#156. Den Helige Mikaels dag…

"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: 'Vem är störst i himmelriket?' Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: 'Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.'" (Matteus 18:1–10)

Lärjungarna kommer till Jesus och ställer en prestigefråga. "Vem är störst i himmelriket?" Alltså, vem har störst anseende i Guds ögon? Man ställer väl bara den frågan om man hoppas eller tror att man själv ska vara en del av svaret. Men Jesus ger – som så ofta – ett helt annat svar än det som vi vill höra. Jesus pekar varken på den eller på den med ett bekräftande pekfinger. Istället kallar han till sig ett barn och visar att  prestigefrågan inte har med relationen till Gud att göra över huvud taget. Att låta sig omvändas och bli som ett barn har ingenting att göra med varken prestige eller anseende att göra. Lika lite som människans relation till Gud har det. 

Att göra sig liten som ett barn handlar inte om att förminska sig själv eller att ikläda sig någon form av påhittad ödmjukhet. Att bli som ett barn är att låta sig fyllas av förundran inför tillvaron, att känna tillit till Gud och andra människor och just att inte uppehålla sig vid frågan om vem som är störst inför Gud. Att omvända sig och bli som ett barn är att våga omvärdera sig själv och börja om med sitt liv. I barnens värld finns inte indelningarna i vi och dem, större eller mindre, bättre eller sämre, vad det gäller andra människor. Barn gör inte skillnad på människor. Det är därför barn alltid med självklarhet är rättfärdiga inför Gud, barnens änglar är så nära att de ser Guds eget ansikte

Barnen och barnens förundran och tillit inför Gud och världen är så oerhört viktiga att Jesus tar i med ordens verkliga krafttag för att få oss förstå – för den som förleder ett barn bort från tillitens förundran är det bästa att sänkas i havets djup med en kvarnsten om halsen. Det är onekligen ord och inga visor. Det är ord som vi kanske helst inte ser eller hör som kommande från Jesus. Men likväl sägs de av Jesus och han säger orden för att vi ska ta dem till oss och förstå tyngden och vikten av vad han försöker få sagt – barnen och barnens väl är överordnat mycket annat. 

Jesus pratar inte så ofta om helvetet. När han gör det så gör han det för att poängtera allvaret i det han säger. Nu talar han om helvetet i relation till den som eventuellt förleder en enda av dessa våra minsta som i tro, förundran och tillit lever i en nära relation med Gud. Jesus gör sig inga illusioner, han har inga naiva föreställningar om hur världen är beskaffad. "Ve dig, värld, med dina förförelser." Jesus vet att förförelserna finns och att de kommer att dyka upp i en eller annan form. Med våra händer kan vi lyfta fram dem. Med våra fötter kan vi ge oss av i förförelsens riktning. Med våra ögon kan vi förledas att se världen som tömd på tro, förundran och tillit.

Det Jesus säger – att riva ut ögat som förleder, att hugga av handen eller foten som förleder – säger han för att vi ska förstå allvaret och för att vi ska ta ansvar för det vi säger och gör i relation till barnen, oss själva och varandra. Att förleda barnen är att säga eller göra något som tar ifrån någon annan deras tilltro och förundran, att säga eller göra något som tar ifrån dem deras grundläggande tillit till världen och till Gud. Att på så sätt göra illa barnen och varandra är så allvarligt att Jesus börjar prata om helvetet som en konsekvens. Vi har alla ett stort och gemensamt ansvar för våra barn, för oss själva och varandra och vi svarar inför Gud Fader själv för våra handlingar och ord i relation till dem. Och Jesus tycks mena att Guds dom är hård över den som inte tar sitt ansvar i relation till andra och våra barn.

Jesus använder hårda ord därför att det är nödvändigt. Barnen är så högt värderade att deras änglar är nära nog för att skåda Guds eget ansikte. Det behöver vi bli påminda om så att vi värderar barnen och varandra lika högt och tar det ansvar som faller på allas våra axlar. Det gäller inte bara våra egna barn. Det gäller även andras barn. Alla barns väl och ve är allas vårt gemensamma ansvar. Det gäller världens alla barn, inte minst barnen i till exempel konfliktens Egypten och barnen i krigets Syrien.

När barnen lider så gråter barnens änglar inför Guds ansikte. Och Guds dom över oss som låter oss förledas in i oväsentligt och irrelevant prestigeprat medan lidandet pågår kommer att bli hård – om vi inte snarast och på alla sätt vi finner möjligt ställer oss upp och tar vårt gemensamma ansvar för varandra, våra egna och alla andra barn. Därför att alla andras barn också är våra egna. Dessutom, i ljuset av omvändelsen är vi alla, utan undantag, Guds barn.

Jesus säger med emfas: Stå upp och ta ert ansvar för ert eget, varandras och alla barns väl.

#155. Biskopstwitter...

"'Gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.' (Jesus) Det finns trots allt ett register som är OK. #söndagsord Mikaelidagen" (@BiskopAntje på Twitter 2013-09-28)

Men allvarligt talat…? "Det finns trots allt ett register som är OK." Är det skämtsamt menat av vår tilltänkta ärkebiskop? Ett försök att bygga tillit och förtröstan – att Gud för ett register liknande polisens olagliga register över Romer? Eller är det ett plumpt åskådliggörande av bristande förståelse för det stora allvaret kring polisens olagliga registrering av etniskt definierade medmänniskor? Eller är det bara ännu ett uttryck för dåligt episkopalt Twitter-omdöme? Eller rent av ett uttryck för ett ganska dåligt teologiskt omdöme?

Snälla, kan inte någon säga åt vår kyrkas biskopar att tänka efter lite innan det twittras? Små smulor är också bröd – även korta och små dumheter är dumheter. Och vår kyrka behöver inte omgärdas av fler små episkopala dumheter. Vi behöver biskopar som tar ämbetet på allvar och som utövar sitt ämbete ansvarsfullt.

PS. Är det tänkt att våra biskopars twittrande från sina officiella biskops-twitter-konton ska betraktas som uttalanden ex-cathedra? Eller är det lite sådär allmänt inte genomtänkt alls?

Edit: Biskop Antje responderar via Twitter. Dialogen kan läsas här. Tack för respons Antje.

#154. Ämbetets lojaliteter...

Att bli anförtrodd ett kyrkans ämbete är att få ett stort förtroende. Med ämbetet kommer också lojalitet på tre nivåer – i relation till kyrkan, till församlingen och i relation till en själv.

Att få bära prästens ämbete i vår kyrka är att ha sagt ja till att vara lojal mot kyrkan. Det betyder att jag ska vara lojal mot kyrkans tro, bekännelse och lära. Jag ska vara lojal mot den verklighet som finns i Bibelns berättelser, mot Augsburgska bekännelsen och mot Konkordieformeln. Jag ska vara lojal mot kyrkans biskopar, kyrkans strukturer, kyrkans beslutsfattande ordningar och de beslut som kyrkan fattar i dessa. Jag kanske inte alltid håller med men på något sätt behöver jag hitta ett sätt att vara lojal mot kyrkan i sin helhet och mot dess olika delar.

Att få vara präst i en församling är att säga ja till att vara lojal mot församlingen. Det betyder att jag ska vara lojal mot församlingens strukturer, ordningar och beslutande organ. Jag ska vara lojal mot min kyrkoherde och de beslut som fattas i församlingens kyrkoråd. Jag ska vara lojal mot alla mina kollegor och mot församlingens lokala traditioner. Jag ska vara lojal mot församlingens alla medlemmar och mot alla de som vistas i församlingen. Jag kanske inte alltid håller med kyrkorådets eller kyrkoherdens beslut, jag kanske inte känner mig hemma i församlingens lokala traditioner, men på något sätt behöver jag oavsett det vara lojal mot församlingen i alla fall.

Att få vara präst betyder också att vara lojal mot sig själv, mot sin egen tro, sin övertygelse, sin teologi, sin människoyn, sina erfarenheter och sin förståelse av kyrkan. Jag behöver vara lojal mot mina egna uppfattningar om sakramenten, om förkunnelsen, om gudstjänsten och om en väldig massa andra saker som jag konfronteras av i det dagliga arbetet i en församling. Jag behöver vara lojal mot mig själv i de frågor som inte är förhandlingsbara och lojal mot mig själv i de frågor som innehåller ett stort manöverutrymme. Det är inte alltid lätt eller enkelt men på något sätt behöver jag vara lojal mot mig själv.

På något sätt pågår en ständig förhandling mellan de tre nivåerna av lojalitet. Oftast råder en stillsam frid, men det händer att lojaliteterna konfronteras av varandra. Det händer också att de orsakar omvärderingar av ståndpunkter och omformulering av åsikter.

Så, att vara anförtrodd ett kyrkans ämbete handlar till viss del om lojalitet. Men lojalitet betyder inte att alltid – tyst eller uttalat – hålla med.

Ibland är den högsta formen av lojalitet att säga emot och att säga ifrån.

#153. I sanden skriver du...

"I sanden skriver du, skrivare,
så länge du inte vet,
att din enda arbetsgivare
heter Inre nödvändighet.
Din uppgift är inte att öka
bibliotekens textförråd.
Den är först och främst att söka
sanningens hemlighetsfulla tråd
i livets väv – att följa i dunkla mönster
dess spår av ljus så långt tanken når
och att kanske finna det fönster,
varur ljuset ytterst går.

Din uppgift är inte att vara
en tanklös publik till tidsfördriv.
När du talar, så talar du bara
till nattliga vandrare om det liv
som djupast i själarna brinner,
och som de, liksom du, söker sanningen om.
De tecken och spår du finner
av sanningen talar du om.
Din gärning skall ske i tystnad
och vara begränsad till andens värld.
Din enda tillåtna äreslystnad
är eldens klarhet på tankens härd.

Du är jägare endast som spårar
i mörkret ett gyllene villebråd.
Du får aldrig, hur törnena sårar,
ge upp eller tigga om nåd.
Du har alls ingen plikt att söva
med rosiga lögner en enkel publik.
Och reklam skall du aldrig behöva
från någon trycksaksfabrik.
En sökare själv på färden
dina hemliga tecken vet.
Och andens rike i världen
är din enda verklighet."

• Svensson, Olle, 1991: Att Vandra Mot Morgon; Valda dikter 1934-74. Simrishamn: Proprius förlag. S. 28. ("I sanden skriver du" från 1943.)

#152. Karl har ordet...

"At the beginning of all theological perception, research, and thought—and also of every theological statement—stands a quite specific amazement. Its lack in even the best theologian will threaten the heart of the entire enterprise, while even bad theologians are not a lost cause in their service and their duty, as long as they are still capable of amazement. 

Amazement occurs when we happen upon a spiritual or natural phenomenon that we have not yet encountered, that we are not used to, that is initially unfamiliar, strange and new. It is a phenomenon that we do not know how to begin to integrate into the realm of what we believe to be possible, and about its origin and essence we can only ask, until further information is available.

The amazement that overcomes us when we get involved with theology, however, is of a different kind. To be sure, it also brings astonishment and forces us to learn, but in this case there can be no talk of one day learning all there is to know, of the unusual ever seeming usual and the new becoming old, of the foreign ever becoming domesticated. Here, progress in study can only mean that the stopping short and questioning in regard to the object of study will increase, and far from ever in some sense letting us go, this amazement will more and more gain the upper hand. If we ever really experience this amazement, we will become, once and for all time, totally amazed human beings."

(Karl Barth, s. 3)

• Barth, Karl, 2009: Insights. Louisville: Westminster John Knox Press. Texter i urval av Eberhard Busch. Utg på tyska 2001 av Theologischer Verlag Zürich.

#151. Episkopalt ledarskap...?

För snart ett år sedan skrev jag ett öppet brev till vår biskop Eva här, med anledning av stiftets stöd till Seglora Smedjas dåvarande S-märkta ljug, ruffel och båg kampanj mot enskilda präster och andra. Det var ett ärligt menat brev skrivet i uppriktig oro för vår kyrkas och vårt stifts väl och ve. I det brevet ställdes en indirekt fråga till vår biskop Eva: "Och jag tror att fler av stiftets präster med mig ibland undrar om du är allas vår biskop, eller om du bara är biskop för två?" Under året som gått har den där undran fått ett ganska tydligt, om än inte uttalat, svar. Det är ledsamt att frågan nu verkar ha fått sitt uttalade svar. Med mindre än 140 tecken tycks det konstaterat att vår biskop inte är allas vår biskop.

Det hela väcker ganska många frågor, åtminstone i mig. Frågor om ämbete, teologi, politik och ledarskap. Det här handlar mindre eller inte alls om personfrågan. Det här är inget personangrepp utan ett försök att ställa frågor om för kyrkan gemensamma problem.

Att ställa frågan om biskopen är allas vår biskop växte fram ur en förhoppning och längtan efter att svaret skulle vara "ja, allas biskop". Biskopsämbetet borde väl vara ett sådant ämbete? Ett herdens ämbete i vilket alla får är av lika stort och oskattbart värde. Ett förenande ämbete som skapar enhet bland, med och i olikheterna. Ett ämbete som håller oss samman och skapar en gemenskap omkring sig. Eller? Vad är ämbetet annars till för?

Är inte biskopens ämbete ett teologiskt ämbete? Alltså, ett ämbete som helt och hållet vilar i kyrkan famn och i kyrkans teologi? Var finns då vår kyrkas episkopala teologi formulerad någonstans? Annat än i kyrkoordningens knastertorra kanslisvenska? Var finns teologin som formulerar, definierar och fokuserar biskopens varande och uppgift i vår kyrka? Augsburska bekännelsens artikel 28 säger ett och annat om biskopens ämbete och dess utövande. Om inte annat så gäller väl åtminstone det fortfarande, eller?

Biskopens ämbete är inte ett politiskt ämbete. Det finns inget fog för episkopal auktoritet i det världsliga regementet, undantaget den auktoritet ett eventuellt personligt förtroende kan ge upphov till. Vår kyrkas biskopar har heller ingen formell makt i samhällets politiska sfär. Det är till exempel Kammarkollegiet som tilldelar Svenska kyrkans präster vigselrätten och inte biskopen. Det är som det ska och som det bör vara. Därför att biskopens ämbete är av ett annat slag och därför att det inte är ett politiskt ämbete. Eller?

Vår kyrkas biskopar behöver utöva ledarskap. Allt som har med konstruktivt ledarskap att göra kan bara sägas med verb. Ledarskap är något man gör. Det enskilda samtalets ledarskap är en variant på ledarskap som kanske passar bra i mindre organisationer, som i en församling. Men i ett stift behöver biskopens ledarskap vara synligt och tydligt även på andra sätt. Annars skapas ingen gemenskap, ingen samhörighet och inget "vi". Och då faller stiftet sönder och fungerar inte längre som en bärande konstruktion i vår kyrka. Eller?

Så, frågan är var jag och vi andra ska vända oss? Vi som efter Seglora Smedjas härjningar har förlorat förtroendet för Socialdemokratins avsikter med och i vår kyrka? Vi som inte ser politiken som kyrkans grundläggande paradigm, som försöker se uttrycken för samhällets och stiftets mångfald av uppfattningar som en rikedom och möjlighet, som i ljuset av Kristi kärlek till världen försöker lita på andras och varandras goda vilja trots olikheter. Vi som verkligen och på riktigt försöker att inte göra skillnad på människor. Var ska vi vända oss? Vem är vår biskop? Vem är min biskop?

• Kyrkans Tidning om anmälan av biskop Eva.
• Tidningen Dagen om anmälan av biskop Eva.
• #33. Öppet brev till biskop Eva...

PS. Om något kan sägas med mindre än 140 tecken kanske det ibland inte ska sägas alls?

#150. Ansvar, någon...?

Det var fint att få rösta i söndagens kyrkoval. En 98-åring plöjde genom kön till vallokalen med sin rullator. Unga engagerade valarbetare, ordning och reda. "Röstar vitt, röstar gult, röstar rosa." Säkert, tryggt och trovärdigt. Positiv stämning. Demokrati när det är som bäst!

Och samtidigt, svårt att skaka av sig den där nedsmutsade känslan, allt fokus på det negativa. Allt det fina, goda, uppbyggliga, konstruktiva och positiva som finns i vår kyrka slängdes på hyllan. Istället tog man fram det politiska spelets sämsta och lortigaste sidor.

Den nedsmutsande retoriken var ju inte ny veckorna före kyrkovalet. För den som följt med i den inomkyrkliga offentliga debatten det senaste dryga året är det retoriska mönstret välbekant. Sedan ett drygt år tillbaka har ju Seglora Smedja i olika former trumpetat ut den S-märkta skrämselpropagandan som präglade veckorna före valet. Men det verkar mer än något annat ha skrämt SDs egna väljare till valurnorna. (Det kan väl inte annat än betraktas som ett formidabelt misslyckande att omeletten nu fått en besk eftersmak av ökat stöd till SD trots att så många ägg har knäckts det senaste året.)

Nu råder en talande tystnad om valet från Smedjans gamla och nya ledning. Söndag, måndag, tisdag – ingenting om det val man rivit ner himmel, jord och människor för i över ett års tid. Eftertankens kranka blekhet kanske? Men det kanske är att hoppas på för mycket.

När nu resultatet blev som det blev finns det anledning att försöka klargöra vilka som agerade hur och vad det fick för konsekvenser. Det finns också skäl att fundera över vilka som egentligen har fungerat som vilkas nyttiga idioter det senaste året. Ansvar, någon...?

• Sofia Lilly Jönsson analyserar valet.
• Judith Fagrell analyserar valet.
• Pär Parbring analyserar valet.
• Dag Sandahl kommenterar preliminärt valet.
• Per Gudmundson om att välja sina fiender med omsorg (SvD).
• Jan Strid om valresultatet (KT).
• Alex Bengtsson om en konfliktlinje som gynnar SD (Expo).

PS. En annan sak. Vår biskop slänger ut det demokratiska omdömet tillsammans med ämbetets trovärdighet genom fönstret i form av en tweet? Ansvar, någon...?

#149. Sextonde söndagen efter Trefaldighet...

"Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: 'Gråt inte.' Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: 'Unge man, jag säger dig: Stig upp!' Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: 'En stor profet har uppstått bland oss' och: 'Gud har besökt sitt folk.' Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring." (Lukas 7:9–17)

Jesus fylls av medlidande när han ser vår förtvivlan inför livets förgänglighet. Det till synes begränsade livet är fyllt av möda och vånda. Sonens död är vår död och änkans förtvivlan är vår förtvivlan. Jesus vet att döden inte innebär livets slut. Det är en sanning om verkligheten som är fördold i Guds fullbordade framtid. Jesus ser änkans och vår förtvivlan inför det liv som till synes är kort och fyllt av möda. Och Jesus fylls av medlidande som vill trösta när han ser sin skapelses vånda. Så Jesus öppnar ett uppenbarelsen ögonblick och visar en verklighet som ska bli och som redan är. En verklighet där döden inte finns mer. En uppståndelsens verklighet som är alldeles sann och alldeles på riktigt.

Jesus är herre över livet och över döden. Jesus vill livets levande och dödens död. Det är vad det hela handlar om – livet och döden. I Jesus Kristus finns ett löfte om att döden inte innebär livets slut. Så stort och så viktigt är kyrkans ärende. Så stort och så viktigt är det glada budskap som kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort, så radikalt och så verklighetsförändrande är det Evangelium som kyrkan har fått uppgiften att förkunna för och i världen. Så stort och så viktigt är det. Kyrkans Evangelium om Jesus Kristus från Nasaret är det största och det viktigaste som har hänt människan och mänskligheten. Evangeliet om Jesus skakar om hela tillvarons grundvalar och förändrar allt.

Tro och lita på att det är sant.

#148. Karl har ordet...

"We cannot believe and worry. Or, rather, when we believe, we can only believe and in this faith cast all our worries on the Lord. If we act otherwise, then we just don't believe, and then, of course, we are lost. Then things don't work in the practical world, either. Then we also fail in reality. Then we no longer know how to help ourselves. Then the long discussion begin again, and the little embarressments. Once again we are what we were when we started out, and the inward and outward strength of the Lord is gone again. We are again petty little human beings, a little bit too bold, a little bit too impractical in the way we tackle things. And then? Well, then it's over.

The misfortune in the church consists simply in the fact that people have always believed too little. Oh, they have always believed so strongly and and so boldly! But the misfortune was always that in believing they have then looked at the other side, where the focus is no longer on Jesus but on tactical and practical matters, on one's own self and its wishes and its embarressments, on people, on the course of the world. If they had only believed, then they would not even have needed to believe so boldly. A mustard seed would have had the power to move mountains."

(Karl Barth, s. 11)

• Barth, Karl, 2009: Insights. Louisville: Westminster John Knox Press. Utg på tyska 2001 av Theologischer Verlag Zürich. Texter i urval av Eberhard Busch, ur Predigten 1921-35, s. 354.

#147. Sanningen om vägen...

"…the enormous dynamism of the National Socialist heresy cannot be countered either by unbelief or by half-baked ideas of some kind or other. What is needed is something better and superior – and that certainly means Christian faith."

(Karl Barth, 1941, citerad av Busch s. 303.)

Det som var sant 1941 är sant idag. Det finns ett botemedel mot nationalistiska och främlingsfientliga idéer och rörelser som är mer kraftfullt än alla andra. Det är kristen tro, kristna människors vittnesbörd och kyrkans förkunnelse av Evangelium. Att leva i sitt dop som bekännande kristen är inte kompatibelt varken med främlingsfientlighet eller med nationalism. Att fler och många människor kommer till tro och lever i sina dop som bekännande kristna är det bästa botemedlet mot alla former av politiskt extremistiska rörelser. Det är sant i samhället i allmänhet och det är i synnerhet sant i kyrkan. Det går inte att vara en troende och bekännande kristen och samtidigt hysa nationalistiska eller främlingsfientliga åsikter.

Därför är en kraftfull, övertygad och övertygande förkunnelse av kyrkans Evangelium, omvändelse till tro och kristna människors ansvarsfulla vittnesbörd det bästa botemedlet mot sverigedemokratiskt inflytande i vår kyrka. Inte ett socialdemokratiskt partiprogram.

Det är bara på grund av olyckliga historiska omständigheter som Svenska kyrkan heter Svenska kyrkan. Vår kyrkas namn har aldrig varit avsett som föda åt den förgiftande nationalismens och främlingsfientlighetens hydra. "Svenska kyrkan har ingenting med svenskhet att göra (vad nu det skulle kunna tänkas vara) utan betyder helt enkelt den del av Kyrkan (det vill säga kristenheten) som tar form inom Sveriges land. Svenska kyrkan har aldrig definierat sig som ”svensk” utan efter reformationen som evangeliskt-luthersk, vilande på apostolisk grund." (Judith Fagrell)

Det är ett stort politiskt misslyckande att partiet Sverigedemokraterna ens har möjligheten att få inflytande i vår kyrka. Det är ett stort teologiskt misslyckande att sverigedemokratisk ideologi och politik ens röner intresse bland vår kyrkas medlemmar. Botemedlet mot båda misslyckandena är förkunnelse av kyrkans Evangelium, människors omvändelse till tro och kristna människors ansvarsfulla vittnesbörd. Varken mer eller mindre.

• Judith Fagrell om kyrkan och nationalismen.
• Miriam Wredén Klefbeck om att tyda och tolka allt till det bästa.
• Martin Garlöv om ett valsystem som passerat sitt bäst före datum.
• Stefan Attefall om att partipolitiken kortsluter systemet.
• Tidningen Dagen om partipolitisk propaganda.
• Lars B Stenström kommenterar osmaklig valkampanj.
• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

#146. Kyrklig demokrati...

"Kyrklig demokrati: när man röstar för att begränsa någons makt på ett område där politiskt inflytande borde vara noll." (@svenskalarm på Twitter 2013-09-10)

Det är lätt att bli uppgiven när det demokratiska tillståndet i vår kyrka, så här i kyrkovalsveckan, kan sammanfattas med en enkel och träffsäker tweet. Men det verkar vara ungefär där vi har hamnat. Vår kyrkas demokratiska struktur och demokratiska ordning har reducerats till att handla om att hindra andra från att påverka. Att rösta är inte längre ett uttryck för engagemang och vilja att vara med för att påverka. Att rösta har bara blivit att rösta mot något och andra. Om detta något och dessa andra är partiet Sverigedemokraterna så är det inte svårt att hålla med om att det räcker väl som skäl. Men alltihop är ett uttryck för och ett symptom på att demokratin i vår kyrka inte har hälsan i behåll. Demokratins livsluft är att vara för någonting, att med engagemang och rösträtt verka för något man är övertygad om. Att vara för någonting är demokratins huvudsak, inte att vara emot.

Erik Eckerdal beskriver kunnigt och insiktsfullt om hur det kommer sig att vi har hamnat där vi är idag. Den politiska maktens (i det närmaste polisiära) kontroll av kyrkan har sina historiska rötter. Läs Eriks artikel om hur det har gått till innan du går röstar.

Judith Fagrell har skrivit en formidabel vidräkning av vår kyrkas nuvarande system, med dess stora avstånd mellan beslutsfattare och församlingarnas konkreta verklighet. Det borde vara obligatoriskt för var och en som ska rösta att först ha läst Judiths artikel.

• Erik Eckerdal om kyrkans demokratiska fångenskap.
• Judith Fagrells hälsning från förorten.
• Kyrkans Tidning om kyrkans partistöd.

#145. Bonhoeffer om kyrkan...

"Vem är väl jag, att jag skulle erbjuda mig själv att gå in i något annorlunda, något utöver det vanliga? Hur skall jag och andra människor kunna veta att vi inte handlar i egen kraft eller på grund av vår egen entusiasm? Det vore ju inte någon efterföljelse!

Alla sådana frågor är oäkta frågor; vi använder dem alltid för att ställa oss utanför Kristi levande närvaro. Alla dessa frågor vill inte räkna med det faktum att Jesus Kristus inte är död, utan lever idag och talar till oss genom skriftens vittnesbörd. Han är verkligen hos oss idag, kroppsligen och med sitt ord. Om vi vill höra honom säga: Följ mig! då måste vi lyssna på den plats där han själv befinner sig. Jesu Kristi röst talar i kyrkan genom ordet och sakramenten. Förkunnelsen och sakramenten i kyrkan är den plats där Jesus är närvarande. Om du vill höra Jesu kallelse till efterföljd, behöver du ingen personlig uppenbarelse om saken. Lyssna till förkunnelsen och ta emot sakramentet! Lyssna till evangeliet om den korsfäste och uppståndne Herren! Här är han, densamme som lärjungarna mötte. Ja här är han redan förklarad, han är segraren, den levande. Ingen annan än han själv kan säga: Följ mig! Att följa honom handlar inte om att ta ställning för det ena eller andra handlingssättet, det handlar om att ta ställning för eller mot Jesus Kristus, och därför är det ingen skillnad på vår situation idag och lärjungarnas eller tullmannens den gången.

Det som gjorde efterföljelsen till efterföljelse den gången var ju att lärjungarna erkände att han som kallade dem var Kristus, Guds Messias. Men detta var lika fördolt för människorna på den tiden som det är för oss. Kallelsen som sådan kan vara lika rätt som fel. Det hela beror på vem det är som kallar. Men det är bara i tro vi kan se att det är Kristus som kallar oss. Detta gäller lika för oss som för de första lärjungarna. De såg en rabbi och en undergörare – och de trodde att han var Kristus. Vi hör ordet – och tror på Kristus. [...]

Talar inte Kristus på ett annat sätt till oss nu? Om det är sant, då är vi verkligen i ett hopplöst läge. Men det är ingalunda sant. Kristus talar inte till oss på ett annat sätt nuförtiden. Det var ju inte så bland de första lärjungarna att de först erkände honom som Kristus och först därefter tog emot direktiv av honom. Det var istället så, att de kunde bara lära känna honom som Kristus genom hans ord och hans befallningar.

De trodde hans ord och befallningar och i dem lärde de känna Kristus. För dem fanns det ingen möjlighet att känna Kristus utanför hans klara ord. Och därför är det tvärtom; vi kan inte lära känna Jesus som Kristus om vi utesluter hans vilja. När lärjungen förstod vem Jesus var, visste han också vad han skulle göra. Att känna Kristus på något annat sätt är överhuvudtaget omöjligt. Om Kristus är den levande Herren över mitt liv, så erfar jag hans ord till mig när jag möter honom. Bara genom hans klara ord och befallningar kan jag verkligen lära känna honom. Den som invänder att problemet ligger i att vi gärna vill lära känna Kristus och tro på honom, men att vi inte förstår vad han vill, han talar utifrån en grumlig och oäkta kännedom om Kristus. Att känna Kristus är att erkänna honom i hans ord som Herren och Frälsaren i mitt liv. Och det innesluter att jag erkänner hans klara och tydliga ord till mig. [...]

Det handlar aldrig om att vi skall försöka kopiera lärjungarna eller andra personer i Nya Testamentet. Den ende som är sig lik då och nu är Jesus Kristus, och hans kallelse är densamma. Och hans ord är ett och detsamma, vare sig han uttalar det under sitt jordiska liv eller idag, vare sig han gick till lärjungarna eller till den lame mannen. Hans ord är alltid på varje plats nådens kallelse in i hans rike och hans herravälde. [...]

Frågan om hur vi idag skall kunna höra Jesu kallelse till efterföljd får alltså inget annat svar än detta: lyssna till förkunnelsen, ta emot hans sakrament, hör hans egen röst i allt detta, och du hör honom säga: Följ mig!"

• Bonhoeffer, Dietrich, 1994: Efterföljelse. Borås: Verbum. S. 170-173.
• Anna Sophia Bonde om svårigheten att vara tacksam och förundrad.

#144. Du missförstod mig...

Tack för konstruktiv återkoppling. Jag delar med mig av svaret här igen.

Du missförstod mig, kanske för att jag uttryckte jag mig för kritiskt och irriterat. Jo, jag tycker att kyrkans demokratiska ordning är viktig. Mycket viktig faktiskt. Att vår kyrka har en demokratisk struktur med stora möjligheter för medlemmar att påverka och ha inflytande är en av vår kyrkas största och viktigaste världsliga tillgångar. Så det är inte så att jag vill minska eller begränsa det demokratiska inflytandet. Det är den nuvarande formen som är mindre lyckad. Strukturen och ordningen för kyrkans demokrati behöver inte, som det är nu, vara en karbonpapperkopia av samhällets övriga struktur. En demokratisk ordning kan se annorlunda ut och fortfarande vara lika demokratisk.

En demokratisk ordning innebär bland annat att det finns en möjlighet att göra sin röst hörd, att den enskilde har en möjlighet att med sin åsikt och röst påverka sammanhanget. Än så länge finns inget annat, bättre och mer fruktbart system för att organisera större mänskliga gemenskaper än just en demokrati. Att vår kyrka är demokratiskt organiserad är därför en stor och fantastisk gåva som vi har att ta ansvar för tillsammans. Men att leva i och med ett demokratiskt system innebär också att man behöver låta andra sköta om och ta ansvar för saker ibland. Andra som kanske har bättre kompetens, adekvat utbildning och rika erfarenheter som gör att den eller de är mer lämpade att ta ansvar för just det där andra.

Till exempel, samhällets ekonomiska politik. Jag kan ju ha uppfattningar om hur jag skulle önska att saker och ting sköttes. Jag kan ju ha uppfattningar om rättvis fördelning av resurser, om hur och vilka samhällsresurser som behöver skattefinansieras, om hur mycket av vilket skatteuttag som ska gå till vad. Men jag saknar ju ekonomisk kompetens för att fatta egentliga beslut. Lyckligtvis finns det välutbildade och kloka ekonomer och kloka ekonomiska politiker som har den kompetensen. De vet bättre än jag, de kan mer om ämnet, de är utbildade och har erfarenhet som gör att om det ska fattas beslut i ekonomiska frågor så är det bättre att de gör det.

Eller ta samhällets försvarspolitik. Jag kan ha en rad uppfattningar och åsikter om det som har med försvaret att göra. Jag tycker till exempel att våra gemensamma resurser inte ska användas till krigföring i andra länder. Eftersom jag är pacifist är jag ytterst tveksam användningen av militära resurser över huvud taget. Men, det finns andra som genom utbildning, erfarenhet och kompetens har andra uppfattningar och fattar andra beslut. De har underrättelsetjänster som ger tillgång till massor av information och beslutsunderlag som vi andra inte har, de har en annan förståelse av hur världen är beskaffad och de har i demokratisk ordning fått mandat att fatta besluten som behövs.

Kunskap och erfarenhet på ett område fungerar som en karta. Kunskapens och erfarenhetens karta gör att man kan navigera inom sitt ämnesområde på ett bättre sätt. Grundläggande kompetens på ämnet är i de allra flesta sammanhang en förutsättning för att man ska få och kunna fatta beslut inom ett visst område. Det tillhör dessutom intellektuell hederlighet att kunna avstå från inflytande över det man saknar kompetens för. En demokrati betyder inte bara att man ska få göra sin röst hörd. En demokrati betyder också att man behöver ha förmågan att stå tillbaka och låta andra fatta beslut. 

Kristen tro är kyrkans karta. Att på något sätt tro är att ha den där grundläggande kompetensen som behövs för att kunna formulera en adekvat åsikt om och i kyrkan. Nej, tro är inget man kan, behöver eller ska mäta. Men tron behöver i alla fall finnas där på något sätt. Annars finns ingen utgångspunkt för samtalet som leder till åsikten som leder till besluten. Att ta plats i kyrkans beslutande organ utan att ta kyrkan på allvar som kristen kyrka eller utan en kristen tro som grund är som vara ute i skogen utan karta eller på havet utan sjökort. Man vet inte var man varit, var man är eller var man ska någonstans. Man kommer att gå vilse eller köra på ett grund för eller senare.

Att leva i och med ett demokratiskt system betyder också att ha förmågan att avstå från kravet att få vara med och bestämma. Därför bör renodlade politiska partier i sann demokratisk anda avstå från att kravet att bestämma i och över vår kyrka.

• Läs Tidskriften Evangeliums blogg varje dag inför kyrkovalet.
• Anders Bexell om att reformera kyrkomötet med indirekta val.
• #112. En kyrka på vandring...

PS. Du har rätt, jag ska försöka vara mer konstruktiv och lite mindre irriterat kritisk.

#143. Jo, det är viktigt...

Tack för din fråga, jag svarar här istället för i kommentarsfältet.

Jo, kyrkovalet är viktigt. Det är just det som grejen. Det väldigt viktigt. Det är just därför det är så nedslående och beklämmande att det reduceras till förenklade dumheter. Nej, jag har inte blivit cynisk, åtminstone hoppas jag att jag inte har blivit det. Men jag känner mig ganska uppgiven i relation till kyrkovalet. Dels därför att ytterst få – om ens några – av de frågor som tas upp har någonting med kyrkans egentliga ärende och uppgift att göra. Och dels för att folk och organisationer, som inte bekänner sig ens till det för kyrkan mest grundläggande, gör anspråk på att vara med och bestämma. Som Socialdemokraterna.

Ta Margareta Winberg till exempel. Hon säger uttryckligen att hon inte tror på det som för kyrkan är det mest grundläggande men vill ändå vara med och bestämma. Hon går förstås partiets ärenden, men det gör ju saken snarare sämre än bättre. I vilken annan organisation skulle något sådant anses legitimt? Om till exempel Riksbanken skulle rekrytera nytt folk till sin styrelse, skulle det ens komma på tal att ge plats åt någon som säger att det där med pengar och ekonomi är helt ointressant och jag kan ingenting om det? Skulle fotbollsförbundet rekrytera någon som uttrycker att fotboll är en helt ointressant sport att hålla på med till sin styrelse? Skulle Socialdemokraterna själva låta någon som inte är med i partiet och inte ställer upp på de ideologiska grundtankarna ta plats i partiets verkställande utskott? Det faller på sin egen orimlighet att någon annan organisation skulle förfara på det sättet. Det som skulle anses vara idioti i de flesta andra sammanhang anses i vår kyrka vara någon form av uttryck för demokrati. Men det är fortfarande idioti.

Eller ta sverigedemokraterna som ett annat exempel. Här har vi en politisk organisation som helt och hållet bygger på en sunkig och unken nationalism kombinerat med rasistisk främlingsfientlighet. Det är en politisk organisation som på alla punkter går rakt emot allt som kyrkan i sin konstituerande grund förkunnar och står för. Men ändå, genom det rådande systemet bereds det möjlighet för denna till välklädda unga män förklädda hydra att få plats i kyrkans beslutande organ. Om man inte blir uppgiven av den tanken, vad behövs då? Problemet är inte att de finns, i en demokrati måste de få finnas. Problemet är att kyrkans valsystem gör det möjligt för dem att ta plats i beslutande organ. Det är ett systemfel när ett främlingsfientligt och rasistiskt parti har möjlighet att få inflytande i en kristen kyrka. Det är ett systemfel att politiska partier över huvud taget gör anspråk på inflytande över kyrkan.

Till den allmänna konkursen kommer också alla andra mer eller mindre oväsentliga dumheter från små och stora nomineringsgrupper. Dumheter som ofta inte kommer i närheten av att ha ens den minsta beröringspunkt med varken Jesus, Evangeliet eller Gud Fader allsmäktig. Återigen, i vilken annan organisation skulle så mycket nonsens och oväsentligheter accepteras som grund för att få vara med och bestämma?

Så, där har du det. Jag tycker inte att kyrkovalet är oviktigt. Tvärtom, det är jätteviktigt. Det är alldeles för viktigt för att skötas på så dilettantmässiga grunder sätt som nu sker. Nej, det handlar inte om någon elitism från min sida. Det handlar om att ta vår kyrka på allvar som den kristna kyrka den är. Tar man inte kyrkan på allvar som kristen kyrka och om inte kristen tro är grunden för engagemanget, då ska man inte vara med och bestämma heller.

• Fredrik Modéus om att kyrkan är kristen i första hand, inte svensk.
• #7. Nej, Stefan...

#142. Kyrkovalet...

Sedan jag kom hem från min resa till vännerna i Genève har jag verkligen försökt att uppbåda kraft och energi att skriva om kyrkovalet. Men det går inte. Jag har några påbörjade och några färdiga texter. Men ingenting har lyckats få bort den där känslan som viskar att det är helt meningslöst att skriva något om det. Alltihop framstår mer och mer som en helt absurd cirkus ju mer jag tänker på det. Och det är helt meningslöst att försöka få någonting vettigt sagt om det. Det är bara för dumt alltihop. Ibland så att man inte tror att det är sant.

Å ena sidan pratas och skrivs det om sverigedemokrater som med sin sunkiga och unkna nationalism vill ta plats i den kyrka de uppenbarligen inte har förstått ett dugg av. Å andra siden pratas det om socialdemokrater som på riktigt tycks mena att Jesus var "sosse". Eller andra socialdemokrater som ser det som en del av riksdagsvalet nästa år. Och andra socialdemokrater som har någon febrig uppfattning om att vår kyrka är helt full av stöveltrampare i bruna skjortor. Man menar sverigedemokrater förstår jag.

Sedan kommer Annie Lööf och tycks mena att kyrkans främsta uppgift är att ha solceller på taken, eller något sånt. Alla verkar mena att det är jätteviktigt att rösta. Viktigast verkar det vara att rösta mot något, inte för något. Jag fick frågan av en vän varför han skulle gå och rösta. Jag kunde inte komma på något vettigt svar. Kanske för att hela systemet med val till vår kyrkas beslutande organ i sin nuvarande form fungerar så dåligt. Eller så var det för att ingen lyckats få mig att se något att rösta för. Alla verkar bara vilja rösta mot något.

Kanske vore det bästa att så många som möjligt bojkottar valet? För att forcera fram en förändring till ett valsystem som fungerar bättre för kyrkan i sin nuvarande form. Någonstans går väl en smärtgräns? Hur få kan rösta utan att ordningen anses illegitim? Men vid den tanken hojtar någon att då fylls kyrkan av rasister, så man måste rösta. Annars är man väl rasist själv. I alla fall enligt den logik som dominerade kyrkans offentliga debatt för ett år sedan. Så det är väl bara att masa sig iväg, trots alla dumheter som omger det hela.

Nu kom jag på varför jag nog ska gå och rösta den femtonde! Jag känner ju två kloka personer som sitter på två listor. En till stiftsfullmäktige och en till kyrkomötet. De tillhör olika grupper. Men båda är kloka, genomtänkta och trovärdiga. Just det, jag ska gå och kryssrösta på de två. Det är nog så det borde vara. Vi borde rösta på personer. Nå, det kommer väl aldrig att hända. För många har för mycket att förlora på en förändring. Att vi som kyrka skulle vinna mycket på det spelar nog inte stor roll. Partiet framför allt, liksom.

Jag tror att det här blir det första, sista och enda som skrivs om kyrkovalet här. Det gör mig bara för deprimerad att tänka på allt dumt som sägs i samband med det. Det verkar vara helt omöjligt att få igång ett vettigt samtal om kyrkans ärende och uppdrag i samband med det där. Dessutom gör det mig lite ledsen att det är just så här i kyrkovalstider som det blir tydligt att Jesus är lika ensam i vår Svenska kyrkan som han var i Getsemane. Vi sover inte, men vi håller på med en massa andra saker. Allt medan Jesus ber i sin ensamhet.

• Lennart Sacrédeus om att systemet med kyrkoval behöver reformeras.

#141. Karl har ordet...

Så här i kyrkovalstider...

"And now we live to-day at a time when, in the realm of the Church, the question of divine justification and, in the realm of the State, the question of human law are being raised with new emphasis, and we seem, now as then, to be pressing onward towards developments that cannot yet be forseen. It is obvious to recall that both justification and justice, or the Kingdom of Christ and the kingdoms of this world, or the Church and the State, formerly stood side by side in the Reformation confession, and that by 'worship in spirit and in truth' the Reformers understood a life in both these realms.

But if we are not once more to drift into sterile and dangerous separations, it will not be enough to recollect the Reformation, to repeat the formulae in which it placed the realms side by side, to recite over and again (with more or less historical accuracy and sympathetic feeling) 'the Reformed conception of State' and the like, as though that gap were not evident, as though the Reformation teaching did not, with that gap, bear within itself the temptation to those separations.

If the intesity of our present situation is to be our salvation and not our ruin, then the question which we asked at the outset must be put: is there an actual, and therefore inward and vital, connection between the two realms?"

• Barth Karl, 1960: Community, State and Church. Reprint by Wipf and Stock Publishers: Eugene. Previously published by Anchor Books, 1960. S. 105-106

PS. Ur Karl Barths essä Church and State, 1938 (på tyska: Rechtfertigung und Recht).

#140. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet...

"En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot. Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande. Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet. Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg, de ondas liv blåses ut av hans tal. Rättvisan är hans bälte, troheten bär han kring livet. Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten.

Den dagen skall folken söka sig till Jishajs rot, till honom som står som ett fälttecken för alla folk, och platsen där han tronar skall bli ärad. Den dagen skall Herren åter lyfta sin hand för att friköpa dem som är kvar av hans folk, dem som är kvar i Assyrien och Egypten, Patros och Kush, Elam och Shinar, Hamat och kustländerna. Han skall höja ett fälttecken för folken, förena de skingrade av Israel och samla de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. Då skall Efraims avund upphöra och Judas fiendskap ta slut. Efraim skall inte avundas Juda och Juda inte hysa fiendskap mot Efraim." (Jesaja 11:1–13)

Folkets längtan har formats av exilen i Babylon, av brist och förlust. Man längtar efter rättvisa, trygghet och en tillvaro fylld av Guds närvaro. Som havet är fyllt av vatten. Man längtar efter någon som kan leda folket tillbaka och hem. Någon som kan leda folket med vishet, insikt, klokhet och kraft. Någon som kan skipa rättvisa där ingen rättvisa finns. Någon som kan straffa dem som gör andra illa. Någon som kan skapa fred, frid och endräkt bland folken. Någon som kan skapa enhet och få fiendeskapet att upphöra. En någon som kan befria folket ur tillvarons exil – en Messias.

Jesaja säger att denna någon finns där. Att denna någon är sprungen ur Jishajs rot, ur Davids ursprung och ur Davids ätt. Jesaja pekar bakåt i folkets historia och säger att denna någon är densamme som har funnits vid folkets sida sedan urminnes tider. Roten har funnits där hela tiden. Det är folket som tappat sin egen historia ur siktet, tappat bort sitt eget ursprung och därmed förlorat kontakten med sin gemensamma rot. Exilens erfarenhet sätter ljuset på just detta. Och Jesaja säger att det ska komma en dag då folket ska söka sig tillbaka till Jishajs rot, tillbaka till sitt ursprung och tillbaka till självt.

Den dagen kommer allt att förändras. När folket inser och förstår att roten alltid har funnits där, att denna någon som vill folkets väl och som gav sig till känna redan i förhistorisk tid aldrig har varit borta. När folket väl inser att Gud alltid har hållit och alltid håller sitt löfte om trofasthet och då, på riktigt, vänder om i riktning mot just den Guds Messias som alltid har funnits i folkets närhet – då kommer allt att förändras. Då kommer det att bli som att folket äntligen får komma hem igen. Hem till en plats och gemenskap där vishet, insikt, klokhet, kunskap, rättvisa, fred och frid råder. Ett hem där ingen fiendeskap lever kvar.

Och folket som Jesaja talar om – det är vi. Du, jag och vi tillsammans.