25 mars 2014

#224. Journalister och kyrkan...

"Detta betyder att den artikel som Svenska Dagbladet publicerat ger en starkt vinklad och delvis felaktig bild av Owe Johansson och Kinna församling. Jag beklagar detta, eftersom det flyttar fokus från förföljelsen som plågar Roy och Håkan. Owe Johansson deltog i den stora manifestationen ute på samhället till stöd för paret. I dag är det ju tydligt att alla goda krafter behöver mobiliseras i Kinna för att motverka homofobisk förföljelse, och i den mobiliseringen ska församlingen naturligtvis finnas med. Detta är vad människor i Kinna behöver samlas omkring i dag och det har mitt fulla stöd." (Biskop Per Eckerdal)
Jag växte upp i en liten ort inte långt från Kinna. Skene, Hyssna och de andra mindre orterna i Marks kommun är välbekanta platser. Vi spelade fotboll mot varandra i barndomen. Våra klubbar åkte till samma brottningstävlingar i ungdomen. Barndomskamrater och skolkamrater, vänner och bekanta, sådär som det blir när man växer upp i mindre orter ute på landsbygden. Det var länge sedan jag flyttade därifrån. Men vänner och bekanta bor kvar. Då som nu kämpar folk med vardagens problem. Barnens läxor och fotbollsmatcher. Månadens ekonomi som ska gå ihop. Relationer och vänskaper som bär och brister. Man lever det där vardagliga vanliga livet i landsbygdens småorter som en viktig journalist på en stor dagstidning i Stockholm ser ner på med ett litet men illa dolt förakt.

För journalisten är ju den som vet bäst hur det är. Folk på landsbygden är ju lite mindre bildade, lite mindre insatta och lite mindre viktiga än den viktiga journalisten själv, som ju vet hur saker och ting verkligen ligger till. Journalisten har ju ett ärende, insikter och uppfattningar som är både viktigare och mer relevanta än det tomma liv som allmogen på landsbygden lever i sin enfald. Andreas Örwall Lovén på SvD ger med sina texter om vad som hänt i Kinna intrycket att vara en sådan journalist. En viktig journalist med ett viktigt ärende baserat på en redan färdig uppfattning. Det viktiga ärendet verkar vara att till varje pris berätta att folket i Kinna i allmänhet – i synnerhet kyrkans folk i Kinna – består av en samling trångsynta och reaktionära homofober.

De våldsbrott de två männen i Kinna har utsatts för är avskyvärda. Dessvärre har ingen ännu gripits för brotten. Därför är det märkligt hur journalisten på den stora tidningen med det viktiga ärendet väver ihop det som har hänt med kyrkan. Trots att ingen blivit gripen dras kyrkan och kyrkans folk in och sätts på de anklagades bänk. Med någon form av självklarhet dessutom. Som om det fanns ett självklart samband mellan de skyldiga gärningsmännen och kyrkan. Nästan som om det var kyrkans eget folk som var de skyldiga till våldsbrotten. Som om det var kyrkoherden själv som kastat en sten genom rutan på parets bil. Hur en sådan tendentiös text har kunnat passera redaktören på SvD är en stor gåta. Vill man att SvD ska framstå som en oseriös tidning med okunniga journalister?

För ett knappt år sedan nappade DNs Niklas Orrenius på Helle Kleins idé om att Svenska kyrkan är på väg att bli ett fäste för högerextremister och skrev en stort uppslagen artikel i DN om att så är det minsann. Det var lika osakligt, okunnigt och dumt skrivet som Andreas Örwall Lovéns texter om kyrkans roll i händelserna i Kinna. Vad de flesta förstår – utom journalisterna själva verkar det – är att texter om verkligheten förlorar sin trovärdighet om beskrivningen av verkligheten till vilket pris som helst ska anpassas efter en redan befintlig och egen konstruktion av verkligheten. Särskilt när den skiljer sig från den verkliga verkligheten. När textens trovärdighet på så sätt går förlorad går även trovärdigheten för den journalist som har skrivit förlorad.

Men, mitt i alltihop finns det för kyrkans anställda en viktig lärdom i SvDs skriverier om det som hänt i Kinna. Den stora lärdomen för oss som har kyrkeriet som arbete är väl att ALDRIG någonsin lita på en journalist. Andreas Örwall Lovéns SvD-texter om händelserna i Kinna illustrerar med all önskvärd tydlighet att det bästa man som anställd i kyrkan kan göra om en journalist ringer är att helt enkelt lägga på luren. Oavsett vilken tidning eller vilket ärende det gäller. Att inte säga någonting alls verkar onekligen vara det enda sättet att säkert undvika att bli utnyttjad för journalisters egna syften. Den insikten är värdefull och är något vi kanske ska tacka både Niklas och Andreas för.


PS. När Helle Klein (som är prästvigd i Stockholm, inte i Uppsala som SvD i sin okunnighet skrev) nu dyker upp och i SvD talar om hur biskopar och alla vi andra får och ska tänka samt slår fast vilka åsikter vi får och inte får ha ingår hela historien i en medial kyrkopolitiskt opinionsbildande kampanj. Därmed spelar det ju inte längre någon roll att kampanjens verktyg är vinklade och felaktiga bilder av verkligheten. De fyller sitt cyniska syfte oavsett.

4 kommentarer:

  1. ÄRA VARE FADERN OCH SONEN! Hur det blir med SVD vet jag inte./Sven

    SvaraRadera
  2. Sven, jag förstår inte vad du vill ha sagt.

    SvaraRadera
  3. Anders Stenström26 mars 2014 22:17

    Att lägga på luren när en journalist ringer kan naturligtvis vinklas lika illa som något man skulle kunna säga. Det finns inget sätt att klara sig på.

    SvaraRadera
  4. Anders, det är förstås sant.

    SvaraRadera