"Prästen talade om Annas död. Han ville förbereda henne, så att hennes död skulle bli en väg till Gud och det eviga livet. Men mest talade han om en annan sak, som också var helt orimlig, som bara var en kränkning. Han talade om hennes skuld och om hur hon skulle bli fri från den. Men hon kände ingen skuld. Allt hon gjort hade hon rätt att göra. Hon hade dödat sin svärdotter Hanna Johansdotter. Det erkände hon till sist. Men det innebar inte någon skuld. Hon hade följt lagarna i sitt eget rike. Den som inte var lydig och trogen mot henne, den som ville ta Per ifrån henne, skulle inte få leva." (Bergstrand s. 56f)
Det här är första, sista och enda gången massmördaren Anders kommer att nämnas här. Åsne Seierstad ger goda skäl till varför. Att inte nämna är inte att glömma. Att inte nämna är i det här sammanhanget att besegra. Det är att säga "ditt rike är inte vårt rike, dina sanningar är inte våra sanningar, din verklighet är inte verkligheten". Att ge hans manifest och ohyggliga gärningar betydelse och mening är att låta honom segra. Vi får inte ge honom något annat än skulden för det han gjort. Hans ohyggliga skuld är en ohygglig skuld, inget mer och inget annat. Medvetenheten om de ideologiska sammanhangen ändrar inte det.
Det norska rättsväsendet har haft sin plågsamma gång i återberättandet av vad som hände. Domen föll till sist och han log när den föll. Han kommer aldrig att få mellanmänsklig förlåtelse. Det finns sådant som inte kan förlåtas och det finns sådant som inte ska förlåtas. För att kunna förlåtas måste man inse sin skuld. För att kunna få förlåtelse måste man be om förlåtelse. Men han kan aldrig be offren om förlåtelse. En mördare kan inte förlåtas av sina offer. Förlåtelse i mellanmänskligt avseende inte möjligt för honom. Anhöriga, nära och kära förfogar över sin egen förlåtelse, om den kan vi andra ingenting säga.
Gud dömer oss alla. Och Gud dömer med större rättvisa än en aldrig så rättvis domstol. Och Gud utdömer strängare straff än något mänskligt rättssystem. Samtidigt som Gud är en rättvisare och strängare domare än någon mänsklig institution är Gud mer barmhärtig än någon mänsklig barmhärtighet. Guds stora nåd och oändliga kärlek omfattar allt mänskligt. Guds nåd är så stor och kärleken så omfattande att den trotsar vårt förnuft och vårt rättvisepatos. Men, Guds förlåtelse är här i världen utom räckhåll för den som inte uppriktigt inser vidden av sin skuld och ber om förlåtelse.
- Bergstrand, Göran, 2002: En själasörjares dilemma. Natur och Kultur: Uddevalla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar