"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem." (Apostlagärningarna 2:41-47)
Ett samtal med en vän och kollega gjorde mig uppmärksam på moralismen. Det skulle kunna uppfattas som att min kritik mot formerna för presidiemiddagen kokar ner till någon form av moralism. Det var inte min avsikt och heller inte meningen med det jag skrev. Det handlar inte om att stå utanför och skuldbelägga andra för vad de har gjort. Det handlar mer om att försöka förstå hur och vad vi gör som kyrka och varför. Oss – alltså vi tillsammans som kyrka och gemenskap. Kanske delvis för att jag till stor del har köpt socialpsykologen Philip Zimbardos resonemang om att våra beteenden i hög grad påverkas av de sociala sammanhang vi ingår i. Men kanske mest för att vi som kyrka är den gemenskap vars rötter finns i Apostlagärningarnas berättelser om den tidiga kyrkan. Det sammanhanget är möjligen vad som mest av allt borde påverka oss, hur vi beter oss och vad vi gör. Det är ett sammanhang som ger ett ansvar som delas av oss alla tillsammans och gemensamt. Det betyder att även jag i någon mening har ett visst ansvar för den där middagen, fast jag inte var bjuden. För att jag är en del av kyrkan och kyrkans gemenskap.
Så när jag blandade in kyrkans inre liv och kyrkoåret i kritiken mot middagens form så var det ungefär det jag försökte komma åt. Alltså, hur kommer det sig att vi i Svenska kyrkans gemenskap inte i någon större utsträckning låter oss påverkas av Bibelns berättelser om vilka vi är? Kyrkoåret är ju konstruerat för att hjälpa oss med det och fastan är en del av den pedagogiken. Det talas ju ofta om att vi som lever i kallelsen till tjänst i kyrkans ämbete ska sträva efter att låta tro, lära och liv bli ett. Det ansvaret tillkommer förstås varje kristen. Men för oss som anförtrotts vår kyrkas ämbeten är det ännu viktigare att faktiskt försöka och låta det bli tydligt. Vi kommer förstås att misslyckas, ofta eller sällan, mer eller mindre. Det var sant redan för Paulus (Rom 5:17,19). Men det betyder inte att vi inte ska fortsätta att försöka.
Förlåtelse och försoning är vägen tillbaka när våra avsikter snubblar på verkligheten. Den dörren – förlåtelsens och försoningens dörr – behöver vi hjälpas åt att hålla öppen för alla. Även för varandra. Även i relation till mindre bra beslut gällande konferensmiddagar. Men det förutsätter att vi inser våra misstag och vill göra annorlunda.
Jag uppfattade inte ditt inlägg som moralistiskt. men det är klart, jag håller ju med om vad du skriver. :)
SvaraRaderaAnn-Sofi, tack för din kommentar. Ibland behöver man vara kritisk även mot det man själv skriver.
SvaraRadera