Att få arbeta i en kyrkans församling är fantastiskt. Det är roligt, svårt, mödosamt, glädjefyllt, sorgligt, hoppfullt, tungt, lättsamt, meningsfyllt och meningsfullt. Människor man får möta är fantastiska. De är glada, sorgsna, hoppfyllda, misströstande, tillitsfulla, tvivlande, rädda, starka, sjuka och friska. Allt det där som livet är fyllt av. Och det är fantastiskt att få dela livet med människorna som av olika skäl och anledningar söker sig till och är en del av kyrkan. Att få vara präst i Svenska kyrkan och på så sätt få vara en del av människors liv och den världsvida kyrkan är det bästa som finns att få ägna sig åt. Inget gör mig gladare och mer tacksam än tanken på att jag får vara en liten del av allt det fina, stora och fantastiska som dagligen pågår i vår kyrka. Allt det där som ingen någonsin skriver om.
Därför är så sorgligt och ledsamt när vår kyrka och våra församlingar svartmålas i uppblåsta och högljudda mediala sammanhang. Inte minst eftersom det ofta görs av människor som inte har en aning om vad församlingens arbete innehåller, innebär och handlar om. Människor utan församlingserfarenhet och utan någon större kunskap om kyrkans inre väsen. Jovisst, det finns brister även i vår kyrka och de ska lyftas fram precis som alla andra brister i vårt samhälle. Men man skulle kunna önska att när det är dags för kyrklig kritik och problemhantering så skulle det hanteras med kunskap och erfarenhet för att på bästa sätt hantera och lösa problemen. Istället för, som så ofta, med den enda avsikten att väcka negativ uppmärksamhet för att skapa "opinion."
De senaste åren har det blivit ganska tydligt att det är näst intill omöjligt att vara församlingspräst och samtidigt vara engagerad i vår kyrkas offentliga samtal. Av den enkla anledningen att ett fåtal medialt dominerande kyrkligt politiska figurer högljutt gapar sönder samtalet. Märkligt nog med sanktion från den kyrkliga organisationen högre nivåer. Rimligen är det så för att man från delar av kyrkans ledning vill ha det så. Biskopar, domprostar och stiftsadjunkter tycks vilja ha det så. Vanliga församlingspräster ska inte göra sig besvär, verkar det som. Det kanske är helt fel. Jag famlar i tanken för att förstå varför det är svårt intill omöjligt att föra ett sansat och intellektuellt balanserat offentligt samtal i vår kyrka.
Det bästa sättet att få arbetsro verkar onekligen vara att lämna det offentliga samtalet därhän. Att låta gaphalsarna stå oemotsagda för att helt ägna sig åt de bräckliga, starka, brustna, friska, sjuka, sorgsna, glada och fantastiska människorna i våra församlingar. Allt det där som är kyrkans egentliga, verkliga och sant evangeliska uppgift.
Rösterna från "vanliga" församlingsprästers perspektiv får ALDRIG tystna, varken i församlingen eller i det offentliga samtalet. Det är i brytpunkten mellan det "vanliga" och det intellektuellt reflekterande som vi utvecklas, lär och kan mötas i respekten för vad det är att vara människa och ibland ha olika ingångar och tankar om livet och teologin.
SvaraRaderaElisabeth, tack för din synpunkt. Jag delar din uppfattning. Många perspektiv behöver få finnas och höras. Vi behöver få öva och pröva våra tankar tillsammans. Det ledsamma är att vår kyrkas offentliga samtal med sig själv präglas av ett helt annat paradigm, där olikheter i tanken ofta betraktas som otillåtna felaktigheter. Ett paradigm som kväver det nödvändiga och viktiga goda samtalets möjligheter. Och det är ledsamt.
SvaraRaderaJag vill bara tillägga, och jag har väl iofs sagt liknande förr, men jag blir ofta förtröstansfull av dina inlägg. Speciellt för att de kommer ur ett församlingsperspektiv. Jag kan känna igen din 'tudelning' ovanför - jag kan tycka att kyrkan, i det lilla, är underbar, att finna ro i mässan, och min kyrklighet har gett mig många fantastiska möten. Samtidigt så går det ju inte att bortse från det större - eller jag har svårt i det - och det smittar stundtals ned och utmanar den trofasthet som finns i det lilla. Man får inte ihop det med det som gapar sönder, och risken i det läget är att man ger upp det lilla, och alltsammans, eftersom det lilla ändock är skört på något vis och därmed lätt överröstat. Att bevara sig som Kristen är en utmaning. Jag vet inte om du förstår hur jag menar men i det är mycket av det du skriver uppbyggligt. Så, fortsätt med det.
SvaraRaderaCarolina, tack för din uppmuntran. Du sätter fingret på den ömma punkten. Det är lätt att börja misströsta när de högsta rösterna kommer långt från församlingens och kyrkans mindre sammanhang och ger en bild av kyrkan som helt enkelt inte är sann. Man sår split och söndrar. När det vi behöver är gemenskap och sammanhang.
SvaraRadera