#151. Episkopalt ledarskap...?

För snart ett år sedan skrev jag ett öppet brev till vår biskop Eva här, med anledning av stiftets stöd till Seglora Smedjas dåvarande S-märkta ljug, ruffel och båg kampanj mot enskilda präster och andra. Det var ett ärligt menat brev skrivet i uppriktig oro för vår kyrkas och vårt stifts väl och ve. I det brevet ställdes en indirekt fråga till vår biskop Eva: "Och jag tror att fler av stiftets präster med mig ibland undrar om du är allas vår biskop, eller om du bara är biskop för två?" Under året som gått har den där undran fått ett ganska tydligt, om än inte uttalat, svar. Det är ledsamt att frågan nu verkar ha fått sitt uttalade svar. Med mindre än 140 tecken tycks det konstaterat att vår biskop inte är allas vår biskop.

Det hela väcker ganska många frågor, åtminstone i mig. Frågor om ämbete, teologi, politik och ledarskap. Det här handlar mindre eller inte alls om personfrågan. Det här är inget personangrepp utan ett försök att ställa frågor om för kyrkan gemensamma problem.

Att ställa frågan om biskopen är allas vår biskop växte fram ur en förhoppning och längtan efter att svaret skulle vara "ja, allas biskop". Biskopsämbetet borde väl vara ett sådant ämbete? Ett herdens ämbete i vilket alla får är av lika stort och oskattbart värde. Ett förenande ämbete som skapar enhet bland, med och i olikheterna. Ett ämbete som håller oss samman och skapar en gemenskap omkring sig. Eller? Vad är ämbetet annars till för?

Är inte biskopens ämbete ett teologiskt ämbete? Alltså, ett ämbete som helt och hållet vilar i kyrkan famn och i kyrkans teologi? Var finns då vår kyrkas episkopala teologi formulerad någonstans? Annat än i kyrkoordningens knastertorra kanslisvenska? Var finns teologin som formulerar, definierar och fokuserar biskopens varande och uppgift i vår kyrka? Augsburska bekännelsens artikel 28 säger ett och annat om biskopens ämbete och dess utövande. Om inte annat så gäller väl åtminstone det fortfarande, eller?

Biskopens ämbete är inte ett politiskt ämbete. Det finns inget fog för episkopal auktoritet i det världsliga regementet, undantaget den auktoritet ett eventuellt personligt förtroende kan ge upphov till. Vår kyrkas biskopar har heller ingen formell makt i samhällets politiska sfär. Det är till exempel Kammarkollegiet som tilldelar Svenska kyrkans präster vigselrätten och inte biskopen. Det är som det ska och som det bör vara. Därför att biskopens ämbete är av ett annat slag och därför att det inte är ett politiskt ämbete. Eller?

Vår kyrkas biskopar behöver utöva ledarskap. Allt som har med konstruktivt ledarskap att göra kan bara sägas med verb. Ledarskap är något man gör. Det enskilda samtalets ledarskap är en variant på ledarskap som kanske passar bra i mindre organisationer, som i en församling. Men i ett stift behöver biskopens ledarskap vara synligt och tydligt även på andra sätt. Annars skapas ingen gemenskap, ingen samhörighet och inget "vi". Och då faller stiftet sönder och fungerar inte längre som en bärande konstruktion i vår kyrka. Eller?

Så, frågan är var jag och vi andra ska vända oss? Vi som efter Seglora Smedjas härjningar har förlorat förtroendet för Socialdemokratins avsikter med och i vår kyrka? Vi som inte ser politiken som kyrkans grundläggande paradigm, som försöker se uttrycken för samhällets och stiftets mångfald av uppfattningar som en rikedom och möjlighet, som i ljuset av Kristi kärlek till världen försöker lita på andras och varandras goda vilja trots olikheter. Vi som verkligen och på riktigt försöker att inte göra skillnad på människor. Var ska vi vända oss? Vem är vår biskop? Vem är min biskop?

• Kyrkans Tidning om anmälan av biskop Eva.
• Tidningen Dagen om anmälan av biskop Eva.
• #33. Öppet brev till biskop Eva...

PS. Om något kan sägas med mindre än 140 tecken kanske det ibland inte ska sägas alls?