#233. Var är våra biskopar...?

Den absoluta tystnadsplikten som åligger vår kyrkas präster i samband med bikt och själavård är reglerad i lag. Samhället betraktar alltså en prästs absoluta tystnadsplikt som något som är tillräckligt viktigt för att värnas med en lag. Vår kyrkas regelverk är lika strängt och tystnadsplikten är något vi har fått lära oss att kompromisslöst värna om. Det ingår i tjänsten att vara tyst. Och vi behöver vara bra på att vara tysta. Människors förtroende för ämbetets integritet och för kyrkan som tryggt forum bygger på att vi kan vara tysta. Även om eller när vi är satta under press av något slag. Det här vet förstås varenda präst i vår kyrka. Men Uppdrag Gransknings journalister har med all önskvärd tydlighet visat att de inte vet eller begriper någonting, varken om tystnadsplikten som sådan eller om dess värde. Som viktiga journalister med ett viktigt ärende står man ju, som bekant, alltid lite över alla andra.

All heder åt Jacob Sunnliden som tidigt har reagerat och agerat med beslutsamhet. Men är det inte lite konstigt att en ensam kommunikatör står på barrikaden med sin egen blogg, flankerad av våra frikyrkosyskons tidningar, för att värna om tystnadsplikten för vår kyrkas präster? Var är våra biskopar? Borde inte ett enat biskopsmöte ha kunnat agera med beslutsamhet och tydlighet meddetsamma? Någon av rikskansliets alla informatörer och mediastrateger hade väl kunnat se till att få in ett kraftfullt uttalande från våra biskopar i någon av våra större tidningar? "Så här får det under inga omständigheter gå till!" Typ? Om inte annat så för att tydligt markera att vi som är församlingspräster har våra biskopars orubbade stöd i den här frågan. Varför väntar man tills man får frågan av någon tidning som tycker att det är viktigt nog att skriva om? Varför går man inte ut i samlad och enad form? Nu? Nyss? Så snart det stod klart att det faktiskt har hänt?

Kanske håller man på och filar på en skrivelse. Kanske kommer det något i veckan. Eller nästa vecka. Eller någon gång. Kanske inte. Kanske kallas Janne Josefsson till ett enskilt samtal. Vem vet? Vi borde väl kunna förvänta oss att våra biskopar kan visa åtminstone lite tydlighet, beslutsamhet och ledarskap när det blåser kring kyrkan i en sådan här fråga. Varför nyttjas inte den där prisade förmågan att bilda opinion för kyrkan när den verkligen behövs? För tystnadsplikten är väl tillräckligt mycket värd, så att vi kan enas om att stå upp för och försvara den? Eller är den andra frågan, den om homosexualitet, så laddad att våra biskopar inte vill riskera att hamna på "fel" sida i den frågan genom att till synes stå upp för något som har sagts under tystnadsplikt, något som någon medialt inflytelserik kyrkopolitisk opinionsbildare kan vända emot en? Man undrar ju när ingen säger något. Som sagt, ett visst mått av tydlighet, beslutsamhet och ledarskap kan vi väl förvänta oss av våra biskopar? Åtminstone i relation till tystnadsplikten. Var är våra biskopar när vi behöver dem?

• Uppdrag Granskning borde skämmas! (Jacob Sunnliden 4/4).
• Öppet brev till @granskning (Jacob Sunnliden 6/4).
• Uppdrag Granskning (Dag Sandahl 4/4).
• SVT lurade präster under själavårdssamtal (Dagen 8/4).
• SVT passerar etisk gräns med råge (Elisabeth Sandlund, Dagen 8/4).
• Biskop kritisk mot metoden (Dagen 8/4).
• Omöjligt för en präst att bemöta om samtal (Bitte Assarmo, Världen Idag 8/4).

PS. Ingen tror väl att det är en ren slump att Uppdrag Gransknings projekt dyker upp i lagom tid för att plocka upp stafettpinnen från den kyrkopolitiska opinionsinsatsen i SvD härom veckan?