"Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." (Joh 3:14-17)
Jesus, Gud inkarnerad, får besök. Det är natt och det knackar på dörren. Utanför står Nikodemos. Nikodemos är beläst, påläst och inläst på teologiska frågor. Han kan sin sak när det gäller religiösa ting. Ändå är han förundrad och undrande när han knackar på hos Jesus mitt i natten. Jesus släpper in honom och de talar med varandra om Guds rike. Jesus talar om Anden som blåser vart den vill och Nikodemos lista med frågor växer sig större och längre. Efter ett tag är det nästan som om Jesus tappar tålamodet en aning och han börjar lägga ut texten ganska intensivt. Han talar om vem Gud är. Om vem han själv är. Om att Gud är han själv. Om att han är Gud inkarnerad.
Mitt i Jesus intensiva tal passerar en detalj som måste ha fått Nikodemos att hoppa till. Nikodemos kan ju sin bibel och han sitter i det råd som har till uppgift att tyda och tolka berättelserna om folkets liv med sin Gud. Och om Guds liv med sitt folk. Jesus nästan maler på och överöser Nikodemos med tankar, ord och förklaringar om vem han är. Det är som om Gud inkarnerad sitter och förklarar för sig själv vem han är. Nikodemos kämpar på för att hänga med. Det går undan när orden och tankarna rinner fram. Men Nikodemos måste ha hoppat till när Jesus säger: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."
Gud inkarnerad sätter sig själv och sin kommande framtid i relation till en avgörande del i berättelsen om när Gud delade livet med sitt folk som då vandrade i öknen. Gud inkarnerad sätter sin kommande död i relation till det tillfälle då han straffade sitt folk med ormar i öknen och samtidigt gav dem ett botemedel i form av kopparormens fälttecken. Det måste ha ekat till i Nikodemos öron. För vad var det som hände då? Jo, folket blev otåligt under vandringen genom öknen och klagade högljutt. Gud straffade då folket genom och med giftormar som bet dem. Många dog och de som överlevde blev desperata och ångrade sin klagan. Mose bad till Gud som instruerade honom att göra en bild av en orm och sätta upp den som ett fälttecken. Mose lät göra en orm av koppar och satte upp den. När folket såg kopparormens tecken lyftes straffet från folket som då kunde fortsätta sin vandring.
I nattens mörker och i samspråk med Nikodemos jämför Gud inkarnerad sin egen kommande död med upphöjandet av kopparormen. Det upphöjda tecknet som lyfter av straffet från folket. Kopparormen höjdes upp för att bota folket från dödliga ormbett. Gud inkarnerad ska höjas upp "för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv." Så ser Jesus förklaring av de kommande händelserna ut. Och det är en ganska chockerande förklaring. För vad såg israeliterna i öknen egentligen när de tittade på den upphöjda kopparormen? De såg en påminnelse om att ormarna var ett straff som kom från Gud. En påminnelse om att Gud var beredd att straffa dem hårt med omfattande lidande och död för inget annat än att de klagade över hunger och törst. Giftormarna var inte orsaken till folkets plågor, orsaken var Gud själv. Samtidigt, när de såg kopparormen så botades deras plåga, när de påmindes om och insåg varför de behövde frukta honom. Det är Gud och ingen annan som råder över liv och död. Minns att ni är mull.
Vad antyder Jesus att människor och mänskligheten ska se när de ser honom upphöjd på korset? Vad antyder Jesus att vi ser när vi ser en bild av Jesus upphöjd på korset? Vi kan inget annat än att säga att vi ser orsaken till livets lidande och död samtidigt som vi ser botemedlet mot världens lidande och död. Det är en smärtsamt provocerande tanke. Att Jesus på korset inte bara är vårt botemedel mot lidande och död. Att Jesus på korset också påminner om orsaken till världens lidande och död. Den korsfäste Jesus påminner oss om att det är Gud och ingen annan som råder över liv och död. Den smärtsamt utmanande insikten är början på den omvändelse som leder är världens bot och människans lindring. Vi behöver inse att det är Gud som är Gud. Vi behöver på riktigt inse att Gud är den som ensam råder över liv och död. Våra bräckliga liv och vår kommande död ligger helt och hållet i Guds händer. Jesus på korset påminner om att det är Gud allena som råder över liv och död. Den kommande korsfästelsen påminner om vår totala maktlöshet inför livet och döden.
Mitt i detta nattens förtätade ögonblick, när Nikodemos tankar far omkring och försöker greppa vad det är han hör, så säger Gud inkarnerad något ännu mer anmärkningsvärt. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Precis som när Gud genom Mose gav kopparormens tecken åt israeliterna i öknen som ett botemedel mot sin egen tidigare skoningslöshet så ska Gud ge sig själv – sitt inkarnerade jag – åt världen. Med en hisnande påminnelse om sin egen tidigare hårdhet fortsätter Gud inkarnerad "Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Det är som om Gud inkarnerad säger "Den här gången ska jag inte döma er med den hårdhet jag visat tidigare, den här gången ska jag rädda, befria och frälsa världen och människan en gång för alla."
I nattens mörker sitter Nikodemos och är omskakad. Hisnande löften och mörka bekännelser hänger i luften. Deras betydelser är knappt begripliga. Världen är på något sätt en förlorad värld, en värld som behöver räddas. Befrias. Frälsas. Världens frälsning behöver på något sätt en ny skapelse. Så mycket har Jesus avslöjat för Nikodemos. Men den nya skapelsen ska på något sätt kräva skaparens egen död. Det är den chockerande framtidsutsikten som Gud inkarnerad fram tills nu inte har anförtrott någon annan än sig själv. Nikodemos är omskakad i sitt innersta. Ännu har det inte hänt. Ännu har konsekvenserna av alltihop inte blivit uppenbarade.
- Miles, Jack, 2001: Christ, A crisis in the life of God. New York: Vintage Books. (48-51)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar