#93. Påskdagen...

"När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: 'Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?' Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: 'Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: "Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er."' Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det. Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden." (Markus 16:1–14)

Halleluja… Halleluja… Halleluja… Halleluja…

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Han är sannerligen uppstånden.

Mitt hjärta sjunger…

Under över alla under, allt förlät han mig en gång.

Om hans underbara godhet glad jag sjunger nu min sång.

Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.

Genom korset har han frälst mig och bevarar mig som sin.

…

Så tänkte inte Maria, Maria och Salome när de tidigt den där morgonen klev in i graven och såg, vad de måste ha trott var, ett spöke. Det hjälpte inte att han försökte lindra deras chock och rädsla genom att vara trevlig. De stod som förstenade tillräckligt länge för att den där figuren skulle hinna säga de där orden som de sedan inte berättade för någon om. I pur förskräckelse sprang de fort fort därifrån. Och vem av oss hade inte sprungit? Vem av oss hade inte lagt benen på ryggen och sprungit så långt benen och flåset hade räckt? För han var ju för sjutton gubbar död!

De såg honom dö på det där korset, på det där hemska och vidriga korset. Hans kropp var svårt sargad och han var verkligen stendöd när de lade honom i den där klippgraven. De hade känt sorgen och förtvivlan. De hade gråtit och gått sönder inombords när hoppet dog med honom. De såg honom dö och såg honom som död. Nu kliver de in graven där de vet att lade hans döda kropp. Och de möts av inget annat än en spökliknande gestalt som pratar om att hans kropp inte är kvar där de lade den. Vem av oss hade inte blivit livrädd?

Det hela är ju jättekonstigt och inte så lite läskigt. För vi vet ju med största säkerhet att den som dör förblir död. Vi vet ju att döden är en kompromisslöst enkelriktad gata. Går man genom den dörren så slås den igen bakom en och ingen som gått igenom kommer någonsin tillbaka. Vi vet ju att det är så. Och så händer det här. Maria, Maria och Salome sade inget först. Det hela var ju bara för konstigt.

Men Jesus hade inte lämnat graven för att försvinna bort i ingenting. Jesus gav sig till känna för Maria. Det konstiga blev ännu mer konstigt. Och det konstiga spred sig när Jesus envisades med att ge sig till känna för än fler. Det går lite kalla kårar längs ryggraden vid tanken. Att den som är död ger sig till känna på ett omisskännligt sätt. Det här var alldeles nytt för Maria och de andra. Det var något helt okänt. Det hade aldrig hänt förut. Men nu händer det igen och igen. Jesus som var död lever och ger sig till känna på riktigt.

Det är klart att det var både konstigt och läskigt. Ni vet ju hur det är med berättelser om döda som kommer tillbaka, i sagorna och i spökhistorierna. De döda dyker ofta upp igen på grund av någon ouppklarad oförrätt. Ibland för att hämnas. När döda återkommer i sagorna har något blivit eller varit fel. De är anomalier, avvikelser som beror på att något har gått fel. Med sådana berättelser i bagaget hade lärjungarna anledning att vara oroliga och rädda när de hörde ryktet om att Jesus hade kommit tillbaka. För de hade svikit honom, de hade förrått honom och de hade förnekat honom när det verkligen gällde. Så när de nu hör ryktet om att Jesus ger sig till känna trots att han var död så har lärjungarna goda anledningar att låsa om sig och säga "ojdå". Så de valde att inte tro på ryktena, de valde att inte tro på det de hörde. De satte nog brödbiten och vindruvan i halsen när Jesus dök upp mitt under middagen den där kvällen och bannade dem för att de inte trodde på vad som berättades.

Det började med andra ord inte så bra. När den nya skapelsen skulle sjösättas. När det nya förbundet skulle implementeras i skapelsen. När orden "se, jag gör allting nytt" skulle omsättas i praktiken. De första reaktionerna från lärjungarna var inte särskilt uppmuntrande. Alltihop möttes av rädsla, av bristande tro och inte så lite tjurskallighet. Det är inte utan att man kan ana att Jesus suckade en aning, även som uppstånden. Men på något sätt gick det i alla fall.

På något sätt övervanns de första tveksamheterna och den första rädslan. Framför allt – på något sätt har den uppståndne och levande Jesus fortsatt att ge sig till känna för människor. Genom århundraden och alldeles på riktigt. Jesu uppståndelse visade sig vara allt annat än en saga. Vi människor har fortsatt att bli rädda. Fortsatt att oftare tvivla än tro. Fortsatt att vara tveksamma och tröga. Så har det alltid varit och så kommer det att alltid att vara. Men Jesus envisas med att ge sig till känna för oss i alla fall, alldeles på riktigt. Vi, med alla våra fel och brister, är kyrkan som har fått uppgiften och uppdraget att berätta för världen, samtiden och framtiden att den uppståndne Jesus lever och fortsätter att ge sig till känna för oss och alla människor. Att det är alldeles sant och alldeles på riktigt.

Vi är inte kyrka av egen kraft. Vi är inte kyrka för vår egen skull. Vi är inte ens kyrka för varandras skull. Vi är kyrka för Guds skull. För uppståndelsen handlar i första hand inte om dig, mig eller oss. Jesu uppståndelse handlar om Gud. Uppståndelsen berättar om vem Gud är. Gud är den som uppväckte Jesus från de döda. Det är vem Gud är. Varken mer eller mindre. Att vi berättar för andra människor om just att den Guden lever är vad som gör oss till kyrka. Inget annat. Vi har ingen annan egentlig uppgift. Vårt uppdrag är att vittna om den Gud som på Påskdagen uppväckte Jesus från de döda. När vi är en gemenskap som med vår tro, med allt vi säger och allt vi gör pekar på Jesus och säger: "Vi bekänner oss till den Gud som uppväckte Jesus från de döda" – då är vi kyrka på riktigt. Antingen är vi den Gudens kyrka eller så är vi inte kyrka alls.

När någon undrar vem den där Jesus som har uppväckts från de döda är, då berättar vi om den Jesus som Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättar om. För det finns ingen annan Jesus som Gud har uppväckt från de döda. Det är om detta vi ska berätta. Detta fantastiska glädjebudskap – att Gud verkligen och alldeles på riktigt har uppväckt Jesus från de döda – är vårt bara så länge vi ger det vidare till andra. Vårt uppdrag är att ge den berättelsen vidare. Trots att vi kanske är rädda, trots att vi tvivlar och trots att vi ibland är till bredden fyllda med oss själva och vår egen förträfflighet. Trots alla vår fel och brister så är det vår enda uppgift som kristen kyrka – att vi envist, om och om igen, berättar om och vittnar om att Gud har uppväckt Jesus Kristus från de döda.

Och våra hjärtan ska sjunga så hela världen hör…

Under över alla under, allt förlät han oss en gång.

Om hans underbara godhet glada vi sjunger nu vår sång.

Han har öppnat pärleporten så att vi kan komma in.

Genom korset har han frälst oss och bevarar oss som sina.

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Han är sannerligen uppstånden.

Halleluja… Halleluja… Halleluja… Halleluja…

#92. Långfredagen...

"De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. […] Med ett högt rop slutade Jesus att andas." (Markus 15:24-25, 37)

Gud är död. I Jesu gestalt dog Gud på korset. Gud dog en riktig död och är alldeles död. Gud gav upp allt sitt eget för att kompromisslöst dela människans villkor. Ända in i döden, det mänskliga livets yttersta begränsning.

Med Jesus dog allt hopp. Hela skapelsen står som bedövad av det oerhörda faktum att Gud själv är död. Kvar finns bara en dov, ekande och öronbedövande tystnad. Ljudet av ljudets upphörande. Gud är död.

#91. Skärtorsdagen...

"Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp på berget, och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir; det liknade själva himlen i klarhet. Han lyfte inte sin hand mot de främsta i Israel. De skådade Gud, och de åt och drack." (2 Mos 24:9-11) 

"Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: 'Ta detta, det är min kropp.' Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: 'Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.'" (Markus 14:22-25)

Det är samma Gud då som nu. Samma Gud som räddade israeliterna ur fångenskapen i Egypten ger sig till känna i Jesu gestalt. Mose och Aron möter samma Gud på det där berget som lärjungarna möter i det där rummet. Det är samma Gud som ger sig till känna.

De förseglade förbundet med måltidsgemenskapens ritual. Mose och Aron skådade den Gud ingen fick se och leva. Och de åt och drack. Lärjungarna äter och dricker med samma Gud. Förbundet förseglas i måltidens gemenskap. När Gud avslöjar och uppenbarar sig.

Samma Gud möter oss i nattvardens bröd och vin. Förbundet förseglades då och förbundet förseglas idag. När vi äter och dricker i måltidens ritual och gemenskap. Det är samma Gud. Som räddade israeliterna ur fångenskapen. Som uppväckte Jesus från de döda.

När vi tar emot nattvardens bröd och vin tar vi emot just denna befriande och livgivande Gud i våra egna liv. Samma Gud, då som nu.

#90. Att offra sin son...

"Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: 'Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.' Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. 'Far', sade Isak. 'Ja, min son', svarade Abraham. Isak sade: 'Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?' — 'Min son', sade Abraham, 'Gud utser åt sig det får som skall offras.' Så gick de båda tillsammans. När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att offra sin son." (Genesis 22:3-10)

Finns det någonting vi är beredda att offra allting för? Finns det något vi är beredda att ge upp allt vårt eget för? Vad är vi beredda att avstå från för att vinna – ja, vadå? Berättelsen om Abraham och Isak ställer den frågan på sin yttersta spets. Abraham får frågan. Finns det någonting du är beredd att offra det käraste du har för? Din egen son? Allt ditt eget?

Stilla veckan och  den kommande Långfredagen påminner oss om att Gud själv ställdes inför just den frågan. Gud själv behövde svara på frågan – finns det någonting som är så viktigt, så angeläget, att jag är beredd att offra allt mitt eget för att få behålla det? Och Gud kom fram till ett oerhört svar. För Gud behövde uppenbarligen säga till sig själv – ja, det finns något som är viktigare än det som för stunden är allt mitt eget.

Det Gud tydligen förstod var att kärleken och relationen till dig, mig och alla andra människor är det viktigaste av allt. Du, jag, vi och mänskligheten visade sig vara viktigast av allt i Guds ögon. Till och med viktigare än Guds egen integritet. För Gud avslöjar sig, visar sig, gör sig själv bräcklig, sårbar och dödlig i Jesu gestalt. I Jesus offrar Gud sin omnipotens, sin odödlighet, sin transcendenta helighet – allt som gör Gud till Gud – för kärlekens skull. I Jesus Kristus offrar Gud sin gudomliga integritet för kärlekens skull.

I Jesu gestalt visar Gud sin kompromisslösa kärlek till människan och mänskligheten genom att offra allt sitt eget för att bli och vara helt immanent och tillgänglig för människan och människor. På Långfredagens kors sker Guds totala utgivande av hela sig själv. På korset offrar Gud allt sitt eget. För att vi och världen ska veta, förstå och våga tro att det inte finns någonting som står i vägen mellan Gud och människan.

Frågan ställdes till Abraham. Frågan ställs till var och en och oss. Finns det någonting vi är beredda att offra allt vårt eget för? I Jesus Kristus och på Långfredagens kors ger Gud oss och världen sitt svar på den frågan.

#89. Hjälp...

"De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: 'Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!'" (Markus 11:7-10)

"Hosianna!" – "Hjälp oss! Rädda oss!"

Varför ropar man på hjälp? Varför ropar man efter räddning?

Först behöver man inse att man behöver hjälp. Inse att man behöver räddas.

Sedan behöver man tro att det finns hjälp att få. Att det finns en räddning.

Till sist behöver man lita på att det finns någon som kan hjälpa. Någon som kan rädda.

Då ropar man på hjälp och räddning.

Folket i Jerusalem behövde hjälp. De behövde räddningen.

De trodde att hjälp fanns att få. Det trodde att räddningen var möjlig.

De litade på att Jesus var den som kunde hjälpa. Att Jesus kunde rädda.

Därför ropade folket på hjälp och räddning när Jesus kom.

Vi behöver förstå att vi behöver hjälp. Vi behöver inse att vi behöver räddas.

Vi behöver tro att det finns hjälp att få. Att vi kan bli räddade.

Vi behöver lita på att Jesus är den kan hjälpa oss och rädda oss.

Till och med undan döden.

#88. No compassion...

"Swedish people don't know about death. Swedish people don't know death."

Min väns pappa överlevde Abu Grahib. På Saddam Husseins tid. Tre månader av tortyr. Han överlevde men gick sönder. De flydde till Libanon. Där överlevde min vän tjugo års inbördeskrig. Ett Beirut i ruiner. Mördade släktingar och vänner. Ständig rädsla. Kamp för överlevnad – kroppslig, existentiell och känslomässig. Den ständigt närvarande döden.

Min vän bor i Sverige sedan många år. Kämpar med språket. Med kulturskillnaderna. Med bristen på medkänsla. Jo, min vän ser den bristen tydligare än mycket annat. Det är så mycket som är så bra. Tryggheten. Samhällets relativa stabilitet. Samhällets organisation är relativt välfungerande. Människors relativa godhet. Det mesta fungerar. Men i allt som fungerar så bra finns en påtaglig brist. "Such a cold country. No compassion" sade min vän. Ingen medkänsla. I krigets Libanon var medkänsla skillnaden mellan liv och död. Där ingen medkänsla fanns, där fanns bara död. Kyla istället för känsla för varandra. Min vän har hjälpt mig att se det på ett annat sätt. Och min vän har delvis rätt.

Samtalen med min vän har kastat ljus på vårt offentliga samtal. Är det något som saknas i det offentliga samtalet så är det medkänsla, empati. En politiker gör bort sig ena veckan. Poliser agerar i enlighet med direktiv andra veckan. Den tredje veckan är det någon annan som säger något annat. Fjärde veckan går drevet. Det skrivs och tycks massor om allt. Domarna faller hårt. Någon nåd finns inte att få. Barmhärtigheten lyser med sin frånvaro.

På något sätt har det blivit legitimt att utsätta människor för det som inte är något annat än medial misshandel. Ibland blir det inget annat än vulgärt. Som när någon offentligen uttrycker en önskan om att skjuta (!) en annan. Och då finns det andra som uttrycker sitt gillande... Det är här någonstans som samtalen med min vän blir aktuella. För det spelar roll hur vi pratar och skriver om varandra. Våldet börjar alltid med att det pratas om våld. Då den brinnande politiska övertygelsen har fått medkänslan att svalna, fått hjärtat att kallna och bli till sten. Våldet börjar alltid där.

Min vän har sett och levt i konsekvenserna av sådana övertygelser. Övertygelser som brinner av självrättfärdighet. Övertygelser som har trängt undan all medkänsla för andra. Konsekvenserna är inget annat än destruktiva.

Stilla veckan påminner oss om den kommande döden. Om livets allvar. Stilla veckan påminner oss om det vi inte vill men behöver påminnas om. Att vi alla ska dö och förlora varandra. I dödens närhet växer medkänslan för andra fram. Antingen med sin skriande frånvaro. Eller som ett obändigt trots mot livets förgänglighet. Den medkänslan – den som trotsar döden och alltid värnar om varje människas oändliga värde – behöver vi påminna varandra om. Vi behöver hjälpas åt för att hålla medkänslan vid liv. Inte minst i det offentliga samtalet. Kanske alldeles särskilt när vi diskuterar vårt samhälle och politik.

På fredag påminns vi alla om varför.

#87. Palmsöndagen...

"När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: 'Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.' De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: 'Vad gör ni? Tar ni åsnan?' Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: 'Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!' Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent." (Markus 11:1-11)

Jesus kommer till oss på ett oväntat sätt. Allt som sagts och gjorts har skruvat upp förväntningarna. När han ger sig till känna i våra liv så händer det inte i enlighet med våra förväntningar. Kanske inte ens i enlighet med våra förhoppningar. Jesus kom inte till Jerusalem som den politiska befriare en stor del av folket förväntade sig. Jesus kom utan den omstörtning av den världsligt rådande ordningen som många hoppades på. Han kom utan någon här, utan kunglig makt och utan världsliga maktambitioner. Han kom på en liten, grå och oansenlig åsna.

Som Jesus kom till Jerusalem kommer han till oss i våra liv. Mödosamt trippande över stock och sten. Tålmodigt närmar han sig sakta. Det tar tid att rida på en åsna. Det tar tid för Jesus att komma till oss. Det tar tid men Jesus är på väg och kommer att komma fram när tiden och stunden är inne. Jesus kan ge sig till känna plötsligt och oväntat. Jesus kan ha gett sig till känna och vandrat med genom livet i långa tider. Det kan ta ett helt liv innan Jesus kommer fram. Men förr eller senare kommer Jesus att ge sig till känna för var och en. 

När Jesus kommer till Jerusalem på en åsna kommer han till människorna där de är. Jesus möter var och en på plats i livet, där var och en befinner sig. Oavsett hur livet ser ut. Och när det händer utbryter glädjen. Folket i Jerusalem ropar "Hosianna!". Det ropar "Hosianna!" i människans inre när Jesus uppenbarar sig. Det väcks en tro som litar på att Jesus kan hjälpa och rädda. Det blommar upp ett hopp som trotsar allt. "Hjälp mig! Rädda oss!" Just den här dagen finns det bara massor av tro och hopp. Om bara några dagar ska allt gå sönder.

Vi ska alla möta vår Långfredag och förlora varandra. Det är då – när allt går sönder – som vi behöver hjälpas åt och påminna varandra om tron, tilliten och hoppet vi känner idag. Det blir inte bättre och tydligare än idag. Det blir inte mer hoppfullt och fyllt av tro än idag. När Jesus kommer till Jerusalem på en liten och oansenlig åsna, och folket utbrister i sitt tillitsfulla "Hosianna!". Det är den tro, det hopp och den tillit som hjärtat fylls av idag som ska bära Påskaftonens väntan. En väntan som kanske är kort, som kan bli lång eller som kan vara ett helt liv.

• Judith Fagrells tankar inför helgen
• Sofia Lilly Jönsson om åsnan

#86. Sexualitetens teologi...

Kyrkans historiska ryggsäck är fylld av skuld- och skamstenar när det gäller människans sexualitet. Ända sedan Augustinus etablerade det platonska paradigmet för teologins antropologi har människans kroppslighet mest varit ett problem för teologin. Inte minst människans sexualitet. I vår tid reduceras kyrkans prat om kroppslighet och sexualitet ofta till frågor om homosexualitetens vara eller icke-vara. Diskussioner som för det mesta helt missar målet vad det gäller att teologiskt försöka förstå en av de starkaste kroppsliga drivkrafterna som Gud har lagt in i sin skapelse. Sällan eller aldrig ägnas något intresse åt sexualiteten som sådan och dess teologiska implikationer. Så, är det möjligt att formulera en teologi som utgår från, bejakar och försöker förstå sexualitetens väsen? Här kommer ett försök – med anledning av diskussionen kring PO Enquists "Liknelseboken". 

Utgångspunkten är att den mänskliga sexualiteten och människans sexuella upplevelser är bärare av förnimmelser av tillblivandets erfarenhet, formulerad med hjälp av Genesis 2:7.

I det följande definieras sexualitet som upplevelsen av de kroppsliga uttrycken för attraktionen mellan människor och den med de uttrycken förknippade njutningen. Den sexuella upplevelsen är upplevelsen av kroppslig njutning av alla slag, även den njutning som inte är specifikt relaterad till det kroppsliga könet. I definitionen ingår att relationen som kommer till uttryck i attraktionens förkroppsligande är ömsesidig – d.v.s. att de inblandade är inblandade av egen och fri vilja. Förhoppningen är att var och en är fri i tanken och har egna positiva erfarenheter som kan ligga till grund för en egen definition av den egna sexualitetens upplevelser och erfarenheter.

Sexuell upplevelse
Den sexuella upplevelsen är påtagligt kroppslig. I de fem sinnenas värld blir varje aspekt av den mänskliga kroppen till i den sexuella upplevelsen. Sinnena bekräftar kroppens högst konkreta varande i alla dess olika, men ömsesidigt beroende, delar. Kroppen blir sedd, doftad, smakad, hörd och berörd. I någon mening blir kroppen för sig själv formad i och genom den sexuella upplevelsen, som också är påtagligt icke-kroppslig.

De icke-kroppsliga kategorierna är svårfångade i ord. En sexuell upplevelse är ett utgivande av den egna och ett mottagande av den andres längtan, de egna och den andres känslor och tankar. I någon mening sker ett möte mellan och utbyte av människans eget blivande – ett levande som möter och ges del i en annans levande.

Den sexuella upplevelsen är komplext sammansatt och livsbejakande. Upplevelsen är en konkret helhet med kroppsliga och icke-kroppsliga komponenter som inte är möjliga att skilja åt. Sexualiteten är heller inte möjlig att urskilja eller separera från människan i vilken upplevelsen sker – sexualiteten konstitueras av att vara relaterad till människan i sin helhet.

Antropologi ur Genesis 2:7
Ett grundantagande är att varje levande människa bär på erfarenheten av sitt eget tillblivande, en i livet självt inneboende erfarenhet. Med tillblivande menas ett blivande till liv, att bli levande i dess mest grundläggande betydelse – en tillblivandets erfarenhet. Den erfarenheten finns oformulerad och ordlös – men högst reell och konkret – i det innersta av varje människa. Det finns i detta en konkret och personlig upplevelse av vad Genesis 2:7 beskriver: ”...då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Men denna tillblivandets upplevelse inte kan formuleras som eller återkallas i form av ett konkret minne. 

Den hebreiska grundtextens inledande verb (yitzer) betyder ”han formade”, med Gud som subjekt. I sin grundform är ordet kopplat till ett hantverksmässigt formande, åskådliggjort i bilden av en keramiker som formar lera till ett objekt. Ordet rymmer tanken att redan det kroppsliga tillblivandet sker i en relation där den formande vill forma och den formade blir formad. Viktigt är att detta tillblivande sker i en högst konkret och kroppslig form – ”av jord från marken”. Den fysiska tillblivelsens erfarenhet finns förankrad djupt inuti varje människa som kroppens egen tillblivelse-erfarenhet. Denna kroppens tillblivelse sker i och genom en faktisk relation till Gud. Eller med psalmistens ord: ”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.” (Psaltaren 139:13-15)

Sedan följer en än intimare relation mellan den formande och den formade – när ”[Gud] blåste in liv i hennes näsborrar”. Verbet yippach är ordet som översätts ”han blåste”. Grundformens betydelse ligger nära blåsande i meningen utandning. Vad som utandas av Gud och genom näsan tas emot av den formade människan är i grundtexten en nishmat chayyim – en andedräkt av liv, en livgivande andedräkt. Livsandedräktens livgivande karaktär betonas starkt. Det är i mottagandet av denna livgivande livsande som den formade människan blir till liv i sig själv, det formade något blir en levande någon. Även i detta livets själva uppvaknande är relationen central. Givandet och mottagandet av den innersta livsgnistan sker med viljan att ge och viljan att ta emot – liv som vill liv. Någonting tillförs kroppen någonstans ifrån. Erfarenheten av detta livets uppvaknande finns lagrad någonstans i det innersta av varje människa.

I den tredje och avslutande delen av människans skapelse resulterar kroppens mottagande av livsanden att människan blir en nefesh chayya, en varelse som är levande. Betydelsen av hebreiskans nefesh är dock rikare än vad den svenska översättningen till ”varelse” låter påskina. Varelsen är inte endast vid liv utan levande i meningen att hon/han relaterar till sig själv, till sin egen helhet bestående av sina icke-kroppsliga delar och sin kroppslighet. Den levande varelsen är i den meningen en entitet av icke-kroppsliga och kroppsliga komponenter som är ömsesidigt beroende av varandra och som sådana konstituerar den levande varelsens existens. Liv är i den här meningen inte något som någon har. Levande – i meningen varande en levande varelse i form av en nefesh – är något som någon i sin helhet är. Det finns i begreppet ingen antropologisk giltighet i att skilja mellan människans kroppslighet och hennes icke-kroppslighet. Vidare finns i ordet nefesh ett inneboende uttryck för livsglädje och livsbejakande. I linje med den livsbejakande betydelsen ligger även en betoning på den sexuella åtrån och dess positiva inverkan på livsglädjen – en livsglädje i vilken hela varelsen är delaktig. Det är i och tillsammans med begreppet nefesh som sexualiteten kan ges ett sammanhang som är obrutet i relation till den mänskliga varelsens ursprung i och gemenskap med Gud. Det är i denna levande och komplext sammansatta mänskliga varelse som sexualiteten väcker förnimmelser av den egna tillblivelsen. 

Med hjälp av tillblivandets erfarenhet i ljuset av Genesis 2:7 kan en antropologi formuleras enligt följande. Den mänskliga kroppens tillblivelse sker genom en sammanvävning och sammansättning som konstitueras av mottagandet av Guds formgivande. Kroppen i sig härbärgerar minnen av detta tillblivande. Den autonoma människan växer fram i och med Guds distribuerande av livets yttersta grundsats till den sammanvävda kroppen. I sin autonomi bär människan minnet av livsgrundens – och därmed sitt eget – ursprung. Den av kroppen och livsprincipen sammansatta människan förstår sig själv som en autonom varelse och bekräftar de oformulerade minnena av sin tillblivelse genom en affirmativ hållning till hela sin sammansatta varelse och sitt levande. Den mänskliga sexualiteten är bärare av förnimmelser av tillblivandets hela erfarenhet.

Syntes
Ett starkt uttryck för den affirmativa livshållningen är sexuell utlevelse genom vilken människan aktualiserar och återupplivar de oformulerade minnena av den egna tillblivelsen. Det sker kroppsligen i den sexuella händelsen. I sexualitetens upplevelse reaktiveras kroppens egna förnimmelser av sin tillblivelse. När kroppen blir sedd, doftad, smakad, hörd och berörd väcks de djupt härbärgerade och oformulerade minnena av Guds formande av den egna kroppen till liv. I sexualiteten blir upplevelsen av kroppens tillblivelse lika konkret som när kroppen en gång gavs och tog form.

Likaså sker i sexualitetens upplevelse ett återagerande av den gränsöverskridande erfarenheten av blivandet till en autonom varelse. I njutningen återupplevs förnimmelsen av mottagandet av livsanden. Förnimmelsen av det egna jagets tillblivelse sker i den egna och i speglingen av den andres njutning. Givandet och mottagandet av den sexuella njutningen blir en upplevelse till vilken givandet och mottagandet av livsanden är arketypen. Den sinnliga och sexuella njutningens bekräftelse av det egna jaget är den kroppsliga upplevelse som kommer närmast erfarenheten av att ursprungligen ha blivit till liv.

Sexualitetens upplevelse speglar och återkallar den levande varelsens djupaste glädje över att ha blivit till – en i den levande inneboende glädje över att leva. Sexualitetens erfarenhet får den levande varelsen att förstå och relatera till sig själv i sin helhet. I sexualitetens förnimmelser och reaktivering av oformulerade minnen av tillblivelse upplevs en helhet som för den självrelaterande varelsen påminner om och pekar på dess gemenskap med sig själv och andra.

Det finns i sexualiteten ingen åtskillnad mellan den levandes kroppslighet och icke-kroppslighet. Sexualitetens helhet upprättar relationer – till det egna jaget, till den andre och till det egna ursprunget. Genom den sexuella upplevelsens helhet får den levande varelsen veta att den inte är ensam utan sätts i relation till sig själv, i relation till andra och i relation till sitt eget ursprung. Upplevelsen av allt detta är källan till den djupa livsglädjen.

Sammanfattning
Människans sexualitet är alltså bärare av förnimmelser av tillblivandets erfarenhet. Med det menas också att sexualiteten äger en ontologisk giltighet som har betydelse för förståelsen av människans relation till Gud såsom varande en skapad och levande varelse. Det betyder att sexualiteten inte kan, bör eller får skiljas från människans relation till Gud – snarare tvärtom. Människans sexualitet är i ljuset av Genesis 2:7 betydelsefull för förståelsen av hur relationen mellan människa och Gud är konstituerad. Sexualitet kan beskrivas som en påminnelse om erfarenheten av Guds skapande och livgivande kärlek. Den mänskliga sexualiteten bör tillåtas fungera som ett tolkningsmönster för den skapande och livgivande Gudens kärlek som skapar, formar och upprätthåller allt levande.

• PO Enquist intervjuad i SVTs "Gomorron"
• PO Enquist intervjuad i SVTs "Babel" (tillgängligt till slutet av april)
• PO Enquist intervjuad i SvD
• Ola Larsmo recenserar "Liknelseboken" i Fokus
• Crister Enander recenserar "Liknelsboken" i Tidningen Kulturen 
• Maria Schottenius om skräcken för kvinnlig sexualitet (DN)

PS. Jag är väl medveten om problematiken kring ålderskillnaden i bokens berättelse och frågorna som väcks av "om det varit tvärtom". De är angelägna och viktiga att hantera men de frågorna och den problematiken är inte ämnet för den här texten.

#85. Jungfru Marie bebådelsedag...

"Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: 'Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.'"
(Lukas 1:39-45)

Maria har haft besök. Guds mest pålitliga budbärare – ängeln Gabriel – dök upp helt apropå några dagar tidigare. Han uppenbarade sig utan förvarning en dag när Maria var upptagen med de vardagliga sysslorna. Som om det det inte skulle vara omtumlande nog att en ängel ger sig till känna så hade han dessutom ett meddelande till henne. Och det meddelandet, det tog nog andan ur Maria för ett kort tag.

Att förstå att man ska bli förälder är säkerligen stort nog. Att det dyker upp en ängel och berättar att man ska bli förälder på ett mirakulöst sätt, ja, utan kunna förstå så kanske man kan ana att det skulle vara ganska omtumlande. Maria pratade dessutom med Gabriel. Så det rådde i efterhand inga tveksamheter om att han verkligen hade stått där framför henne och sagt det han sade. Hon ifrågasatte till och med vad han först kom med. Och Gabriel tog sig tid att förklara hur det låg till och hur det skulle komma att bli. Det räcker nog inte riktigt med ordet omtumlande för att beskriva hur Marias upplevelse måste ha varit.

Hon höll allt det där för sig själv några dagar. Sedan gav hon sig iväg till sin vän och släkting Elisabet. Maria visste ju att Elisabet var gravid sedan ett halvår tillbaka. Så det är klart att hon vände sig till Elisabet med den där fantastiska och konstiga nyheten som hon bar på. Det där som Gabriel sade, att hon också var gravid och skulle bli mamma. Hon skyndade sig när hon sökte upp Elisabet. Och det är väl klart. Maria var förstås angelägen om att få prata med någon som hon litade på om vad som hänt. Hon ville väl också fråga Elisabet om råd. Hon ville väl få lyssna på Elisabets erfarenheter av graviditeten. För vad ska hända med henne nu när hon ska bli mamma?

Det är inte utan att man undrar vad Maria tänkte när hon knackade på hos Sackarias och Elisabet. Hon stod där fylld av frågor, fylld av pirrig glädje, av lite ängslan och kanske av oro. Hon visste ju mer än väl att det inte var någon enkel sak att bära och att föda ett barn. Hon hade ju sett sina släktingar och vänner bära och föda. Det var inte riskfritt att bli mamma. Hon visste också att livet var allt annat än enkelt och lätt för de små. Trygghet för barn var en bristvara. Att äta sig mätt var ingen självklarhet. När hon nu står där, fylld av tankar, frågor och funderingar och knackar på hos sin vän Elisabet – då händer ännu mer ovanligheter. Elisabet beter sig som hon aldrig har gjort förut.

Den lilla gossen i Elisabets mage – han som ska bli Johannes döparen – reagerar och sparkar till som av glädje när Maria dyker upp. Och Guds Heliga Ande fyller Elisabet med stor glädje. En glädje som är så stor att hon inte kan hålla den inom sig. Hon utbrister: "Välsignad är du och välsignat är det barn du bär inom dig!" Maria undrade säkerligen vad det var frågan om. Hon hade ju inte ens hunnit öppna munnen. Hon hade ju inte hunnit säga något om något. Ändå gick Elisabet i taket av glädje när de fick se varandra.

Man kan föreställa sig att Maria blev ännu mer förvånad och undrande när Elisabet fortsatte att lägga ut texten. Hon kallar Maria för "min herres mor". Där och då måste Maria ha drabbats av en insikt. Just då måste Maria ha insett något som ingen annan någonsin kommer att kunna inse. "Min herres mor." Maria visste förstås precis vilken herre Elisabet pratade om. Den oerhörda, obegripliga, omöjliga möjligheten måste ha drabbat Maria när hon hörde de där orden. "Min herres mor." För Elisabet satte ord på vad alltihop handlade om utan att Maria ens hunnit säga "hej". "Min herres mor." Maria ska bli Guds egen mor.

Det var och är förstås oerhört stort, konstigt, obegripligt och i grunden omöjligt. Att Gud Fader Allsmäktig – skaparen av allt som varit, är och ska bli – en gång för alla bestämde sig för att ge sig till känna för människan och människor på ett kompromisslöst och oförnekligt sätt. Att Gud bestämde sig för att bli till i kroppslig och i högst konkret mening, mitt i sin egen skapelse. Att Gud bestämde sig för att minska avståndet mellan människan och sig själv till noll genom att bli en människa bland människor. För att göra sig själv tillgänglig och relaterbar för människan och människor. Men det är lika sant som det är omöjligt. Det är lika verkligt som det är otänkbart. Det är den omöjliga möjligheten som blivit möjlig.

För att det skulle kunna bli på riktigt så behövde Gud göra sig själv till en någon som vi kan känna igen och relatera till. Gud behövde bli en människa för att kunna bli igenkänd av människor. Innan, före och utan inkarnationens förkroppsligande var Gud en tanke bland andra, en idé, en uppfattning, en princip. Men av någon anledning så ville Gud inte låta sig nöjas med att vara en tanke bland andra. Uppenbarligen ville och vill Gud vara en Gud som har en personlig relation till sin mänsklighet, till människan och till människor.

Därför behövde Gud bli en person, en människa av kött och blod, med personliga relationer till människor. Gud behövde bli och vill vara en någon för någon. För att kunna bli en sådan någon så behövde Gud en mamma. Därför att, att bli buren och född en av mamma är det enda sättet att bli en människa bland människor. Enda sättet att bli en någon för någon.

Så stod hon där – Maria, Guds egen mamma. Och hon fick höra de där orden – "du är min herres mor." Elisabet sade att det var hennes eget ofödda barn som vittnade för henne om Maria. Livet självt spratt till av glädje när Maria, Guds egen mor, gav sig till känna. Det levande livet i sig självt fylldes av livsglädje när Gud beslutade sig för att bli som en av oss. För att komma sin skapelse, människan och människor så nära som det är möjligt.

Och Elisabet fylldes av profetisk ande. Hon sade att allt Maria fått höra av Gabriel skulle bli sant. Allt ska gå i uppfyllelse. Allt ska hända på riktigt.

#84. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som varit

Tack för delande av livet

Tack för möda och glädje

Tack för stöd och bistånd

Tack för att Du ser och hör

I Jesu namn

#83. Brev till en pastor med cancer...

(av Ben Myers, min översättning)

Min kära broder i Kristus,

Du berättade för oss ikväll, i kyrkan, att du har cancer. Vi hade samlats som vi alltid gör. För att ge tid till Guds evighet. För att höra och säga de omskakande sakerna. Vi sjöng psalmer och från våra läppar flödade de mäktiga orden som floder, framforsande ur urtida källor. En av oss gick för att läsa om den förlorade sonen. Våra hjärtan gick sönder när han lämnade sin faders hus. Våra hjärtan gladdes när han vände tillbaka hem. Våra hjärtan brast nästan när hans fader sprang för att möta honom och när han, till vår förvåning, sade till den andre sonen – Vi måste fira. Vi lystnade och vi bad. Vi kom med gåvor och med tystnad. Vi kom med våra hjärtan och med våra liv. Vi åkallade Guds heliga namn. Vi fick en försmak av kommande tiders kraft.

Men det var först efter allt det som du stod bakom den stora öppnade boken och berättade för oss, ganska stilla, att du har cancer. Att den är aggresiv. Att prognosen inte ser bra ut. Att din familj är i chock. Att ert hem hemsöks av förtvivlan och frågor.

Du berättade för oss att du inte vill ha cancer, att du önskade att du inte hade det, men att du söker efter Kristi väg i alltihop. Du sade att det här skulle bli din nya väg i lärjungaskap, en ny form av efterföljelse. Du påminde oss om budet som upprepas mer än något annat i våra skrifter: Var inte rädd.

Några grät, jag hörde dem. Din fru grät också. Du frågade församlingen om du kunde få lägga förkunnelsen åt sidan ett tag för att följa Kristus längs den här nya vägen. Du frågade (som om du behövde den) om vår tillåtelse. Du sade att du skulle be för oss. Du sade namnet Jesus (ett namn du älskar), ett starkt namn (som du alltid har älskat att kalla det).

När du pratade med mig sade du att du önskade att du var högt upp i den där vännens stuga, uppe i Sierra Nevadas berg. Du skulle vila dig själv under ett niohundra år gammalt träd, täckt av dess skugga i den heliga tystnaden. Du sade att det finns en plats där uppe där du älskar att vandra. Om du skulle lämna dina fotspår efter dig där skulle de vara kvar i hundra år och under hela den tiden skulle ingen se dem.

Du sade till mig: Snart behöver jag förböner. Snart behöver jag den där stugan i bergen, platsen som min fru älskar mest. Snart behöver jag några seriösa margaritas.

Stående mitt i församlingen sade du: I allt det här hör jag Kristi kallelse. Du sade: Jag vill inte det här, men jag vill lära känna Kristus och vill följa honom dit han leder.

Jag tänkte: pastor.

Jag tänkte: vän.

Jag tänkte: Åh min bror.

Pastor, broder, vän – jag ska be för dig. Varje fredag ska jag hungra och och gröpa ur min ande så att bönerna kommer ut med klarhet och tydlighet. Och för säkerhets skull, om Gud inte hör mig, så ska jag be mina barn att be också (för barn kan inte be på fel sätt, de vet inte hur man ber på något annat sätt än på rätt sätt).

Du stod bakom Bibeln och talade till oss med Kristus-ljuset brinnande i dina ögon. Du höjde dina händer och din röst, du välsignade oss och sände ut oss för att följa Kristi väg. Vi sjöng den sista psalmen. Jag tänkte: ännu en vecka, sedan ännu en, och sedan ska den Stora Glädjen vara över oss. Vi ska fira Påskmåltiden och sjunga psalmerna om dödens förlust.

Ikväll såg jag dödens skugga och jag var inte rädd. Ljuset jag såg i dina ögon var Påskens ljus, min bror. Och jag ska be till Påskdagsmorgonens Gud.

Tillgivne

• Faith and Theology: Letter to a pastor with cancer

#82. Midfastosöndagen...

"Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.
Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden
och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.
Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer.
De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade.
Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde.
De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor.
Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott."
(Psaltaren 107:1-9)

Det är inget ovanligt med att vara vilse på vandringen genom livet. Det händer de flesta människor förr eller senare, i stort eller i smått. Det kan vara ett tillfälligt avbrott i tillvarons vanlighet. Det kan vara lite lätt irriterande. Det kan också vara den djupaste förtvivlan i hopplöshetens mörkaste mörker. Att vara vilse är att ha förlorat riktmärket, att ha förlorat riktningen för det egna livets levande. Och det är alltid mer eller mindre smärtsamt.

Att vara vilse i livets levande väcker hunger och törst. Hunger efter mål och mening. Törst efter gemenskap och sammanhang. Om hungern inte mättas och törsten inte stillas sinar krafterna. När krafterna tagit slut träder nöden in. Nöden väcker hopplöshetens förtvivlan. När livet saknar riktning och nöden ersatt den sista styrfarten kan levandet upplevas som meningslöst. Eftersom vi har övertygat oss själva och varandra om att vi är vad vi gör.

Att i sin förtvivlan och vilsenhet ropa till Gud är att erkänna för sig själv att hjälp behövs. Att förstå att ensam inte är stark. När vi ropar till Gud i vår nöd då räddar Gud. Räddningen ur trångmålet, räddningen ur vilsenheten är att bli visad vägen till gemenskapen med andra människor. När Gud griper in i våra liv hjälper Gud oss att se och förstå var vi hör hemma. Gud visar oss vägen tillbaka till varandra. Befrielsen finns i gemenskapen med andra.

Från världens alla väderstreck samlar Gud oss vilsna och ropande till en gemenskap där vi kan och får hjälpas åt att ta ut nya riktmärken för livet. Vi behöver varandra för att få styrfart, riktning, mål och mening i våra liv. Guds godhet och underbara gärningar mot oss människor kommer till sitt starkaste uttryck i den befriande och upprättande gemenskapen vi gestaltar tillsammans. Gemenskapen som har Jesus Kristus som och i sitt centrum

• Judith Fagrells tankar inför helgen
• Carolina Johansson om Midfastosöndagens manna
• Robert C.G. Eriksson gästar Krister Kapell med viktiga tankar

#81. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckans ljusglimtar och guldkorn

Tack för alla fina människor jag fått möta,
i glädje och i sorg

Tack för all den goda vilja jag fått ta emot

Tack för att vi får vara din kyrka,
trots och med våra brister

Förlåt oss våra tillkortakommanden

Hjälp oss att vittna om dig,
med våra ord och våra handlingar

I Jesu namn

#80. Att välja väg...

"Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, då säger jag er i dag att ni skall förgås. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan. Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva." (5 Mos 30:15-19)

Kyrkans alla pengar kan vara till stor välsignelse. Om och när de används i enlighet med kyrkans teologiskt konstituerande uppgift – att berätta för världen, samtiden och framtiden att Jesus Kristus är uppstånden från de döda. Att berätta om, vittna om och förkunna detta fantastiska glädjebud är, om man hårddrar det, kyrkans enda egentliga uppgift. Det är en grannlaga uppgift behäftad med stora pedagogiska utmaningar. Vittnesbörd och förkunnelse kan ta och få olika former. Men innehållet kan inte ändras med mindre än att kyrkan sviker sitt egentliga uppdrag. Men denna kyrkans enda egentliga uppgift är ganska billig vad det gäller pengar. Vittnesbörd och förkunnelse är inte särskilt krävande i ekonomiska termer. Om vi använde kyrkans ekonomiska resurser i enlighet med den teologiskt grundläggande uppgiften så skulle det bli väldigt mycket vittnesbörd och förkunnelse per krona. Pengarna skulle då bli till stor välsignelse.

Kyrkans pengar kan också vara till förbannelse. Eftersom kyrkans egentliga uppgift i sig inte är så dyr i drift och eftersom vår kyrka nu sitter på ansenliga mängder pengar så har vi som kyrka de ekonomiska möjligheterna att ägna oss åt mycket annat än vår egentliga uppgift. Andra saker som kanske är mindre krävande, lite roligare och som kanske ger kyrkan lite mer uppmärksamhet och anseende i omvärldens ögon. Vår kyrka har råd att lägga pengar på en massa saker som inte har med den egentliga och grundläggande teologiska uppgiften att göra. När möjligheterna som finns i och med alla våra pengar drar bort uppmärksamheten från vårt uppdrag att vittna om och förkunna det glada budskapet om Jesu uppståndelse – det är då pengarna blir till förbannelse. En sådan kyrka tjänar andra gudar och kommer förr eller senare att förgås.

Det är inte så ofta en profetisk röst talar till vår kyrka. (Minns att det profetiska tilltalet alltid är riktat till kyrkan.) Men i Jenny Nordbergs krönika i SvD den 24/2 finns en profetisk fråga. Det är en kritisk fråga som riktas till oss och till vår kyrka: Hur förvaltar ni resurserna egentligen? Hur förvaltar ni det pund ni blivit tilldelade? Det är en väldigt relevant fråga. Det är en fråga som vi, både vi som är anställda i kyrkan och alla andra av god vilja, borde ställa till oss själva och varandra varje dag. Hur förvaltar vi det pund som Gud via historien har tilldelat oss? Förvaltar vi vårt pund så att det blir till välsignelse eller till förbannelse? Däri ligger också frågan om förtroende. Kan Jenny Nordberg och alla andra som med sina avgifter bidrar till vår kyrkas ekonomiska resurser lita på att vi använder dem till det kyrkan är till för? Säga vad man vill men det är viktiga och i allra högsta grad relevanta frågor.

Därför är det så nedslående att läsa hur Jenny Nordbergs kritik tas emot. Eller rättare sagt, att den inte tas emot alls av delar av vår kyrkas ledning. Vår kyrkas ärkebiskop, domprosten Hermansson och en och annan twittrande stiftsadjunkt bemöter Jennys kritik som svunna tiders proppmätta brukspatroner bemötte allmogen som dristade sig till att ifrågasätta snett fördelade ekonomiska resurser. Med något som i det närmaste liknar en institutionaliserad intellektuell försoffning mästrar överheten den frågande med snusförnumstiga faktauppgifter. Att en pressekreterare skickas fram för hjälpligt fäkta bort frågorna i ärkebiskopens eget nät-forum är ganska illustrerande för hur den institutionella makten betraktar sig själv och andra. Delar av den kyrkliga institutionens makthavare har reagerat på Jenny Nordbergs kritik som makthavare alltid har reagerat på det profetiska och kritiska ifrågasättandet av kyrkan.

Det är inte så konstigt om Jenny och många med henne föredrar tystnadens gemenskap med Gud framför gemenskapen i en kyrka där kritik inte tas på allvar och där den som ifrågasätter genast blir ifrågasatt.

• Martin Garlövs sammanställning av inlägg om Jennys krönika den 24/2
• Jenny Nordberg om att kunna välja tystnaden (SvD 3/3)

#79. Tredje söndagen i fastan...

"Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansaroch sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga." (Efesierbrevet 6:10-18)

Paulus sitter i fängelse när han skriver sitt brev till församlingen i Efesos. Ändå uppbådar han kraft till att uppmuntra och stödja de andra, som lever i frihet. Och han uppmanar dem att hämta kraft ur den källa han själv lever av – hämta styrka hos Herren. Paulus sitter där i sin fängelsehåla och skriver till oss, som lever i frihet – hämta kraften hos Herren.

Paulus ser att vi behöver rustas för livet i den här världen. Det är här – just i den här konkreta världen som vi lever i till vardags – som ondskans andemakter i himlarymderna härjar. För det finns ingen annan verklighet än den här. Det är i den här verkligheten och ingen annan som ondskan tar sig konkret form. I form av orättfärdighet, lögner, orättvisor, elakheter, girighet, krig och ond bråd död. Om någon tvivlar på att ondskans andemakter i himlarymderna tar sig konkreta former här i vår levande verklighet räcker det med att ta del av nyheterna om vad som händer runt om i vår värld vilken given kväll som helst. Ondskans huggtänder ger sig till känna på det ena fasansfulla sättet efter det andra.

Mot detta behöver vi rustas så att vi inte förlorar hoppet, tappar livsglädjen eller glömmer att tro. Mot alla former av ondskans lömska angrepp behöver vi ikläda oss Guds rustning. Så att vi kan fortsätta att stå upprätta mitt i allt som sker.

Med sanningens bälte ska lögnerna mötas. Världen är full av lögner och lögnare. Lögner som påstår att det är skillnad på människor av olika skäl. Lögnare som påstår att det finns människor som hör till och andra som inte hör till. Lögner som säger att det finns godtagbara skäl att ekonomiskt exploatera andra, eller till och med att mörda människor i andra länder under förevändningen att det sker för en god sak. Lögnare som vill få oss att tro att det är skillnad mellan "oss" och "dem" och att det finns någon form av rätt att råda över andras liv och död. Som om inte även vi, tillsammans med resten av hela mänskligheten, står under Guds dom om rättfärdighet och orättfärdighet. Med sanningens bälte runt livet är det omöjligt att acceptera lögner som verkar för åtskillnad mellan människor. Med sanningen som bälte ska lögnerna och lögnarna avslöjas.

Iklädd rättfärdighetens pansar är det omöjligt att acceptera orättvisor och orättfärdighet. Oavsett i vilken form orättvisorna och orättfärdigheten tar sig uttryck. Det är omöjligt att acceptera att människor särbehandlas eller utsorteras. Oavsett påstådda anledningar. Det är omöjligt att acceptera att någon enda medmänniska exkluderas ur den samhälleliga och mellanmänskliga gemenskapen. Rättfärdighetens pansar får hjärtat att brinna av harm när en medmänniska blir orättvist behandlad. Oavsett av vilket skäl.

Att iklädas Guds rustning är att iklädas viljan att skrida till handling. Villigheten att gå ut med budskapet om fred. Med ett hjärta som brinner av längtan efter sanningen är det en villighet att gå ut i världen och kräva fred. Budskapet om fred är ett krav på fred. Iklädd Guds rustning är det omöjligt att acceptera något annat än fred. Sanningen och rättfärdigheten kräver ovillkorlig fred. Fred mellan stater, fred mellan människor och fred mellan människan och Gud. Något annat alternativ än omedelbar och allomfattande fred finns inte för den som bär villighetens skor på fötterna. Och det är ett budskap om och ett krav på fred som måste bäras ut varje dag, i varje sammanhang och i varje tid.

Det är inte möjligt utan trons sköld – som är hoppet, tilliten och tillförsikten. Att hålla upp trons sköld mot ondskans brinnande pilar är att hålla upp hoppet mot förtvivlan, tilliten mot misströstan och tillförsikten mot håglösheten. Med sina brinnande pilar av dåliga nyheter vill ondskan få att tappa hoppet, förlora tron och börja misströsta. Därför behöver vi ibland hjälpas åt. Ibland behöver vi hålla upp trons sköld för att värna om varandra. Vi behöver påminna oss själva och varandra om tron, hoppet och kärleken – om allt det där som ondskan vill få oss att glömma bort. Med trons sköld är det möjligt att värna livsglädjen, livsmodet och hoppet även när de brinnande pilarna viner.

Frälsningens hjälm skyddar mot missmod. Frälsningens hjälm är övertygelsen som säger att det finns ingenting – varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Andens svärd är just detta – Guds ord som talar till oss ur och med Bibelns ord. Och Andens svärd är Guds levande ord, Guds levande tilltal, Guds uppenbarelse i det levande livet. När Gud på något sätt säger "Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud" rakt in i våra liv.

Att iklädd Guds rustning gå till storms mot världens orättvisor, lögner och ondska. Att bära sanningens bälte om livet, rättfärdigheten pansar om bröstet, villighetens skor på fötterna. Att hålla trons sköld framför sig och bära frälsningens hjälm på huvudet. Att svinga Andens svärd i världen. Det är bara möjligt under åkallan och bön. Och vi får inte tröttna i vår bön för de heliga – vår bön för varandra. Därför att det är i bönen som styrkan hämtas. Det är i bönen som kraften finns. Och det är Guds styrka och Guds kraft. Det är bara Guds styrka och kraft som förmår att stå emot ondskans andemakter i himlarymderna. Ingenting annat. Utan Gud, utan Guds kraft och styrka förmår vi ingenting. Det är bara Guds rustning, inte vår egen förmåga, som gör det möjligt att ta upp kampen mot ondskan i världen.

#78. Helgmålsbön...

Kära Gud

Det har varit en tung vecka
Utan Dig hade det nog inte gått

Ändå tacksam på något sätt
Trots veckans mörker

Så

Tack för att Du är här
Tack för att Du ser
Tack för att Du lyssnar

I Jesu namn