#247. Biskop Åke och kyrkan...

"Svenska kyrkan har en lära. Vi står för en speciell övertygelse som har sin grund i tron på Gud treenig. Gud är en men möter oss samtdigt som Skaparen, Försonaren och Livgivaren. Utifrån denna treenighetsgrund bygger kyrkan sedan sin övertygelse med Bibeln som helig Skrift – en skrift som måste tolkas och där prästernas uppdrag är att vara tolkningsexperter så att Guds Ord förkunnas rent och klart in i ett samhälle och ett sammanhang där människor känner sig berörda av Gud och där Guds rike byggs upp." (Åke Bonnier)

Det borde vara uppseendeväckande att en biskop i en evangelisk-luthersk kyrka skriver som biskop Åke gör. Att det inte betraktas som ens lite anmärkningsvärt är väl inget annat än ett symptom på ointresset för vår kyrkas teologiska och doktrinära förståelse av sig själv och sin Gud. För det är konstigt att en biskop, med teologiskt tillsynsansvar i vår kyrka, använder sig av något annat än "Fadern, Sonen och Anden" i relation till kyrkans Gud. Att det kallas för en "treenighetsgrund" som på något sätt föregår kyrkans förhållande till Bibeln borde kanske också föranleda en och annan fråga.

Treenighetens teologi identifierar ju vem kyrkans Gud är. Kyrkans Gud har uppenbarat sin identitet och sitt inre väsen som Fadern, Sonen och Anden. Personerna i Guds inre treeniga väsen kan inte likställas med funktioner som mer eller mindre godtycklig tillskrivs de tre. Det handlar delvis om att man med orden då dribblar bort Jesus som Gud inkarnerad i Sonen. Orden vi använder om Gud kan inte frikoppla Gud inkarnerad i Sonen från Gud Fadern och bortse från relationen mellan dem – som för kyrkan har uppenbarats som Gud Anden – med mindre än att våra ord då upphör att relatera till kyrkans Gud.

"The risen Jesus is the Son as he is the Word, the self-introduction of the Father. As it is the Jesus of history who is risen to be the Word, the Jesus of history must himself be somehow a word, the Jesus of history must somehow be what God says by raising him. Nor will it do simply to think of Jesus' 'teaching' as the Word. For the dogma is not that what Jesus said is 'of one being with the Father' but that he is; conversely, the Word is not what Jesus says but Jesus as what the Father says." (Jenson) (Mer om det här och här.)

Det är också konstigt att kyrkomötet och läronämnden beskrivs som näst intill sakrala storheter som blivande kollegor förväntas underkasta sig med okritisk lojalitet. Hur var det med den kristna människans evangeliska frihet? Man får ett intryck av kyrkans organisation och av biskoparnas plats i den som inte riktigt rimmar med reformatorernas intention.

"Många människobud ha ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisa. Men om det icke kan utverkas, att sådana föreskrifter upphävas, som icke kan åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än människor. Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna." (Augsburgska bekännelsen XXVIII) 

Det stora problemet med det underkastelsens förhållningssätt som kommer till uttryck är att det goda och konstruktiva samtalet om kyrkans teologiska och doktrinära frågor kvävs och tystnar. Dessutom, att biskopar och präster ska framträda som någon form av "tolkningsexperter"? Går inte det emot reformationens idé om församlingen som en gemenskap av jämlikar inför Gud, med delat och gemensamt ansvar för tydning och tolkning? Det där som sammanfattas med begreppet "det allmänna prästadömet"?

"Nu frågar du: om alla i församlingen är präster, hur skiljer man då dem, som vi nu kallar präster, från dem som vi kallar lekmän? Jag svarar då: man har begått en orättvisa med avseende på ordet präst, 'klerk', andlig och 'kyrklig', då man överflyttat dessa ord till de få, som nu med ett felaktigt språkbruk kallas för det andliga ståndet. Ty den Heliga Skrift gör inte någon skillnad mellan dem, förutom att den kallar dessa, som nu ståtar som påvar, biskopar och herrar, för medhjälpare, tjänare och förvaltare, som med ordets ämbete skall betjäna de övriga för att undervisa dem i tron på Kristus och upplysa dem om de trognas frihet." (Luther)

Vår uppgift kan alltså sägas vara att som medhjälpare betjäna kyrkans folk och upplysa om varje kristen människas frihet, snarare än att framträda som experter. Visst, vår utbildning, vårt kunnande och våra erfarenheter ska vi använda oss av. Men inte som något annat än redskap för att på så bra sätt som möjligt betjäna andra och hjälpa varandra i den evangeliska befrielsens och frihetens tjänst. En kristen människas viktigaste teologiska lojalitet relaterar till det befriande evangeliet om den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Detsamma gäller för kyrkan i alla sina delar. Jovisst, vi som är burna av kyrkans ämbete har ett särskilt ansvar i vår kyrka. Men ibland är den högsta formen av ansvarstagande att säga emot och att säga ifrån.

Vi behöver varandra för att bättre kunna förstå vad evangeliet betyder för oss själva, för andra, för vår samtid och framtid. Vi behöver lyssna på och tala med varandra. Vi behöver läsa på om hur andra har tänkt före oss. Vi behöver se oss omkring och försöka förstå det som händer i vår värld, både i vår närhet och i fjärran. Allt det behöver vi göra tillsammans med varandra i kyrkans gemenskap. Vi behöver även kunna lita på att det finns en tankens och ordens frihet i vår kyrka, samtidigt som vi behöver läsa på ordentligt och ta kyrkans teologi och lära på allvar. Vi behöver formulera vår teologi omsorgsfullt och ansvarsfullt i dialog med kyrkans teologiska arv medvetna om kyrkans samtid. Att göra annat är att stänga ute Guds Heliga Ande – som i sin totala frihet alltid har varit den enda som har kunnat väcka människors och kyrkans levande tro, levande hopp och den levande kärlek som omfattar och inkluderar alla människor, utan undantag.

• Tro, lära och liv (Biskop Åke Bonnier 25/4).
• Åke, Åke (Dag Sandahl 27/4).
• #103. Robert har ordet...
• #182. Treenighetens haveri...
• Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology; Volume I, The Triune God. New York: Oxford University Press. S 165
• Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1985: Augsburgska bekännelsen XXVIII. Göteborg: Verbum. S 89
• Luther, Martin, 1994: Om en kristen människas frihet. Borås: Verbum Förlag. S 21

PS. Det är ledsamt att läsa vad biskop Åke skriver i en kommentar: "Ogillar man den ordningen får man antingen se om den går att påverka eller stå ut med den eller lämna Svenska kyrkan." Hur kan man som biskop rekommendera alternativet att lämna vår kyrka? Oavsett skäl eller anledning? Vad hände med kyrkan som de döptas gemenskap? Hur kan en biskop rekommendera någon att lämna den för världen synliga gemenskapen av kyrkans döpta syskon? Att lämna den gemenskap som gestaltas av och gestaltar Guds nåd och Guds kärlek till varje människa? Hur går det ihop med biskopens ämbete som herde för Guds hjord tjänande enheten i Kristus och kyrkans uppbyggelse?