklighetens olika missuppfattningar om vad och vem som är gudomlig.

Det karaktärsdrag som människan oftast har tillskrivit sina konstruerade och icke-existerande gudar är tidlösheten. Människan har i alla tider projicerat sin ångest över sin egen förgänglighet på gudaväsen. Man har tillskrivit gudar och gudinnor den oförgänglighet och oföränderlighet som vi själva saknar. De antika religionernas alla olika panteon var fyllda av gudaväsen som var immuna mot tiden. Babyloniens, Assyriens, Greklands och Roms alla olika gudaväsen stod utanför den tid som är ramarna för vår existens. De tänktes existera i en verklighet som var skild från vår. En idévärld som stod utanför tiden. De var odödliga för att de var oföränderliga. De var inte underkastade tidens förfall, sjukdom, förgängelse, död och förruttnelse. Man avbildade sina gudar i sten, i marmorskulpturer som fortfarande bevarar deras form som oföränderliga och immuna mot tidens gång. Tidlöshetens odödlighet och oföränderlighet var det karaktärsdrag som gjorde de antika gudarna till gudar. 

Men Israels Gud visade sig vara av ett helt annat slag. Den verkligt och sant levande Guden är inte tidlöst oföränderlig. Gud existerar inte i någon tänkt idévärld som är skild från vår verklighet. Den levande Guden – uppenbarad som Fadern, Sonen och Anden – är en levande någon som lever med sitt folk i den här faktiska verkligheten och inget annat. När Gud går före sitt folk genom ökenvandringens vedermödor, med dagens molnpelare och nattens eldpelare, så är det en konkret och påtagligt existerande någon. Gud gav sig till känna för sitt folk på ett så påtagligt sätt så att Gud var lika konkret och påtaglig som en levande vulkan. Vars utbrott ryker på dagen och är flammande eld på natten. Gud uppenbarar sig för sitt folk och visar sig vara en någon som vill leva med folket. I folkets absoluta närhet. I en nära relation till sitt folk. En relation som är ömsesidig. En levande relation mellan ett levande folk och en levande Gud. En relation som förändrar både folket och Gud. Den Gud som lever visar sig vara allt annat än tidlöst oföränderlig. Tvärtom.

Genom hela vår berättelse förändras Gud av sin relation till sitt folk. Gud blir glad, stolt, arg, ledsen, upprörd, beskyddande och hjälpande av sin nära relation till det folk som utvalts för mänsklighetens skull. Efter en tid bestämmer sig Gud för att ge sig till känna på ett så konkret sätt som möjligt för det folk som Han har vandrat tillsammans med genom århundradena. I Jesus Kristus, som var en högst påtaglig och i tiden levande människa, uppenbarade sig Gud för sitt folk som en någon man kan känna igen. Oklart varför just där och då. Men alldeles uppenbart och uppenbarat är att det var en konkret och påtaglig händelse i tiden. Den tid som i alla tider har varit platsen för Guds levande med sin folk och sin mänsklighet. Av någon anledning uppenbarade sig Gud för sitt folk igen, lika påtagligt och konkret som i ökenvandringens moln- och eldpelare. Jesus Kristus är ingen annan än den Gud som tidigare befriade folket från fångenskapen i Egypten. Och Han ger sig till känna för sitt folk för att ännu en gång befria och leda genom att gå före.

Att dö är att falla ur tiden. Döden är ett tidlöst tillstånd av icke-existens. Men Gud vill liv och livet lever i tiden. Med Jesu uppståndelse visar Gud att det finns en väg tillbaka till det levande livet i tiden trots att döden verkar vara livets och tidens upphörande. Jesu uppståndelse är varje människas löfte. Vi söker efter Jesus här men dit Han har gått kan vi inte komma. Vi kan inte följa Jesus genom uppståndelsen med mindre än att vi dör. Men vi kan och vi ska vittna och berätta om vad som har hänt och vad som en gång för alla förändrade livets villkor. Vi ska berätta om den levande Guden som en gång för länge sedan befriade oss ur fångenskapen i Egypten. Vi ska berätta om att just den levande Guden uppväckte Jesus från de döda för att befria hela sin mänsklighet och varje människa från dödens fångenskap. Vi kan och vi ska vittna om och berätta om allt detta genom att visa andra och varandra den kärlek som Gud har visat sin mänsklighet och varje människa. Vi ska älska varandra. Därför att Jesus säger och uppmanar oss: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

• #107. Fjärde söndagen i Påsktiden...

#250. Livets triumf…

Alldeles utanför mitt fönster står en rönn. Trädet är hårt åtgånget av tidens väder och vind. En de stora grenarna hålls uppe med hjälp av ett spännband som är fäst i stammen. Det har sett slitet ut sedan höstens vindar plockade ner de sista bladen från grenarna. Trädets kala och spretiga kvistar och den stora grenen hängande som en bruten arm i en mitella har fått rönnen att se allt annat än levande ut. Men djupt nere i rötterna under jorden har livet väntat tålmodigt på vårens ankomst. Långt där nere har livet berett sig för levandets återkomst.

Det började för några veckor sedan. De små knopparna växte och fick en grönaktig nyans. Osett för ögat har trädet dragit upp kraft och energi ur sina rötter och gjort sig redo. Som om trädet i tysthet sakta har dragit in ett långt och kraftfullt andetag. Och nu när solen nu skiner och vårens sol värmer så andas rönnen ut under några veckor och fyller sina grenar med det nya livets blommor och blad. Knopparna blev större och brast ut i det levande livets grönska. Bladen har blivit fler och nu står blommorna redo att spricka upp för att sprida skönhet och livgivande pollen i världen. Det levande livets längtan efter livets fortsatta levande.

Alldeles utanför mitt fönster står en hårt åtgången rönn och envisas med att låta vårens levande liv övervinna den långa vinterns kyla och skenbara död. Det levande livets liv. Som mot alla odds alltid övervinner döden. Alltid

#249. Tredje söndagen i påsktiden…

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.” (Johannes 10:27–30)

Att följa någon är att ha, att känna och att visa förtroende för denna någon. Förtroende är något ömsesidigt. Som byggs upp av att lyssna på och av att vara lyssnad på. Att känna någon och att vara känd av någon. Det tar tid att lära känna varandra och det tar tid att bygga förtroende. Det börjar med att lyssna till den andres röst. Det börjar med att lyssna till Jesus röst, att lära känna Jesus för att sedan kunna följa Jesus. Det är inte alltid lätt men det är heller inte alltid svårt. Att lyssna till, att lära känna och att följa Jesus Kristus från Nasaret är inget mindre och inget annat än att leva i tro.

Att lyssna till, lära känna och följa Jesus leder till livets och tillvarons yttersta kant. Till den bräckliga tillvarons yttersta kant där avgrunden öppnar sig. Avgrunden som är fylld av det yttersta okända. Livets yttersta gräns. Den osynliga, ogenomträngliga barriären som är dödens gräns. Att lyssna till, lära känna och följa Jesus leder alltid dit. När stunden kommer och vi tvingas att ta steget över kanten, där och då ska Jesus löfte infrias. Det ska visa sig att vi inte ska gå under. Ingen, inte ens döden, ska kunna rycka någon av oss ur Guds levande och livgivande hand. Döden innebär inte livets slut. För någon.

Det är ett löfte som är större än allting annat. Budskapet om det löftet är större än allting annat. Och budskapet är helt och hållet knutet till Jesus Kristus från Nasaret. Med Jesus uppståndelse från de döda visar och bekräftar Gud Fadern att Jesus är Gud Sonen och att de två är ett i Gud Anden. Med sitt handlande i, med och genom Jesus Kristus från Nasaret visar Gud Fadern en gång för alla världen, mänskligheten och människan sitt djupast liggande karaktärsdrag – Gud Fadern är en någon som till varje pris kompromisslöst vill, skapar och upprätthåller livets levande. Allt liv. Alla levande. Alltid.

• #102. Tredje söndagen i Påsktiden...