"Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig!Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå?
Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig."(Psaltaren 130:2–4)
Den förtvivlades rop fyller tomrummet mellan himmel och jord. Skuldens förtvivlan. Den överväldigande skuldens tyngd och förtvivlan. Som gör det svårt att andas. Som gör det svårt att vilja leva. När inget finns kvar att klamra sig fast vid. Förtvivlans ropade bön är existensens sista utpost. Efter den, bara tomhet.
Förtröstans påminnelse om förlåtelsens möjlighet. Minnet som glömmer synd, skuld och oförrätter. En nådens och barmhärtighetens glömska. Förlåtelsens glömska. Utan den ingen förlåtelse. Utan förlåtelses glömska ingen möjlighet att bestå, att finnas kvar. Utan barmhärtighetens glömska kvävs livet av minnet av syndens skuld.
Det finns förlåtelse att få. Under över alla under! Det finns förlåtelse att få. Hos Gud Fadern genom Gud Sonen Jesus Kristus. Där finns förlåtelse för alla som inser sin del i syndens skuld och ber om förlåtelse. Ber om förlåtelse för sig själv, för oss alla. Förlåtelsens möjlighet omfattar allt och omfamnar alla. Utan undantag.
Förlåtelsens möjlighet är så stor, så allomfattande och så kompromisslös att vi inget annat kan än frukta den som på riktigt kan förlåta så många så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar