#350. Nyårsappell...

"Jubla, himmel, och gläd dig, jord, brist ut i jubel, alla berg!

Ty Herren tröstar sitt folk, han förbarmar sig över de plågade.

Sion sade: 'Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.'

Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar"

(Jesaja 49:13-16)

När året 2015 nu läggs till handlingarna är det lätt hänt att misströstan tränger sig på. Det har varit ett år fyllt av svårigheter, av möda och av, ja faktiskt, ren ondska. Runt omkring i vår värld har män tagit till vapen för att driva igenom sin vilja. Ondsinta och småsinta män som tror sig göra stordåd med vapen i hand. Med stort lidande och ond bråd död som resultat. Människan har inte visat sig från sin bästa sida sett till året i stort. Det är lätt hänt att börja misströsta och att vi börjar tro att Gud har övergivit oss. Att Gud har glömt oss.

Men Gud har inte övergivit oss. Gud har inte lämnat oss ensamma på den här lilla planeten i ett stort, kallt och mörkt universum. Gud har inte glömt oss. Lika lite som en mor glömmer det barn hon har fött. Mänsklighetens namn är skrivet i Guds händer. Varje människas namn är skrivet i Guds hand. Gud tänker ständigt på oss. Gud tänker på och upprätthåller de tillvarons gränser som skapar det livets kosmos som är vår verklighet. Som är vårt Sion omgivet av skyddande murar. Sion omgivet av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet.

Vi har all anledning att jubla när vi nu står inför ett nytt år av möjligheter. Vi har många anledningar att vara glada. Det finns goda skäl att brista ut i jubel över varje ny dags möjlighet att leva i den värld och verklighet som Gud skapar och upprätthåller. Gud är här och delar livet med oss alla. Gud vår Fader delar med Sonen i Anden livets villkor med hela sin mänsklighet och med varje människa. Det finns tröst, stöd och hjälp att få – Gud förbarmar sig över de plågade. I Jesus Kristus är Gud alltid med oss och alltid för oss alla.

Lita på att det är sant.

#349. Söndagen efter Jul…

"Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ’Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.’ Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." (Markus 10:13–16)

Det var något särskilt med Jesus. Någonting fick föräldrar att känna ett stort förtroende för honom. Ett förtroende så stort att de kom till honom med sina barn för att han skulle röra vid dem. Vad de förväntade sig av Jesus kan vi inte veta. Men om vi går till oss själva så vet väl de flesta av oss att barn överlämnar man inte till vem som helst hur som helst. Men föräldrarna kom med sina barn och ville att Jesus ska röra vid dem. Det var något med Jesus som lyste igenom och som väckte ett förtroende, en tillit och en längtan. Riktigt vad det var kan vi inte veta. Men vi vet att föräldrarna ville att det där något skulle komma barnen till del.

Lärjungarna reagerade på ett lite oväntat sätt. De visade bort föräldrarna och barnen. Oklart varför. Ville de försöka skydda sin vän Jesus på något sätt? Tyckte de att det där med att hålla på med barn, det var under deras mästares värdighet? Tyckte de kanske att barnen och föräldrarna var för jobbiga att ha omkring sig? Eller vad var det som fick dem att göra som de gjorde? Det finns inget nytt i det vi ibland kan se här bland oss, det där med att barn betraktas som lite av ett besvär. Barn är liksom alltid lite i vägen när vi vuxna ska hålla på och göra de där för vuxna viktiga sakerna. Vad det nu än är.

Jesus blir inte arg så ofta men när han såg hur barnen behandlades då blev han arg. Så arg att han sade till lärjungarna på skarpen. ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte.” Kanske spred det sig en förlägenhet bland lärjungarna. En sådan där förlägenhet som sprider sig när man känner sig lite bortgjord. De trodde förstås att de agerade i chefens anda när de försökte visa bort barnen och deras föräldrar. Men Jesus visade sig ha ett helt annat och ett radikalt annorlunda förhållningssätt till barnen än vad lärjungarna förväntade sig.

Jesus vänder upp och ner på samhällsordningen när han säger att Guds rike tillhör barnen. Guds rike var förknippat med makt och världsliga makthavare gjorde anspråk på att deras makt var förankrad i Guds rike. Barnen, å andra sidan, var i alla avseenden totalt maktlösa. Så när Jesus säger att Guds rike tillhör barnen då skakas tillvaron i sina grundvalar. Alltihop blir än mer svårsmält när Jesus säger att den som inte tar emot Guds rike som ett barn aldrig kommer dit in. Den världsliga makten ska visa sig vara helt maktlös.

För att driva hem poängen ordentligt så tar Jesus emot barnen, lägger sina händer på dem och välsignar dem. Kanske är det svårt för oss att förstå riktigt hur provocerande det var att han gjorde så. Det var något som ett familjeöverhuvud kunde göra med de barn han hade ansvar för. För att bekräfta sin egen ställning och för att bekräfta sin relation till barnen. Att Jesus gör det med vilka barn som helst och i den meningen med alla barn utmanar ordningen. Det utmanar och provocerar förstås den som tycker sig ha rätt till makten.

Det är maktlösheten som är poängen, inte makten. Barnen är maktlösa. Den som inte är som ett barn i relation till Guds rike kommer aldrig dit in. Det vill säga, den som inte förstår att vi – du, jag, vi och alla andra människor – är helt maktlösa i relation till Guds rike förstår inte vad Guds rike är och kommer aldrig finna sin plats där. Så länge vi förlitar oss på vår egen förmåga och vår egen makt så kommer det alltid sluta med att vi hamnar någon annanstans än i Guds rike. Bara den som förstår att vi i allt väsentligt är maktlösa som barn kommer att upptäcka att det är Gud som bär tillvaron. Bara när vi förstår att vi behöver ge upp våra egna maktanspråk kommer Guds rike att öppna sig, uppenbara sig och ge sig till känna. Bara då.

#348. En ärkebiskops julpredikan…

”In the events of Jesus birth, Herod and the shepherds are defined by their response to Jesus. Today, we are each defined by our response to Jesus. Even more extraordinarily, Christmas defines God. Here is the most startling of claims; this baby, this Jesus, who is God, defines God. God is self-defined as pure love, love celebrated in angel light and seen in human vulnerability, love that is indifferent to status, and that hates injustice, love the news of which is borne on the heavenly songs, but which is seen in poverty and insecurity. 

What the shepherds glimpsed that silent night outside Bethlehem was an apocalypse, which means an uncovering of God’s final purpose for all the universe. […]

Today, across the Middle East, close to the area in which the angels announced God’s apocalypse, ISIS and others claim that this is the time of an apocalypse, an unveiling created of their own terrible ideas, one which is igniting a trail of fear, violence, hatred and determined oppression. Confident that these are the last days, using force and indescribable cruelty, they seem to welcome all opposition, certain that the warfare unleashed confirms that these are indeed the end times. They hate difference, whether it is Muslims who think differently, Yazidis or Christians, and because of them the Christians face elimination in the very region in which Christian faith began. This apocalypse is defined by themselves and heralded only by the angel of death.

The shepherds see the truth, eternal, unwavering, divine truth, defined not by them, but by God: it was truth for them then, it is truth with us today. Goodness knows what they were expecting, but what they find is a new-born child – tiny, helpless and vulnerable. Yet they bow down in worship. The shepherds get this apocalypse. […]

Herod and the shepherds recognise the significance of this child, yet they respond very differently. We too are defined, by our response to this child. God allows us the freedom to reject him, or, in our own vulnerability, to kneel and worship the child who is given, the true apocalypse, who unveils God. […]

This apocalypse, this unveiling, judges every world power, reaches out to every displaced people group, every refugee, every single human heart. It begins with ourselves. Both our means and our ends must meet the standard God sets for us here.

The shepherds went and worshipped. Herod sought to kill. Today’s Herods, ISIS and the like around the world in so many faiths, propose false apocalypses. But you and I are called to respond in worship and transforming, world changing obedience, both as individuals, and together, to this revelation of the baby that defines God, for it is our response to Jesus that defines us.”

• The Archbishop of Canterbury's Christmas Sermon

#347. Juldagen...

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: 'Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.' Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: 'Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.' När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: 'Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.' De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Lukas 2:1-20)

Maria födde en liten pojke. En liten pojke bland alla andra små barn som föds till världen. Det var odramatiskt. Nästan vardagligt. Inget märkvärdigt. Inget konstigt. Som så många andra små barn föddes Jesus av fattiga föräldrar. De tog hand om honom så gott de kunde. Det fanns en utfodringsanordning för boskap i närheten och de lade honom i den. Så att han i alla fall inte skulle behöva ligga på marken. Det fanns inget stall.

Inget av det som hände där och då hade spelat någon roll för oss om det hade stannat där. Den där lilla pojken hade försvunnit i historiens glömska bland alla andra barn till fattiga föräldrar. Men Guds ängel uppenbarade sig på det där fältet för de där herdarna. "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren." Guds budbärande ängel berättar för världen att inkarnationens mirakel har börjat.

Allt det fantastiska, märkliga och verklighetsförändrande som detta inkarnationens mirakel ska föra med sig är för Maria där och då ännu fördolt bakom framtidens barmhärtiga slöja. Men hon tar emot herdarnas vittnesbörd om vad de har hört sägas om den lilla pojken. Hon tar det till sitt hjärta och begrundar det. Så föddes Jesus från Nasaret, som skulle bli känd som Jesus Kristus och bekänd som Messias. Så föddes Gud själv in i världen.

Inkarnationens mirakel är detta oerhörda att Gud själv en gång för alla har gett sig till känna och uppenbarat sig i mänsklig gestalt. Kanske är det svårbegripligt, märkligt, lite konstigt och lite underligt. Samtidigt är det alldeles fantastiskt och alldeles sant. Men varför? Varför bemödar sig Gud, som är allsmäktig och alltings skapare, med att ge sig till känna för oss människor genom att födas in i världen i mänsklig gestalt? Varför där och då? Varför över huvud taget? Varför inte låta oss människor fortsätta att leva i ovisshet om vem Gud är?

Det var ingen slump att Gud lät sig inkarneras och uppenbaras i den lilla pojken som blev Jesus Kristus, som blev och är vår Messias. Inkarnationen har varit Guds avsikt och plan redan från början. Gud har från tidernas begynnelse valt och beslutat sig för att bli en människa för människan och för alla människor. Inkarnationen hänger inte i luften som en av tidernas alla tillfälligheter. Inkarnationen bärs av en förutsättning – förbundet, som är den ursprungliga föreningen mellan Gud och människan. Förbundet är det faktum att Gud aldrig har varit neutral i relation till människan. Förbundet innebär att Gud är för människan. För dig, för mig, för oss och för alla andra. Gud är och har alltid varit för oss alla.

Människan har i alla tider brutit sin del av förbundets villkor och raserat relationen till Gud sin skapare. Gud har å sin sida alltid varit trofast och aldrig slutat att älska sin mänsklighet. Gud har envist och ensidigt upprätthållit förbundet. Förbundet mellan Gud och människa är ett nådens förbund givet åt oss som inte kan förtjäna och inte heller har förtjänat det. Ingenting vi kan göra eller säga förmår att göra oss förtjänta av den nåd som manifesteras i förbundet eller den försoning som fullbordas i Jesus Kristus. Gud uppenbarar sig och försonas för att Gud själv vill det. Förbundet, nåden och försoningen är Guds eget fria val. 

Gud kunde ha låtit bli att ge sig till känna för oss. Gud kunde ha låtit bli att låta sig inkarneras och uppenbara sig. Gud kunde ha låtit bli att försonas med människan. Men Gud lät inte bli. Gud har inte lämnat oss ensamma på den här obetydliga lilla planeten, övergivna i ett stort, tomt och livsfientligt universum. Gud blev människa i Jesus Kristus för att uppfylla det ursprungliga löftet och så bringa försoning mellan Gud och människan. Jesus Kristus uppfyller i sig det löfte som gavs långt före den historiska händelse som är hans födelse in i världen. Guds löfte som sade: "Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk."

Jesus Kristus är det eviga förbundets uppfyllelse och försoningens fullbordan. Inkarnationens och uppenbarelsens fantastiska mirakel är alldeles sant. Gud är Gud och Gud är inkarnerad och uppenbarad i Jesus Kristus. Av nåd till försoning med människan och för alla människor. En gång för alla. Allt i enlighet med Guds avsikt och ursprungliga plan.

En stor himmelsk här bekräftade det ängeln sade om den nyfödda Jesus med en glädjens överväldigande lovprisning. Låt oss i våra liv gemensamt och med hjärtats glädje stämma in i den himmelska härens lovsång: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." Låt oss tillsammans med herdarna gå ut i världen och vittna om allt det fantastiska som vi har fått höra om det lilla barnet Jesus. Som blev Kristus. Som är Messias, vår Herre.

#346. Korset…

"Rutledge began to write the volume 20 years ago when she was struck by the absence of the preaching of the Cross in the churches she visited. 'Our pastor says preaching the Cross is not a good tool for growing congregations,' she quoted one lay person as saying. 'No, it is not a good tool,' she responded, intimating that preaching the Cross should not be a tool at all. Preaching the Cross is of the essence of Christianity.

Why? Because at the Cross God did something radically new. Where other scholars are now emphasizing the continuity between God’s work with the people of Israel and God’s work in the ever-expanding church, Rutledge wants to emphasize the discontinuity, the radical newness of Christian faith. Thus she finds herself out of step with those who promote a ’new perspective on Paul’ and in line with those who emphasize an apocalyptic view, which accents the in-breaking of God’s reign to be consummated in a new creation. […]

For us to face the radical evil in our world, Rutledge says, we need this kind of apocalyptic understanding. Evil is pervasive and persistent. It manifests itself in genocides and mass shootings, but also in individual lives. The apocalyptic gospel recognizes the potential for such evil in every human person. And the magnitude of radical evil in our world requires a radical solution. Thus Rutledge turns not just to the fact of Jesus’ death, but to the particularly ghastly manner in which he was executed. ’The horror of the Cross corresponds to the annihilating power of Sin and Death,’ she says. Anything less tends to trivialize the problem.”

• The Crucifixion According to Fleming Rutledge

#345. Tredje söndagen i Advent…

”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matt 11:12–19)

Med Johannes Döparen börjar himmelriket tränga fram. Guds rike ger sig till känna. Gud själv ger sig till känna. Allt som fram tills dess har varit i form av tröst, löften och lagar har lett folket och mänskligheten fram till den stund då Gud ska ge sig till känna en gång för alla. Stunden då Gud själv ska låta sig födas in i världen. I ett till synes obetydligt litet barn gör Gud sig till ett med världen och världen till ett med sig själv. I Jesus Kristus från Nasaret är Gud fördold och uppenbarad. Fördold för många. Uppenbarad för Johannes.

Johannes såg, visste och förstod att Jesus var någon annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att himmelriket var nära med och i Jesus. Han såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Omvänd er. Himmelriket är nära. Han som kommer efter mig ska döpa er med med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att det evangelium som är Jesus Kristus från Nasaret skulle bli till prövning för många. Så blev det. Så är det.

Jesus växte upp och in i sin kallelse. Han förkunnade frihet för de fångna, salighet för de som är fattiga i anden, tröst för de sörjande och hopp för de förföljda. En livets, hoppets och frihetens förkunnelse. Det han förkunnade gjorde något med många som han berörde. De blev tröstade och de fick ett nyväckt hopp. De frälstes och blev befriade. Det fanns och det finns en oerhörd kraft i det evangelium som är Jesus. Men då fanns och nu finns det somliga som försökte och försöker ryckta till sig befrielsens glada budskap för att göra det till sitt eget. De där somliga som sökte och som söker makt över andra människors befrielse.

Men evangeliets ande och kraft låter sig inte fångas. När de där somliga försöker utöva sin makt under förevändningen att det är detsamma som det befrielsens evangelium som Johannes vittnade om och som är Jesus Kristus då blir det mest bara tomma charader. ”De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’” En maktfullkomlighetens tomhet.

De där somliga som vill och försöker äga befrielsens evangelium och försöker göra det till sin egendom ser bara det yttre. Kommer någon som likt Johannes talar sant och predikar ett salt evangelium så avfärdar de somliga det hela, gärna med personangrepp. ”Han är besatt.” Han är galen, tokig och knäpp. Så var det då och så är det nu. De somliga som vill äga evangeliet och göra det till sitt avfärdar gärna även Jesus själv. ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Jesus avfärdades av de somliga då och Jesus avfärdas av de maktfullkomliga idag. Inget är nytt under solen.

Men vishetens gärningar har gett visheten rätt. Visheten, Sofia och Logos är tillvarons riktning, avsikt och mål. Med Jesu uppståndelse från de döda manifesteras evangeliets absoluta och totala frihet. Det finns inget och det finns ingen som kan kontrollera den befrielse som finns i, med och genom Jesus. Inte ens döden själv rår på det glada budskapet om frälsning, befrielse och frihet för alla människor som Fadern förkunnar för världen genom Sonen med hjälp av Anden. Evangeliets glada budskap står alltid i absolut frihet.

Vi ska inte vara de där somliga som försöker rycka till sig evangeliet med våld för att göra det till sitt eget. Vi ska försöka vara och göra som Johannes Döparen. Vi ska tillsammans förkunna för världen att Jesus är den som frälser, befriar och räddar. Att Jesus skänker frihet åt de fångna, hopp åt de misströstande och liv åt de livlösa. Vi ska med allt vi gör och allt vi säger peka bort från oss själva och peka på Jesus. Så, och bara så, kan vi bidra något litet till att bana väg för Herren här och nu. Peka på Jesus.

#344. Söndagen före Domsöndagen...

"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne." (Matteus 25:1–13)

Jesus förmanar och inskärper ett allvar i relation till livets gränser och begränsningar. Förmaningar som uppmanar oss att ta livet på allvar. Livet här och nu kommer inte att vara för evigt. Så ta vara på den tid du har. Ta ansvar för dig själv och för ditt liv. Det kommer en tid när vi inte längre kan ändra på något. Det kommer en dag när vi inte längre kan lägga till eller dra ifrån något från det liv som är vårt eget. Det kommer en stund när vi har det vi har och inget mer. Som en överraskande stund vid midnatt.

På vårt livs sista dag kan vi inte låna någon olja av varandra. Det finns ingenting som vi kan ge varandra, eller få av varandra, som kan förändra någonting. Då har vi de facklor och den olja vi har sett till att förse oss med. Som liknelsens tio unga flickor. De hade alla varsin fackla. De oförståndiga hade ingen olja. Det var inte så att det inte fanns någon olja. De hade bara inte sett till att förse sig. De förståndiga hade försett sig. När stunden var inne kunde de förståndiga med tillförsikt tända sina facklor. För de oförståndiga kom stunden som en överraskning och de var utan olja.

Det som är oförståndigt är att leva i förnekelse av livets begränsning. Att leva med en illusion om att det alltid ska vara som det är. En illusion som skymmer behovet av en hoppets olja. Om man tror att allt ska förbli som det är så finns det inget bortre gräns. Då behövs ingen hoppets olja som kan få tron, hoppet, tilliten och tillförsikten att brinna och kasta ljus in i den okända framtidens mörker. När det är dags och livets fackla saknar hoppets olja ser oförståndet ingen väg genom mörkret.

Att vara förståndig är att leva med insikten om livets gräns. Att vara medveten om att det kommer en dag då inget av allt jag äger, strävar efter eller jobbar för kommer att vara till min hjälp. Det kommer en dag i allas våra liv när vi märker, känner och upplever att det här var mitt sista andetag, där slutade mitt hjärta att slå. Där och då har vi ingenting annat att hoppas på än Guds löften. Tilliten till, förtröstan på och tron på Guds löften i Jesus Kristus är det enda som då håller våra facklor brinnande. Att vara förståndig är att förse sig med denna trons och hoppets olja redan innan det är dags.

Liknelsen handlar inte om tio enskilda individer. De tio unga flickorna är allas vårt inre jag. Vem av oss har inte både förstånd och oförstånd i sig? Vem av oss går inte utan hopp vissa dagar och fylld av hopp andra dagar? Vem av oss tvivlar inte ibland? Vem av oss tror inte ibland? Om än aldrig så lite? Även om vi kanske inte är helt och hållet till häften oförståndiga och till hälften förståndiga så bär vi båda sidorna i oss. 

Att det som är oförståndigt – allt det som saknar hopp, tillit, tro och förtröstan – ska lämnas utanför betyder inte att någon ska lämnas utanför. När dagen och stunden kommer ska det oförståndiga i oss lämnas utanför. Ljuset i lågan som brinner av tillit, hopp och tro, om än med en aldrig så liten flämtande låga, ska leda oss in till himmelrikets glädje.

#343. Är det sant…?

”Innan du säger något om en människa ska du tänka som Jeanna Oterdahl gjorde: är det sant, är det snällt, är det nödvändigt?”

(@BiskopEva på Twitter 151104)

”Och än en gång, det handlar om ett kort samtal med provtänkande i ett slutet styrelserum som prästen Patrik Pettersson valde att offentliggöra. Olämpligheten i att offentliggöra ett samtal i ett slutet styrelserum har jag samtalat med Patrik Pettersson om den 6 oktober. Samtalet berörde också det egna ansvaret för de ’troll’ som man i sociala medier lockar fram framförallt när det gäller nämnandet av islam och muslimer. Jag har aldrig sett så mycket och så obehagligt hat mot muslimer som denna tråd har fört med sig i sociala medier.” (ur Biskop Evas svar till Ansvarsnämnden för biskopar 151029)

Samtalet mellan Sjömanskyrkans styrelse och biskop Eva den sjätte februari i år hölls inte inom ramen för ett slutet styrelserum. Biskop Eva var på ett studiebesök i Sjömanskyrkans lokaler för att informeras om verksamheten och träffa medlemmarna i Sjömanskyrkans styrelse. Att träffa medlemmarna i en styrelse är inte likställt med att delta i ett slutet styrelsemöte. Styrelsen hade två slutna och protokollförda möten senare samma dag. Varken protokollet för den dagens konstituerande möte eller protokollet för den dagens ordinarie styrelsemöte nämner biskop Evas närvaro. Av den enkla anledningen att biskopen inte var närvarande vid något möte i ett slutet styrelserum.

Jag har gjort vad jag har kunnat för att samtalet inte ska handla om personfrågor utan om sakfrågor. Biskop Eva har valt att göra precis tvärtom – undviker sakfrågorna och försöker styra in diskussionen på personfrågor. Det vill säga på frågor om mig, min person och mitt agerande. Både i det enskilda samtalet, i det offentliga och i sitt formella svar till Ansvarsnämnden. Min biskop försöker få det att framstå som att jag har berättat något jag inte fått berätta, att jag på något sätt har brutit mot en tystnadens plikt i relation till ett formellt slutet sammanhang. Det är inte sant. Hon får det dessutom att framstå som att jag på något sätt är ansvarig för den anonyma horden av hatare som på nätet har angripit henne och hetsat mot andra. Det är en ganska hårresande anklagelse.

Istället för att rakryggad stå för sina åsikter och utförligt argumentera för sina ståndpunkter så ägnar vår biskop kraften åt att försöka kväva samtalet och misskreditera den som har framfört kritiken. Istället för att ta de frågor som har aktualiserats av hennes – de facto uttryckta – förslag om Sjömanskyrkans kapell på allvar så använder biskop Eva härskarteknikerna misstänkliggörande och påförande av skuld och skam för att försöka få tyst på den av sina präster som ifrågasatt det rimliga i det hon har gett uttryck för.

Enligt Kyrkans Tidning har biskop Eva anfört att hon blivit felciterad. Att det jag har beskrivit stämmer bekräftades av biskop Eva själv: ”Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler” (Biskop Eva via Stockholms stift 150926). Det förslaget är sakfrågan som min kritik och mina frågor riktat sig mot. Med det sagt kan biskop Eva omöjligt påstå att hon har blivit felciterad av mig.

För övrigt, det där samtalet den 6 oktober som biskop Eva refererar till och beskriver innehållet i ovan – inför det samtalet frågade jag biskop Eva per telefon om någon annan skulle vara med under samtalet. Hon svarade nej och fortsatte: ”Det är bara mellan dig och mig.” Det var ett enskilt samtal som i allra högsta grad omgärdades av en tydligt uttryckt överenskommelse om tystnad. Det var inte jag som bröt den tystnaden.

• Ingen åtgärd mot biskop Brunne (KT 12/11).
• Sofia Lilly Jönsson: Laglöst Land (Tidskriften Evangelium 13/11).
• Dag Sandahl: Till biskop Evas försvar! (15/11).

PS. Det var inte jag som anmälde biskop Eva till Ansvarsnämnden. Biskop Evas svar till Ansvarsnämnden är en allmän handling och är delvis citerad i Kyrkans Tidnings artikel.

#342. Söndagen efter Alla helgons dag…

"Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar." (Lukas 12:4–7)

Det är svårt att inte låta sig bli skrämd av den eller dem som kan döda kroppen. Det är väl få saker som är mer skrämmande än när en människa visar sig vara både kapabel och villig att döda andra människor. Det finns i vår tid rikligt med exempel på galna män med knivar, skjutvapen, sprängämnen, stridsvagnar, kanoner, bomber och granater som både kan och vill döda andra människor. Det är väldigt svårt att betrakta bestialiska mördare som något annat än väldigt skrämmande. Vem av oss är inte rädd för sådant?

Det är inte så konstigt. Vem av oss är inte rädd för fysisk skada? Vem av oss ryggar inte tillbaka vid tanken på kroppslig smärta? Vem av oss känner sig inte orolig vid tanken på sin egen kommande död? Vem av oss blir inte skräckslagen vid tanken på att möta döden genom en annan människas ondskefulla illvilja? Så, det Jesus säger – ”låt er inte skrämmas av den som kan döda kroppen” – är onekligen lättare sagt än gjort.

Jesus menar att istället för att låta oss skrämmas av högst konkreta farligheter, som galna män med mord i sinnet, så finns det anledning att frukta den abstrakta någon som både kan döda och kasta ner i helvetet. Honom ska vi frukta. Vem det nu är. Helvetet förresten. Har vi inte avskaffat helvetet? Kanske har vi gjort det. Men Jesus har inte avskaffat helvetet. Helvetet finns där som en potentiell antites till allt vad Jesus har att säga om människans och livets framtid. Helvetet är motsatsen till Guds avsikt med livet och finns där som en alternativ och negativ möjlighet. Men trots det – "Var inte rädda."

Inte ens den minsta fågel är glömd av Gud. Inget som lever är glömt och ingen som lever är glömd av Gud. Det levande livet i sig är Guds väsens avbild. Inte ens sparvar som vi värderar till endast två kopparslantar faller utanför Guds kärlek till det levande livet. Till och med en till synes obetydlig sparv bärs genom tillvaron av Guds gränslösa kärlek till livet. För Gud är allt liv och allt levande av oändligt värde. Inget är undantaget. Ingen är undantagen.

Om kroppen är allt vi har och om kroppen är det enda vi är så är det Jesus säger ganska meningslöst. Men Jesus vet att kroppens död inte är livets slut. Guds oändliga kärlek till livets levande är och förblir allt levandes ursprung och slutliga mål. Det mänskliga livets mål är inte döden. Det mänskliga livets mål är uppståndelsen. Detta fantastiska, märkliga, obegripliga, abstrakta, konkreta och hoppfyllda löfte om att döden inte innebär livets slut. I ljuset av det löftet och i ljuset av det hopp som löftet väcker finns det egentligen ingen anledning att vara rädd för den här tillvarons begränsningar.

Guds kärlek känner inga gränser i relation till livets levande i mänsklig gestalt. Gud älskar varje människa så till den milda grad att hårstråna på var och en är räknade. Det säger något om varje enskild människas och alla människors oändliga värde i Guds ögon. I ljuset av, i tillit till och i förtröstan på Guds löften och gränslösa kärlek till var och en är det möjligt att leva här och nu utan låta sig skrämmas av tillvarons risker och faror. Jesus menar det han säger – "Ni är mina vänner. Var inte rädda."

#341. Nedslagen, men inte utslagen…

”Suffering always poses the deepest test of faith, radically challenging its authenticity and meaning. No rational explanation can soothe the pain of an aching heart and a troubled mind. In the face of the lynching death of an innocent child, black Christians could only reach into the depth of their religious imagination for a transcendent meaning that could take them through despair to hope ’beyond tragedy.’ […] As in the resurrection of the Crucified One, God could transmute defeat into triumph, ugliness into beauty, despair into hope, the cross into the resurrection.” (Cone, 2011)

”I have heard about what has happened to you this week. But I say to you – you may be down, but you’re not out. And I will speak today about a people, my people, who were down many times in our four hundred years of struggle for justice. But we refused to let our enemies to have the last word. Because, we must remember the cross comes before the resurrection. And today may be your cross. But tomorrow, you will be resurrected.” (Cone, 2012)

Vi har bara varandra. Här, i den enda världen vi har. Det finns ingen annan värld. Ingen annan tillvaro. Det som händer här händer oss. Det vi gör här det gör vi för, med eller mot andra och varandra. Det är bara vi tillsammans som kan skapa en värld och verklighet som är fylld av tillräckligt mycket godhet så att ondskan inte får plats. En värld där godheten må bli nedslagen, men aldrig blir utslagen.

Kyrkan bärs av ett hopp. Kyrkan bär ett hopp. Kyrkan vittnar om ett hopp som är större än världens förtvivlan. Ett trotsande hopp som inte låter tillvarons mörka makter besegra tron på tillvarons godhet. Den envisa tron på godhetens uppståndelse. Trots ondskans tillfälliga segrar. Livets återkomst. Trots ond bråd död. Hoppets uppståndelse. Trots bottenlös förtvivlan. Hoppet som säger att ondskans krafter och makter aldrig får sista ordet.

Vi får inte vända oss mot varandra. Som människor. Destruktiva åsikter och övertygelser kan bara förändras av och i gemenskap med andra. Kyrkan är de döptas gemenskap. En gränslöst inkluderande gemenskap som aldrig exkluderar någon. Även de ideologiskt och politiskt vilsegångna ingår i den gemenskap som är vår. Vi kan bara bekämpa intoleransen om vi samtidigt kämpar för dem som har intoleranta uppfattningar. Som människor.

Den som är döpt är kristen. Den som är kristen är en del av kyrkan. Vi som är och vill vara aktiva i den kristna kyrkan behöver hjälpas åt och berätta att den som är döpt är kristen. Och den som är kristen har inga fiender, ser ingen som främling. En kristen människa har bara syskon i andra människor. Vi behöver hjälpa våra ideologiskt och politiskt vilsegångna syskon att hitta sin identitet och plats i de döptas gemenskap. Vi måste tro att det är möjligt.

Vi som är aktiva i kyrkan behöver hjälpa varandra att stärka kyrkans kristna identitet. En tydlig identitet som lägger grunden för en öppen gemenskap där goda krafter samlas. En gemenskap där tron på uppståndelsens hopp bär genom mödosamma och mörka dagar. En gemenskap av syskon och vänner som aldrig betraktar någon enda människa som en främling. En godhetens gemenskap som må bli nedslagen men som aldrig blir utslagen.

• #253. Kyrkans klockor...
• #162. Mot och för...
• #147. Sanningen om vägen...
• Cone, James H., 2012: The Cross and the Lynching Tree, The Love Your Neighbor Worship Service. Youtube (0:58-2:06).
• Cone, James H., 2011: The Cross and the Lynching Tree. Maryknoll: Orbis Books. S 69.

#340. MLK…

”So in spite of the darkness of this hour we must not despair. We must not become bitter; nor must we harbor the desire to retaliate with violence. We must not loose faith in our white brothers. Somehow we must believe that the most misguided of them can learn to respect the dignity and worth of human personality. […]

I hope you find consolation from Christianity’s affirmation that death is not the end. Death is not a period that ends the great sentence of life, but a comma that punctuates it to more lofty significance. Death is not a blind alley that leads the human race into a state of nothingness, but an open door which leads man into life eternal. Let this daring faith, this great invincible surmise, be your sustaining power during these trying days. […]

At times life is hard, as hard as crucible steel. It has its bleak and painful moments. Like the ever-flowing waters of a river, life has its moments of drought and moments of flood. Like the ever-changing cycle of the seasons, life has the soothing warmth of the summers and the piercing chills of its winters. But through it all, God walks with us. Never forget that God is able to lift you from fatigue of despair to the buoyancy of hope, and transform dark and desolate valleys into sunlit paths of inner peace.”

• Martin Luther King citerad i: Cone, James H., 2011: The Cross and the Lynching Tree. Maryknoll: Orbis Books. S 87-88

#339. Faktafel...

Det finns ett faktafel i Expressens artikel "Succé för kyrkan och moskéns samarbete."

"Expressen har tidigare skrivit om biskop Eva Brunne som utsattes för en hatstorm efter att ha funderat över hur Sjömanskyrkan skulle kunna hjälpa flyktingar att utöva sin religion temporärt i kyrkan."

Samtalet i Sjömanskyrkan hade ingenting med flyktingar eller med dagens flyktingsituation att göra. Vi talade om besättningarna – den anställda personalen – på de fartyg som utgör ordinarie handelstrafik i Stockholms hamnar. Samtalet berörde inte flyktingar alls och det fördes i februari, långt innan flyktingsituationen växt fram till sin nuvarande form.

I den första texten på ämnet skrev jag: "Det ganska anmärkningsvärda förslaget föregicks av information om arbetet med sjömännen på båtarna som anlöper Stockholms hamnar." 

(#334. Ganska anmärkningsvärt…)

Den beskrivningen bekräftades senare av biskop Eva själv: "Under ett sammanträde i februari med styrelsen för Sjömanskyrkan uppkom ett samtal om vad som är möjligt att göra om ett fartyg med besättning av en annan tro kommer och vill be."

(Biskopen om Sjömanskyrkan som ett rum för alla som vill be)

Artikelns beskrivning av att samtalet i Sjömanskyrkan handlade om flyktingar ger en felaktig och osann bild av samtalet i sig och skapar en felaktig förståelse av sammanhanget i stort.

• Succé för kyrkan och moskéns samarbete (Expressen 20/10).

#338. Efterdyningar…

”Vad du än gör, skriv inte något om islam. It will blow up in your face” sade min vän när vi talade om det där som vår biskop sade i februari och om vad som händer i vår domkyrkoförsamling. Det hör ihop menade jag och vi är många som både tycker och tänker annorlunda om vad kyrkan är och ska vara. Många tycker, tänker och pratar. Men ingen säger något öppet. Ingen skriver något offentligt. Så tuffar det på i tystnad och kyrkan görs till något som den inte är och inte ska vara.

Att skriva något om det blev en brutal lektion i social medialogik. Eller kanske snarare en lektion i sociala mediers bristande logik. Jag skrev om kyrkan men andra gjorde det till en fråga om något helt annat. Den skränande mobben vaknade till liv likt en hjord av levande döda i ”The Walking Dead.” De vaknade till och drog fram som en gläfsande mobb som förstör allt i sin väg utan förmåga att tänka eller förstå. Man kan inte göra annat än att ligga lågt och vänta tills de har dragit förbi och hittat något annat att förstöra och gapa om.

Dessvärre tilläts mobben diktera villkoren för samtalet. En medveten medial strategi? En medial konstruktion förenklade sakfrågorna till en fråga om polariserade känslor. Det gjordes till en fråga om hat eller kärlek. Mobbens ”hatstorm” gjordes till frågan och ”kärlekens väg” gjordes till alternativet. Med en enkel knyck av den mediastrategiska handleden föstes sakfrågorna åt sidan och ersattes av en fråga om banala känslor och en hashtag. Vem vill efter det förknippas med ”hatstormen” genom att vidhålla kritiken i sakfrågan? Den som tänker annorlunda i sakfrågan ska få dåligt samvete och förbli tyst. Medial utövning av makt över tanken med känslor som verktyg när den är som mest effektiv.

Men sakfrågorna finns kvar och kommer förmodligen att bli aktuella igen. De underliggande uppfattningarna visar inga tecken på intresse för att låta sig nyanseras eller förändras. Ingen öppen diskussion om saken. Inga teologiska, ecklesiologiska eller pastorala förklaringar eller resonemang om det hela. Ingenting. Istället råder en känslornas diktatur över frågan och den fria tanken. Känslor är enkla att manipulera. Det är bara att lyssna på tystnaden i sakfrågan så förstår man känslornas makt över den fria tanken.

Det handlar fortfarande om de teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågorna. Nej, kyrkans egna rum går inte att likställa med andra institutioners ”andliga” rum. Nej, det räcker inte med att ursäkta det som ett ”provtänk.” Ett feltänkt provtänk avslöjar underliggande uppfattningar som inte är genomtänkta. Jag tror och förväntar mig faktiskt mer än så av min egen och vår kyrkas biskopar.

Såvitt jag vet har det bara förekommit två ansatser att kommentera sakfrågorna. DagenTV iscensatte ett samtal där frågor kring det hela dryftades. En John G. Panagiotou skrev en kritisk kommentar från ett ortodoxt perspektiv på American Orthodox Institute. I övrigt har inget av betydelse för sakfrågorna sagts eller skrivits. Såvitt jag vet. De teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågorna hänger i stort sett kvar i luften.

• "Religionsmix eller dialog" (DagenTV 9/10).
• "The Cross of Christ is a Foolishness to the World" (AOIUSA 9/10).
• "Varför blir alla så arga?" (Helene Engnell 13/10).
• "Varför blir alla så arga?" (Dag Sandahl 17/10).

#337. I trollens värld...

Det är för bedrövligt, ledsamt och sorgligt när illvilliga gaphalsar ger sig på någon för något någon har sagt eller skrivit. Det biskop Eva har blivit utsatt för på grund av vad jag har skrivit och berättat passerade tidigt anständighetens gräns. Jag är uppriktigt bedrövad för att ha orsakat att min egen biskop har blivit personligt angripen och utsatt. Aldrig kunde jag ana att det jag skrev skulle få sådana konsekvenser. Det är uppenbart att jag överskattade människors förmåga att hantera svåra sakfrågor och förmågan att hålla isär sak och person. Det är också uppenbart att jag underskattade graden av människors elakhet, cynism och illvilja. Jag hade verkligen högre tankar om och trodde mer om människor.

Det har blivit påtagligt att vi befinner oss i trollens värld och att trollen från sina mörka hålor av enfald och dumhet kan gapa sönder det mesta. Det är ledsamt och beklagligt att mitt försök att lyfta upp frågor som är viktiga för vår kyrka av andra förvandlades till något av en häxjakt. Det är bedrövande och var aldrig varken min önskan eller avsikt. 

Här ett sista kortfattat försök att hämta tillbaka ämnet. Ämnet och sakfrågorna är de teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågor som väckts av den uppfattning om och det förhållningssätt till kyrkans rum med dess identitetsmarkörer som vår biskop gav uttryck för i februari. Med följdfrågor om det är möjligt, lämpligt, rimligt i relation till kyrkans ämbete samt frågor om politiska partiers inflytande över kyrkan. Igen – det har handlat om ett försök att ställa teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågor som är viktiga för kyrkan. Inget annat.

• Biskop Eva utsattes för hatstorm (Expressen 2/10).
• Hatiska inlägg mot biskop Eva Brunne (KT 2/10).
• Eva Brunne hotad efter Meckautspel (Dagen 2/10).
• Vem begriper Svenska kyrkan (SvD 2/10).
• Det är inte en biskops uppgift att så tvivel (Världen Idag 30/9).

PS. Nej, det handlar inte om rädsla för någon eller något. Nej, det handlar inte om den pågående flyktingkrisen. Nej, jag har inte varit ute efter att göra illa eller skada någon.

#336. Diskussionsunderlag…

”Under ett sammanträde i februari med styrelsen för Sjömanskyrkan uppkom ett samtal om vad som är möjligt att göra om ett fartyg med besättning av en annan tro kommer och vill be. Vi resonerade kring frågan och det kom idéer och förslag. Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler. Precis så som redan görs i gemensamma bönerum på flygplatser och i en del sjukhuskapell. Det är viktigt att det finns platser för bedjande systrar och bröder och vi visar gästfrihet och tolerans oavsett tro. Goda och bedjande människor av olika tro måste kunna mötas och hjälpa varandra. Att tillfälligt upplåta ett rum för människor av annan tro, innebär inte att vi backar från vår egen tro. Präster är kallade att förkunna Kristus. Det gör vi varje dag och i varje möte med människor. Men det innebär inte heller att vi är snåla mot människor av annan tro. Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. (Hebréerbrevet 13:2)" (Biskop Eva via Stockholms stift 26/9) 

”Det handlar inte om ’att bära ut Kristus’, men att göra ett inbett rum tillgängligt för tillfälliga gäster.” (@biskopeva på Twitter 27/9)

Två sakfrågor. I samtalet refererades till det interreligiösa bönerummet på Heathrow och den indikation som finns på golvet där som exempel. Jag har inte varit där men det kan knappast vara något annat än en permanent markering. Om krucifixet på väggen föreslogs att det antingen skruvades ned och togs bort eller försågs med ett skynke som vid behov kunde skyla korset. Det sades ingenting om övriga saker, som till exempel dopfunten.

Kyrkans kapell kan rimligen inte likställas med bönerum på flygplatser och sjukhuskapell hur som helst. Den kristna kyrkans kyrkor och kapell är inte vilka allmänna utrymmen som helst. Kyrkans kapell och kyrkor byggs och inreds för att vara kristna gudstjänstrum avsedda för tillbedjan av treenig Gud som omvittnad i kyrkans Bibel och bekännelse. Att företag, institutioner eller andra organisationer tillhandahåller utrymmen för ”andlig vård” är en annan sak. Sådana utrymmen kan inte likställas med kyrkans egna gudstjänstrum. Jag kan tycka att en biskop borde kunna se och förstå den skillnaden.

Jag bortser från den retoriska knorren som beskriver den eller de som har en annan åsikt som intoleranta och ”snåla mot människor av annan tro.” Det enda argumentet som biskop Eva egentligen för fram till stöd för sin uppfattning är ”gästfrihet.” En vers ur Hebréerbrevet anförs som stödargument. Vad svarar man på det? Inte mycket till underlag för diskussion, som en kollega uttryckte det. De teologiska, ecklesiologiska, pastorala och ämbetsrelaterade frågorna hänger orörda kvar i luften. Det kanske bara återstår att citera ur samma brev som biskopen. Hebréerbrevet har ganska mycket att säga om vår tids kyrkas sätt att vara kyrka i tiden. Och det handlar inte bara om gästfrihet. Det är ofta ganska kärva ord.

”Ty människor som har avfallit fast de en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av helig ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter, dem är det omöjligt att på nytt föra till omvändelse, eftersom de korsfäster Guds son en andra gång och gör honom till åtlöje. En åker som får rikligt med regn har Guds välsignelse om den suger upp vattnet och skänker odlaren hans gröda. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös. Förbannelsen är inte långt borta, och slutet blir att åkern bränns av.” (Hebréerbrevet 6:4–8)

Gör vi ibland Guds son till åtlöje i vår kyrka? Vill vi att den kyrkliga åkern ska ge god gröda eller ska vi låta den bära törnen och tistlar? Är vi i förbannelsens tid, när åkern ska brännas av? För att bereda plats för något annat och och något nytt? Frågor som kan läggas till alla andra frågor som har utkristalliserats den senaste veckan. Med det här sätter jag punkt och hoppas att någon ansvarskännande med större befogenhet och mer resurser än jag plockar upp de för kyrkan viktiga frågorna som väckts. I bästa fall i sammanhang där även kritik och kritiska röster får plats och blir lyssnade på. Kanske en serie samtal i Storkyrkan till våren? Det finns ett diskussionsunderlag rikligt fyllt av frågor att utgå från.

• Biskopen om Sjömanskyrkan som ett rum för alla som vill be (Sthlms stift).
• Biskopen vill öppna kapell för fler religioner (Dagen 28/9).
• Biskop föreslog Meckamarkering i Stockholmskyrka (Världen Idag 25/9).
• Lukas Berggren: En ny blandreligion? (Världen Idag 25/9).

PS. Jag har förstått att de inomkyrkliga och teologiska frågor jag har försökt att ta upp här dessvärre har plockats upp av andra med helt andra avsikter. Jag ska vara så tydlig jag kan. Det jag skriver här handlar INTE om ett ställningstagande mot islam eller mot muslimer. Att vara för den kristna kyrkans kristna identitet betyder inte att vara mot andra människors rätt till annan religiös identitet. Jag är ovillkorligt för att alla människor med muslimsk eller annan tro har och ska ha rätt att utöva sin tro på samma villkor som kristna människor utövar sin kristna tro här i vårt land. Jag protesterar mot alla försök att använda det jag har skrivit för att hetsa mot enskilda människor eller för att hetsa mot religiöst/etniskt definierade grupper av människor. Främlingsfientlighet är ett stort socialt problem i vårt samhälle som behöver och ska bekämpas var och hur det än kommer till uttryck. I alla sammanhang. Alltid.

#335. Respons och avsikt…

Någon tyckte att #334 var att göra en höna av fjäder, att det inte var något att bråka om eller ha synpunkter på. Kanske, men var går gränsen för när något spelar roll eller inte? Gränsen för vad som är viktigt och inte? Någon undrade om jag är bitter. Svaret är nej. Att ifrågasätta är ett uttryck för att man försöker förstå, inte ett uttryck för bitterhet. Någon undrade om det inte är illojalt att ifrågasätta sin biskop. Ibland är tystnad den högsta formen av illojalitet. Ibland är det mest lojalt att ifrågasätta. Jag ifrågasätter för att jag att jag bryr mig om det som sägs och för att jag tar det som sägs på allvar. För att jag tar kyrkan och biskopen på allvar. Dessutom, jag tilltror min biskop förmågan att kunna hantera att bli ifrågasatt.

Jag avfärdar alla påståenden om att Svenska kyrkan inte är kristen på grund av vad jag har beskrivit och jag avfärdar alla liknande påståenden om min biskop. Sådant prat är inget annat än dumheter. Den som tar det jag berättat som intäkt för personangrepp på biskop Eva har inte förstått någonting och gör bäst i att lämna den här diskussionen helt. Det här handlar om ett försök till kritiskt ifrågasättande av teologi, sak och idé. Inte ett angrepp på person. Försök att förstå den skillnaden en gång för alla.

Någon har menat sig inte vara helt med på resonemanget om en socialdemokratisk agenda. Tanken på en partipolitisk agenda i bakgrunden till det som sades är en hypotes baserad på mönster och samband. Enligt min uppfattning en sannolik hypotes. Men ändå, en hypotes. Det är fullt möjligt att det är en felaktig hypotes som kan falsifieras, att det visar sig att den inte stämmer. Om det finns en annan, ännu okänd, mer plausibel förklaring och bakgrund till det där förslaget. Men den förklaringen lyser ännu med sin frånvaro. Därför kvarstår hypotesen om partipolitisk bakgrund. Igen, hur ska man annars förstå det?

Varför skriva, "bråka" och ifrågasätta? För att försöka väcka kritiska och för kyrkan viktiga frågor. Frågor som i bästa fall kan bli ett samtal som leder oss och kyrkan vidare och framåt. Frågor vi skulle behöva hantera innan vi gör en massa saker. Det skulle vara bra om vi tillät oss att ställa alla jobbiga frågor. Om vi kunde vrida och vända på dem. Öppet och offentligt. Utan att hänfalla åt personangrepp och "han är dum" retorik.

Till exempel: Vad är kyrkans roll och uppgift egentligen i relation till det vi kallar ”religionsdialog?” Hur förhåller sig kyrkans religiösa integritet till andra religiösa traditioners integritet? Var går vilka gränser för kompromisser i det interreligiösa sammanhanget? Vad är och är inte förhandlingsbart? Vad har kyrkans ämbetsbärare för roll och uppgift i det sammanhanget egentligen? Vad är och är inte förhandlingsbart i relation till kyrkans teologi och ämbeten? I relation till prästers och biskopars ämbetsutövning? Var går vilka gränser för ämbetets lojalitet mot vad? Hur ser vilka teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågor ut i relation till de interreligiösa frågorna? Hur ser det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan egentligen ut? Vilket partipolitiskt inflytande råder över vilka frågor i kyrkan? Hur bör eller bör inte det partipolitiska inflytandet se ut i kyrkan?

Det finns förstås många fler frågor som kan och behöver ställas. Jag inbillar mig inte att vi kommer att vara överens ens om lite. Det är heller inte meningen att vi måste vara överens. Poängen är att våra olika uppfattningar, åsikter och ståndpunkter behöver bli tydliga. Det är olikheterna, diskussionen och det offentliga samtalet som är själva poängen.

PS. Eftersom frågan har dykt upp. Jag var med på mötet och hörde själv.

#334. Ganska anmärkningsvärt…

”Det är ju ganska anmärkningsvärt” svarade kollegan när jag berättade att vår biskop Eva, inspirerad av det interreligiösa bönerummet på Heathrow i London, föreslog att en indikation på golvet i Sjömanskyrkan Stockholms lilla kapell skulle kunna peka ut riktningen till Mecka och att det ganska stora krucifixet på väggen i kapellet skulle kunna bäras ut eller täckas över och så att rummet skulle bli "tillgängligt för andra trosbekännare.” Det var den 6 februari i år och biskop Eva var inbjuden till Sjömanskyrkan Stockholms styrelse för att informeras om verksamheten. Det ganska anmärkningsvärda förslaget föregicks av information om arbetet med sjömännen på båtarna som anlöper Stockholms hamnar. Många är katoliker och några få är muslimer. Det var när det lilla antalet muslimska sjömän kom på tal som biskop Eva delade med sig av ”något att tänka på” om Sjömanskyrkans kapell.

Man kan fundera en stund på det förslaget. Man kan samtidigt fundera på den smygande sammanblandningen av religioner som allt oftare kommer till utryck i vår kyrka, inte minst i här i Stockholms stift. I grunden verkar det finnas en uppfattning som innebär att Jesus bokstavligen kan och ska lyftas ut ur rummet för att göra plats för andra trosbekännare när det är möjligt. Man kan fundera på varifrån en sådan teologiskt ogenomtänkt, ecklesiologiskt oansvarig och pastoralt katastrofal uppfattning kommer? Varifrån kommer en sådan total nihilism i relation till den kristna trons innehåll hos en kyrkans ämbetsbärare?

Jag kan inte förstå det på annat sätt än att det handlar om politik. Inte om kyrkan som en kritisk och teologiskt formulerad politik, som ett alternativ till samhällets politik, utan om renodlad partipolitik. Om socialdemokratisk kyrkopolitik, förstås. Det verkar som att partiet vill att Svenska kyrkan ska bli och vara någon form av interreligiös paraplyorganisation. När partiets intressen är överordnade så är förstås Jesus och allt annat som kristen tro håller för sant förhandlingsbart. Då är det helt logiskt att krucifixen lyfts ut om de är i vägen för partiets ambitioner. Det gestaltar ganska tydligt en politisk idé om kyrkan som någon form av diffust religiös organisation i vars hägn "de religiösa" av olika slag ska samlas, gärna under parollen "religionsdialog." Vår biskop prioriterar helt enkelt partiets kyrkopolitiska ärende framför kyrkans väl. Hur ska man annars förstå det?

Religionsdialog är bra. Det vill säga, dialoger mellan människor, betraktade som jämlikar, som har olika erfarenheter, åsikter och uppfattningar är alltid bra och ofta nödvändiga. Det behövs i alla sammanhang. Men det är uppenbart att ”religionsdialog” ofta tolkas på ett för kyrkan ganska förödande sätt. Dialogens utgångspunkt kan inte vara att de egna identitetsmarkörerna görs irrelevanta och lyfts ut ur rummet. Man åstadkommer inte en dialog mellan jämlikar om eller när förutsättningen är att de egna sanningarna relativiseras till oigenkännlighet eller helt ogiltigförklaras. Då är det som kallas dialog ingen dialog.

Förutom att det är teologiskt, pastoralt och ecklesiologiskt förödande så är ett sådant förhållningssätt ganska respektlöst. Särskilt mot de som inte är kristna men från sitt håll förväntas gå med på att vi alla egentligen tror på samma gud i samma gudstjänstrum på det sätt "vi" har bestämt. Det går inte att komma ifrån att det finns ett ganska styvmoderligt och näst intill kolonialt förhållningssätt till "den andre" bakom alltihop. Dessutom genomsyras det hela av ett betydande förakt för den kristna kyrkans religiösa integritet. Inte ens med den bästa vilja i världen kan man kalla det "religionsdialog."

Jo, det var ganska anmärkningsvärt att höra sin egen biskop föreslå monteringen av en riktningsvisare till Mecka i ett kyrkans kapell och att krucifixet med fördel kunde lyftas ut ur rummet. Men, det är än mer anmärkningsvärt att det är alldeles tyst i den offentliga debatten om att Socialdemokraterna i Svenska kyrkan – med och utan kyrkliga ämbeten – ogenerat och målmedvetet arbetar för att reducera kyrkans kristna identitet, kyrkans kristna innehåll och kyrkans religiösa integritet till någon form av allmänreligiöst ingenting. Det skulle vi behöva föra en ganska stor och omfattande dialog om. Kanske ett samtalsämne över koppen kaffe mellan sammanträdena, såhär i kyrkomötestider?

• "Bort med partipolitiken ur kyrkan" Lars B Stenström (KT 10/9).

PS. Sjömanskyrkan Stockholm är en kyrka och stiftelse som är knuten till Svenska kyrkan genom att stiftsstyrelsen i Stockholms stift utser styrelsen och genom att en representant för stiftet har en plats i styrelsen. Av tradition finns det en plats i styrelsen för en präst från den församling i vilken Sjömanskyrkan Stockholm befinner sig.

#333. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ’Mästaren är här och kallar på dig.’ När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ’Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.’ När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ’Var har ni lagt honom?’ De sade: ’Herre, kom och se.’ Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ’Se, hur mycket han höll av honom.’ Men några av dem sade: ’Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?’ Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ’Ta bort stenen.’ Den dödes syster Marta sade då: ’Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.’ Jesus sade till henne: ’Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?’ De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ’Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.’ Sedan ropade han med hög röst: ’Lasaros, kom ut.’ Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ’Gör honom fri och låt honom gå.’” (Johannes 11:28–44)

Marta, Maria och Lasaros är syskon och goda vänner till Jesus. När Lasaros blir sjuk skickar de bud till Jesus och ber honom att komma till Lasaros hjälp. Jesus beger sig dit. Han går till fots. Dagarna går och Jesus kommer för sent. Lasaros dog i sin sjukdom och blev begravd enligt sed. Jesus verkar svårbegripligt oberörd av sin gode väns sjukdom och död. På vägen dit talar Jesus om att Lasaros sover fast han är död. Han talar om att det som har hänt Lasaros ska bli ett vittnesbörd om någonting annat. Något större. Oklart vad.

När de kommer fram förebrår Marta Jesus: ”om du hade varit här så hade min bror inte dött.” Jesus säger att Lasaros ska uppstå. Marta tror att Lasaros ska uppstå, på den sista dagen. Jesus svarar henne då: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Marta svarar att hon tror att Jesus är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. Marta går hem och hämtar Maria. Även Maria förebrår Jesus, ”om du hade varit här hade min bror inte dött.” Marta och Maria är fyllda av förtvivlan, sorg och saknad.

Lasaros, Marta och Maria, det är vi. Vi lider av sjukdomar. Våra kroppar åldras. Vi försvagas och vi dör. Våra liv är till synes lika förgängliga som våra bräckliga kroppar. Vi begraver våra döda. Våra nära och kära som till synes lämnar livet bland de levande. Vi sörjer och vi saknar. Vi förebrår högre makter när vi drabbas. ”Varför hon?” ”Varför han?” ”Varför jag?” Om denna Gud som vi tror på bara hade gripit in så hade det aldrig behövt hända. ”Om du bara hade varit här så hade min bror, min syster, min mor, min far, min vän, min älskade inte behövt dö.” Lasaros, Marta och Maria, det är vi. Deras liv är vårt och vårt liv är deras.

Jesus lyssnar och ser. ”Var har ni lagt honom?” frågar han med upprördhetens tårar i ögonen. ”Ta bort stenen.” Graven öppnas och Jesus konfronterar Lasaros död. Döden är omöjlig att bortse från. Omöjlig att väja för. Dödens väsen väller ut ur graven när gravstenen tas bort. Döden är högst konkret och påtaglig. Dödens intighet har börjar tära på Lasaros kropp. Dödens hemska väsen griper tag i Marta. Hon protesterar och värjer sig. Det är för makabert, ”han luktar redan.” Dödens intighet är obehagligt påträngande när den kommer nära. En påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Närvaron av livets frånvaro.

Mitt i detta mödosamma och svåra. När de konfronteras av livets och själva existensens yttersta gräns, när det är som allra svårast, säger Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet sker. Livet återvänder till Lasaros lika mirakulöst som det kom till honom när han en gång blev till och föddes. Uppståndelsens liv blir synligt och sant. Det levande livet trotsar döden. Livet besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Lasaros, Marta och Maria, det är vi. Jesus fylls av medlidande när han ser vår förtvivlan inför livets förgänglighet. Våra till synes begränsade liv är fyllda av möda och vånda. Lasaros död är vår död. Systrarnas förtvivlan är vår förtvivlan. Jesus vet att döden inte innebär livets slut. Det är en sanning om verkligheten som är fördold i Guds fullbordade framtid. Jesus ser vår förtvivlan inför det liv som till synes är kort och fyllt av möda. Jesus är fylld av medlidande som vill trösta när han ser människors vånda. Så Jesus öppnar ett uppenbarelsen ögonblick och visar den verklighet som ska bli och som redan är. En verklighet där döden inte finns mer. En uppståndelsens verklighet som är alldeles sann och alldeles på riktigt. Här och nu.

Jesus är herre över livet och över döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I Jesus Kristus finns ett löfte om att döden inte innebär livets slut. Jesus skakar om hela tillvarons grundvalar och förändrar allt för alla. Så stort och så viktigt är det glada budskap som kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi har fått uppgiften att vittna om, för och i världen. Så stort och så viktigt är det. Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Tro detta och lita på att det är sant.