"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: 'Vem är störst i himmelriket?' Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: 'Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.'" (Matteus 18:1–10)
Lärjungarna kommer till Jesus och ställer en prestigefråga. "Vem är störst i himmelriket?" Alltså, vem har störst anseende i Guds ögon? Man ställer väl bara den frågan om man hoppas eller tror att man själv ska vara en del av svaret. Men Jesus ger – som så ofta – ett helt annat svar än det som vi vill höra. Jesus pekar varken på den eller på den med ett bekräftande pekfinger. Istället kallar han till sig ett barn och visar att prestigefrågan inte har med relationen till Gud att göra över huvud taget. Att låta sig omvändas och bli som ett barn har ingenting att göra med varken prestige eller anseende att göra. Lika lite som människans relation till Gud har det.
Att göra sig liten som ett barn handlar inte om att förminska sig själv eller att ikläda sig någon form av påhittad ödmjukhet. Att bli som ett barn är att låta sig fyllas av förundran inför tillvaron, att känna tillit till Gud och andra människor och just att inte uppehålla sig vid frågan om vem som är störst inför Gud. Att omvända sig och bli som ett barn är att våga omvärdera sig själv och börja om med sitt liv. I barnens värld finns inte indelningarna i vi och dem, större eller mindre, bättre eller sämre, vad det gäller andra människor. Barn gör inte skillnad på människor. Det är därför barn alltid med självklarhet är rättfärdiga inför Gud, barnens änglar är så nära att de ser Guds eget ansikte
Barnen och barnens förundran och tillit inför Gud och världen är så oerhört viktiga att Jesus tar i med ordens verkliga krafttag för att få oss förstå – för den som förleder ett barn bort från tillitens förundran är det bästa att sänkas i havets djup med en kvarnsten om halsen. Det är onekligen ord och inga visor. Det är ord som vi kanske helst inte ser eller hör som kommande från Jesus. Men likväl sägs de av Jesus och han säger orden för att vi ska ta dem till oss och förstå tyngden och vikten av vad han försöker få sagt – barnen och barnens väl är överordnat mycket annat.
Jesus pratar inte så ofta om helvetet. När han gör det så gör han det för att poängtera allvaret i det han säger. Nu talar han om helvetet i relation till den som eventuellt förleder en enda av dessa våra minsta som i tro, förundran och tillit lever i en nära relation med Gud. Jesus gör sig inga illusioner, han har inga naiva föreställningar om hur världen är beskaffad. "Ve dig, värld, med dina förförelser." Jesus vet att förförelserna finns och att de kommer att dyka upp i en eller annan form. Med våra händer kan vi lyfta fram dem. Med våra fötter kan vi ge oss av i förförelsens riktning. Med våra ögon kan vi förledas att se världen som tömd på tro, förundran och tillit.
Det Jesus säger – att riva ut ögat som förleder, att hugga av handen eller foten som förleder – säger han för att vi ska förstå allvaret och för att vi ska ta ansvar för det vi säger och gör i relation till barnen, oss själva och varandra. Att förleda barnen är att säga eller göra något som tar ifrån någon annan deras tilltro och förundran, att säga eller göra något som tar ifrån dem deras grundläggande tillit till världen och till Gud. Att på så sätt göra illa barnen och varandra är så allvarligt att Jesus börjar prata om helvetet som en konsekvens. Vi har alla ett stort och gemensamt ansvar för våra barn, för oss själva och varandra och vi svarar inför Gud Fader själv för våra handlingar och ord i relation till dem. Och Jesus tycks mena att Guds dom är hård över den som inte tar sitt ansvar i relation till andra och våra barn.
Jesus använder hårda ord därför att det är nödvändigt. Barnen är så högt värderade att deras änglar är nära nog för att skåda Guds eget ansikte. Det behöver vi bli påminda om så att vi värderar barnen och varandra lika högt och tar det ansvar som faller på allas våra axlar. Det gäller inte bara våra egna barn. Det gäller även andras barn. Alla barns väl och ve är allas vårt gemensamma ansvar. Det gäller världens alla barn, inte minst barnen i till exempel konfliktens Egypten och barnen i krigets Syrien.
När barnen lider så gråter barnens änglar inför Guds ansikte. Och Guds dom över oss som låter oss förledas in i oväsentligt och irrelevant prestigeprat medan lidandet pågår kommer att bli hård – om vi inte snarast och på alla sätt vi finner möjligt ställer oss upp och tar vårt gemensamma ansvar för varandra, våra egna och alla andra barn. Därför att alla andras barn också är våra egna. Dessutom, i ljuset av omvändelsen är vi alla, utan undantag, Guds barn.
Jesus säger med emfas: Stå upp och ta ert ansvar för ert eget, varandras och alla barns väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar