#13. Första budet...

"Vad betyder detta bud, och hur ska vi förstå det? Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud."
(Luther s. 23)

Det man tror på pratar man om. Det man pratar om tror man inte alltid på. Att prata om det man tror på är inte alltid lätt. Kanske är det just därför vi behöver prata om det. Att tro att Gud finns, lever och råder gör det nödvändigt att prata om Gud. Även om det inte alltid är lätt. Trots att det ibland bjuds ovälkommet – men nödvändigt – motstånd från dem som tror att verkligheten är beskaffad på ett annat sätt. Motstånd behöver välkomnas och tas emot som en gåva. För om Gud är verklig är motståndet också en del av Guds verklighet. Motståndet upplevs som hotfullt bara i en verklighet där Gud inte finns.

Vad är det vi sätter högst i tillvaron? Vad är det vi av hjärtat förtröstar på? Vad ser vi som vår mest trygga tillflykt i tillvaron? Är det en någon eller ett något? Inte sällan är det pengar vi värderar högst, hoppas på eller förstår som mest trygghetskapande. Det berömda mammon är inte sällan vår avgud. Den av oss som aldrig hoppats på en trisslott kan ju kasta första stenen. Hjärtats förtröstan ser livet från ett annat håll. Den existentiella ensamhetens blick på tillvaron ger andra perspektiv. Medvetenheten om att den sista skjortan inte har några fickor, att jag inte får ta med mig något, gör hela skillnaden.

Vad är det kyrkan som institution och organisation tar sin tillflykt till, värderar högst eller ser som skapande av trygghet? Olyckligt nog tycks det ofta vara den kyrkliga organisationen själv som är kyrkans hopp och tillflykt. Dess ordningar och strukturer, dess trovärdighet och plats i samhällskroppen, dess eget förvaltande av sig själv. Den kyrkan gör sig själv till sin egen avgud. När det vill sig riktigt illa legitimerar kyrkan sig själv genom att göra sig till talesperson för andra än sig själv. Med en kolonial självuppfattning förs då talan för andra (betraktade som mindre kapabla?). Istället för att prata om Gud och Guds glada budskap.

• Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag.