"Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare,som vandrar i mörker utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud?"(Jesaja 50:10)
Att frukta Herren är inte att vara rädd för Gud. Fruktan är bävan inför Guds storhet och makt. Bävan inför denna någon som mot alla odds skapar livets förutsättningar på en liten blå planet, svävande som en tunn och bräcklig såpbubbla i ett mörkt och livsfientlighet universum. Denna levande någon som skapar levande liv ur intighet. Som tänder livets gnista i livlös materia. Som väcker livets medvetenhet om sin egen existens. Som talar till och lever tillsammans med detta levande liv som är vårt. När denna skapande någon som råder över liv och död ger sig till känna för oss, i vårt eget och vårt gemensamma liv – en hisnande tanke! Vem bävar inte då?
Om eller när denna någon uppenbarar sig och talar då skakas livet om i sina grundvalar och ingenting blir sig likt igen. När Gud uppenbarar sig förändras allt. Det väcks en längtan. En tro. Ett hopp. En tillit. En förtröstan. Som förändrar livet helt och hållet. Man börjar lyssna. I längtan och hopp om att få höra uppenbarelsens tilltal igen. När uppenbarelsen drabbar får man veta något om det levande livets innersta väsen. Man har fått se en strimma av ljus och man längtar i djupet av sitt väsen tillbaka till den stunden. Som nu är blott ett minne av den eld som brann. I vardagens verklighet vandrar man i mörker. Vandrande i tro på och i hopp om att det där ljusstrimmans ögonblick av klarhet var sant.
Att lita på Herrens namn är att lita på att Gud är en någon. En någon som har ett namn. En någon som är identifierbar. Det är inte vilken eller vad som helst som har uppenbarat sig. Det är en specifik och konkret någon. Den någon som en gång för länge sedan befriade israeliterna ur fångenskapen i Egypten och som sedermera uppväckte Jesus Kristus från de döda. Den någon som sedan dess har uppenbarat sig för kyrkan som Fadern, Sonen och Anden. Det är samma Gud som en gång i urtiden väckte livet till levande ur ingenting. Det är den Gud vi kan förtrösta på. Det är den Gud vi har att lita på och ingen annan. Det är den Gud vars tjänare vi behöver lyssna på.
Det är samma Gud som inkarnerad i Jesu gestalt idag ger sig till känna för sitt folk och för världen, när han nu kommer ridande till Jerusalem och in i våra liv på en liten, grå och oansenlig åsna. Det är samma Gud, då som nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar