#8. Triumfer...

"What the triumphing Church names 'God' has never been veritably God. The Church is related to the living God only when it is in tribulation, when it recognizes that in its tribulation, when it knows that, in the whole expanse of its historical manifestation, it is rejected by God, and when it nevertheless, holds firmly, pronouncing this terrible God to be God, but to be also much more and vastly different from this – to be in be, in fact, the God who can and will elect." (Barth s. 352)

Vår kära Svenska kyrkan är inte sällan triumferande. Om inte annat så vill vi ofta och gärna vara triumferande – vara en samhällsaktör att räkna med, en organisation man kan lita på i vått och torrt, ett moraliskt och etiskt riktmärke med "värderingar" som främsta verktyg. De små triumferna kommer med ojämna mellanrum – ett upprop om en samhällelig orättvisa uppmärksammas, kyrkornas ljushållare fylls i samband med något elände, brev med krav på etik och moral skickas till makthavare. Allt det är bra i sig, men är det Kyrkans uppgift att vara triumferande?

Vi är ganska bra på att förvalta, i meningen arbeta för att bevara. Strukturutredningar, sammanläggningar, ekonomiska styrningar, omorganisationer, fastighetsförvaltning. Allt det är både viktigt och bra. Men det tycks ibland som att det viktigaste för vår Svenska kyrkan är att ha kvar sig själv för att ha något att förvalta. Vad är det som gör det så svårt för oss att se tidens tecken, med krympande siffror över hela linjen, och ställa frågan: "Vad säger det om Guds vilja och verk att vår kyrka krymper för varje dag?" Vad är det som får oss att tro att sten ska lämnas på sten just i vår kyrka?

Frågade min biskop en gång om det skedde någon teologisk reflektion på stiftet om vår kyrkas krympande. "Nej, det gör det inte" kom svaret självklart och fort. Hur kan vi låta bli att tillsammans reflektera över vad Gud menar med att låta sin kyrka gå framtiden till mötes under rådande omständigheter? Har vi glömt att Jerusalem föll, att folket drevs i exil och att Gud hade goda skäl att låta det ske? Är vi så fyllda av de små triumferna att vi glömt bort gångna tiders misstag? Men det kanske är nödvändigt, vi kanske behöver avvisas till vedermödor och trångmål för att förstå att vi inte är Kyrka för vår egen skull.

• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press.