"So it is that our thoughts about gender must be recast in the light of the logic of the trinitarian and incarnate God, and remoulded in the crucible of contemplation. In the 'impossibility' of the prayer of dispossession, in which the Spirit cracks open the human heart to a new future, divine desire purgatively reformulates human desire and the problems of gender are mysteriously recast. It follows that all the other problems of power, sex and gender with which contemporary theory struggles so notably cannot be solved, I dare to say – whether by human political power, violent fiat, or even subversive deviousness or ritualized revolt – without such prior surrender to the divine." (Sarah Coakley)
Idag påminns vi om ett av mänsklighetens stora misslyckanden. Som fortfarande pågår. På olika sätt på olika platser. Ett tydligt synligt och pågående misslyckande. När människor tvingas in i underordning och förtryck baserat på kön. Bristen på jämlikhet mellan kvinnor och män är ett konkret uttryck för ett av mänsklighetens stora misslyckanden.
Vi bär alla en del av ansvaret. Vi alla bär en del av skulden. Det är vår gemensamma skuld. Mänsklighetens gemensamma synd. Allt förtryck är synd. Så även detta. Som all skuld och synd behöver även den här förlåtas. Vi behöver tillsammans be kyrkans Gud om förlåtelse. För att våra olika samhällen, mer eller mindre, värderar kvinnor och män olika.
Förlåtelsen bär förändringens möjlighet. När vi tillsammans inser våra fel och brister. När vi ber varandra och vår Gud om förlåtelse. Då finns förändringens möjlighet i förlåtelsens befrielse. Då kan och får vi börja om på nytt. Med varandra. Med Gud. Då kan våra gemenskaper få bli nya skapelser. Där kvinnor och män lever i jämlikhet med varandra.
Men det behöver börja med insikten om vi har ett ansvar för mycket som behöver förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar