Gapet
Gud vaknade, men mardrömmen
försvann inte. Ord för ord
sköt talets torn i höjden.
Han betraktade det från sin viloplats
i skyn. Ett ord till och
tornet skulle vara i jämnhöjd
med honom; vokabulären
skulle ha triumferat. Han
mätte det smala gapet
med sin tanke. Nej, nej, nej,
vidare än så! Men närheten
bestod. Hur skulle han kunna uthärda
att leva med detta faktum? Hur
skulle han kunna vila vid randen
av detta svalg som ett enda ord
kunde överbrygga?
Han lutade sig
fram och tittade i ordboken
de använde. Där var fortfarande
en lucka vid hans namn
av samma slag som territoriet
mellan dem, den språkliga hungern
efter tinget i sig. Och mörkret,
som är gudomens blod, svällde
inom honom, och han utgöt det
för att i tomrummet på sidan
forma tecknet som finns i alla språk
och inget, som är grammatikernas
plåga och mysteriet i cellens
kärna, ekvationen som aldrig
går ihop och den smala klyfta
som vi stirrar ut över
in i den eviga tystnad
som är Guds vila.
- Thomas, R.S., 1997: Minnen av eld. Artos: Skellefteå. S. 70-71
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar