"Det lutherska är ett korrektiv – men ett korrektiv mot det normativa, mot det hela, är eo ipso förvirrande i nästa generation (där man alltså inte har det som detta var ett korrektiv mot). Och med varje följande generation måste det bli värre, tills slutet blir att detta korrektiv, som har etablerat sig självständigt, verkar raka motsatsen till sin ursprungliga bestämmelse. Och detta är också fallet. Det lutherska korrektivet verkar, när det självständigt skall vara hela kristendomen, den mest raffinerade världslighet och hedendom." (Kierkegaard s. 440)
Kyrkan är inte en partipolitisk intresseorganisation. Inte för något politiskt parti alls. De historiska omständigheterna har lett till att politiska partier har ett stort inflytande i Svenska kyrkan som institution och organisation. Men det betyder inte att Kyrkan är en del av, ska betraktas som eller ska användas som en del av en partipolitisk organisation. Den som bestrider att partipolitik har ett stort inflytande i vår kyrka behöver bara läsa om hur partiledaren formulerar sig här eller här. Min kritik mot partipolitiskt inflytande över kyrkan riktas här mot alla politiska partier, oavsett färg eller hemvist.
För Kyrkan är en teologiskt definierad storhet och gemenskap, inte en politiskt definierad. Det är en stor skillnad mellan de båda definitionsmässiga utgångspunkterna. Det är en sak att betrakta kyrkan som en gemenskap med en konstituerande utgångspunkt i evangeliet om den uppståndne Jesus och i Guds kallelse till tjänst i och för världen. Det är en helt annan sak att betrakta kyrkan som en organisation vars uppgift är att kanalisera "värderingar" som definierats i partiprogram formulerade av en annan organisation, som definierar sig själv avskild från kyrkan. Det är två helt olika saker.
Inte sällan används orden "luthersk" eller "reformerad" i beskrivningen av kyrkan av den som vill legitimera partipolitiskt inflytande. Det är då det blir tydligt att Kierkegaards kritiska poäng från 1854 i hög grad gäller även i relation till delar av vår Svenska kyrkan 2012. Luthers försök till reformation handlade inte om att legitimera politikers inflytande över kyrkan. Det var precis tvärtom. Martin ville att Kyrkan med förkunnelse och sakrament skulle befria människor till frihet i Kristus och inget annat. Den Kyrkan, som vittnar om en gränslös befrielse för alla människor, har ingenting med partipolitik att göra.
- Kierkegaard, Sören, 1928: Sören Kierkegaards Dagbok. Uppsala: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.
Ja, och samtidigt är det ju så paradoxalt att just reformationen satte kristendomen nästan än mer i knät på den världsliga makten. Luther själv var ju beroende av tyska furstars längtan efter frihet från kejsar Karl, annars hade han nog ganska snabbt gripits och ställts inför rätta. Och de lutherska (och reformerta) kyrkorna blir ju snabbt nationella kyrkor. Cuius regio eius religio eller hur det nu heter.
SvaraRaderaI övrigt håller jag med om ditt resonemang kring partipolitik och kyrka, absolut. Det var mer begreppet luthersk jag ville snurra ett varv till.
Poängen är väl att ordet "luthersk" egentligen inte går att använda för att legitimera någon kyrkostruktur alls, allra minst en politiskt styrd. För att reformatorerna inte avsåg att konstruera en ny kyrkostruktur. Man avsåg och ville förändra den befintliga så att den skulle agera mer i enlighet med dess kallelse - att med förkunnelse och sakrament bringa hopp, tröst och tro till människor. Att det blev en ny kyrkostruktur berodde på den då befintliga kyrkans oförmåga att förändras i enlighet med sin kallelse. Det var samma oförmåga som i den "Lutherska" kyrkan på Kierkegaards tid och samma oförmåga som vår egen kyrka ofta själv visar upp.
SvaraRadera