#15. Läronämnden...

"Statement of theology's logical form allows us to specify the indispensable churchly notions of 'doctrine' and 'dogma'. A recommendation of the form 'To be speaking the gospel, say 'F' rather than 'G,'' may be adressed by a member or members to the community or it may be adressed by the community to her members. In the former event, the proponent or proponents function as what is now called 'a theologian' or 'a theological school.' In the latter event, the church exercises her 'teaching office,' her magisterium, saying to her members, 'If you want to speak for this community say 'F' rather than 'G.'' Such churchly instruction is called 'doctrine'" (Jenson s. 17)

Kyrkans lära består ett fåtal dogmer och ett antal lärosatser. En dogm är ett påstående med anspråk på att vara en sanning om verkligheten på vilket allt följande tänkande är beroende. En dogm är konstituerande för allt tänkande som följer. Kyrkans grundläggande dogm är påståendet "Jesus Kristus är uppstånden från de döda." Allt annat bygger på och är beroende av att det är ett sant påstående. Kyrkans lärosatser uttrycks med doktriner. Doktriner är förhandlingsbara och förändras mer eller mindre med tiden. Läran om "rättfärdiggörelse genom tro" är ett exempel på en kyrklig doktrin.

I vår kyrka ska Läronämnden yttra sig i kyrkomötesfrågor som berör kyrkans lära. Den kristna Kyrkans dogmer har Läronämnden inget mandat att förändra men nämnden kan och ska ha synpunkter på frågor som påverkar Svenska kyrkans doktriner – d.v.s. vad kyrkan lär sina medlemmar om hur man i vårt sammanhang talar om evangeliet på ett sådant sätt att man fortfarande talar om Evangeliet. Hur doktrinära frågor och svar formuleras säger en del om ledningens uppfattning om kyrkan. Det finns anleding att fundera på vad vår kyrkas högsta ledning i doktrinära frågor egentligen menar med en del av sina yttranden.

Exempelvis: "Läronämnden menar att kyrkans relation till staten har läromässiga implikationer. Denna relation kan rättsligt regleras på olika sätt. Motionens förslag, om att relationen ska regleras genom konkordat istället för lag i dess nuvarande utformning, är dock av sådant slag att det saknar läromässiga konsekvenser." (yttrande 2012:10y)

Vad menas egentligen? På vilket sätt ska kyrkans relation till staten ha doktrinära implikationer? Ska kyrkans doktriner vara förankrade i statens lagtext? Ska statens lag vara konstituerande för kyrkans doktrin? Vilka kyrkliga doktriner omfattas av behovet att styras av statlig lag? Vilka undantas? På vilka grunder? Hur inflätade i varandra ska kyrkan och staten vara? Är vår kyrka fortfarande statens kyrka? Är det önskvärda förhållanden?
Vilka svar man får beror på om kyrkan ses som en politisk eller som en teologisk storhet.

• Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology; Volume 1: The Triune God. New York: Oxford University Press.

#14. Teologiskt klimat...

"Who does not substitute some plan or programme or method, some new thing, some new 'interpretation of the truth', some movement or task, which gives us less to create but more to do, less to ponder but more to talk about, less to endure but more to undertake, than does the righteousness of God? And so we introduce a 'thing' by which men – and especially religious men – secure an advantage for themselves. Immersed in the happiness of doing and speaking and inaugurating, busy with reforms and revolutions, they are able to forget the judgement hanging over their heads, and so the 'thing' on which they are engaged turns out more to their credit than if they were to seek naught else but to fear and love God above all things." (Barth s. 373)

Läser i Kyrkans Tidning om att "Klimatfrågan måste ta mer plats i kyrkan", enligt den kunniga Stefan Edman (KT nr 35, 30/8 2012, s. 9, ej på web). Han får medhåll av (en av flera?) Svenska kyrkans klimatpolitiska handläggare. Miljö och klimat är viktiga områden som berör oss alla. Miljö- och klimatfrågor bör var lika viktiga för kyrkans folk som för alla andra människor. Vi behöver alla vara miljömedvetna i vårt vardagliga arbete och alla har uppgiften att själva ta ansvar och bidra på sitt sätt. Men inget av det där är skäl för att miljö- eller klimatpolitik ska "ta mer plats i kyrkan".

Frågorna om miljö och klimat gäller alla överallt och ska inte göras till en specifikt kyrklig fråga – framför allt inte till en kyrklig lärofråga definierad ur ett politisk perspektiv. Därför att teologi och politik är olika saker. Det faktum att Svenska kyrkan har en "klimatpolitisk handläggare" är slående och vittnar om hur den kyrkliga organisationen har missförstått sitt ämne och istället försöker se sig själv som en politisk aktör. Men det ligger inte Kyrkans konstituerande uppdrag att vara en politisk aktör. Detta oavsett den välmenande tanken på en "andligt förankrad klimatoffensiv". Vad det nu är?

Politik bygger på tre makter – den legislativa (lagstiftande) makten, den exekutiva (tillämpande) makten och den juridiska makten. Organiseringen av och utövandet av dessa tre makter är politikens område. Kyrkan äger ingen av dessa tre makter och ska heller inte göra anspråk på dem. Kyrkan ska heller inte låta sitt uppdrag definieras av de politiska makterna, därför att Kyrkans uppdrag är teologiskt definierat. Vad Svenska kyrkan behöver är en inre och levande teologisk reflektion om sig själv och sina uppgifter. De teologiska frågorna måste ta mer plats i kyrkan. Miljö och klimat är allas gemensamma ansvar.

• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press.

#13. Första budet...

"Vad betyder detta bud, och hur ska vi förstå det? Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud."
(Luther s. 23)

Det man tror på pratar man om. Det man pratar om tror man inte alltid på. Att prata om det man tror på är inte alltid lätt. Kanske är det just därför vi behöver prata om det. Att tro att Gud finns, lever och råder gör det nödvändigt att prata om Gud. Även om det inte alltid är lätt. Trots att det ibland bjuds ovälkommet – men nödvändigt – motstånd från dem som tror att verkligheten är beskaffad på ett annat sätt. Motstånd behöver välkomnas och tas emot som en gåva. För om Gud är verklig är motståndet också en del av Guds verklighet. Motståndet upplevs som hotfullt bara i en verklighet där Gud inte finns.

Vad är det vi sätter högst i tillvaron? Vad är det vi av hjärtat förtröstar på? Vad ser vi som vår mest trygga tillflykt i tillvaron? Är det en någon eller ett något? Inte sällan är det pengar vi värderar högst, hoppas på eller förstår som mest trygghetskapande. Det berömda mammon är inte sällan vår avgud. Den av oss som aldrig hoppats på en trisslott kan ju kasta första stenen. Hjärtats förtröstan ser livet från ett annat håll. Den existentiella ensamhetens blick på tillvaron ger andra perspektiv. Medvetenheten om att den sista skjortan inte har några fickor, att jag inte får ta med mig något, gör hela skillnaden.

Vad är det kyrkan som institution och organisation tar sin tillflykt till, värderar högst eller ser som skapande av trygghet? Olyckligt nog tycks det ofta vara den kyrkliga organisationen själv som är kyrkans hopp och tillflykt. Dess ordningar och strukturer, dess trovärdighet och plats i samhällskroppen, dess eget förvaltande av sig själv. Den kyrkan gör sig själv till sin egen avgud. När det vill sig riktigt illa legitimerar kyrkan sig själv genom att göra sig till talesperson för andra än sig själv. Med en kolonial självuppfattning förs då talan för andra (betraktade som mindre kapabla?). Istället för att prata om Gud och Guds glada budskap.

• Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag.

#12. Bonhoeffer...

"Denna kärlek delar inte upp fienderna i olika grupper – förutom det att den inser, att ju mer fientlig fienden är, desto mer behöver han min kärlek. Vare sig det är en politisk eller religiös fiende så har han samma odelade kärlek att vänta från den som följer Jesus. Och denna kärlek känner inte heller till några begränsningar inom mitt eget liv – t.ex. mellan mig som privatperson eller offentlig person. I båda fallen kan jag bara vara den jag är, eller också är jag det inte överhuvudtaget – nämligen en Kristi efterföljare. Och vad gör nu den här kärleken? Jesus säger: den välsignar, den gör gott, den ber, utan att ställa villkor, utan anseende till personen." (Bonhoeffer s. 112)

Bonhoeffer används gärna när politik ska göras till kyrkans huvudämne. Hans livsöde lyfts då fram som ett inspirerande exempel på kyrkans politiska kamp, inte minst mot högerextremismen. De politiska orkanerna drog då fram över Europa. Ryska revolutionen, första världskriget och andra världskriget drog med sig förödelse och död i ofattbara mängder. Mitt i allt stod Dietrich med en helt annan idé om kristendom och kyrka än nutida Bonhoeffer-romantiker ibland vill påskina. En stark kristen identitet och medvetenhet var viktig samt att kyrkan fick inte göra sig till ett politiskt redskap.

Det är skillnad mellan att vara en teologisk politiker och att vara en politisk teolog. En politiker med teologiska uppfattningar låter sin politik färgas av teologiska frågor, men politiken är den normerande utgångspunkten. En teolog med politiska uppfattningar låter sina politiska tankar växa fram ur teologiska frågor, teologins verklighet är den normerande utgångspunkten. Dietrich var mer av det senare men ändå inte helt. Hans kamp var i första hand inte en kamp mot den politiska högerextremismen. I första hand kämpade han för kristen medvetenhet och för kyrkans politiska självständighet.

Det är skillnad mellan att låta sig inspireras av Dietrich och att försöka göra som Dietrich. Precis som Luther kan Bonhoeffer användas som inspiration. Båda två används inte sällan för att legitimera den kyrkliga världsligheten, gärna i form av politiska ställningstaganden. Men att försöka göra som Martin och Dietrich leder någon helt annanstans. Att följa deras exempel, att försöka göra som de gjorde, är att försöka leva i efterföljelsen av den uppståndne och levande Jesus Kristus. Varken mer eller mindre. En stark kristen identitet och medvetenhet tillsammans med kyrkans självständighet är konsekvensen.

• Bonhoeffer, Dietrich, 1995: Efterföljelse. Borås: Verbum Förlag

#11. Tolfte söndagen efter Trefaldighet...

"Herren svarade: 'Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu, jag ska själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga.'" (2 Mos 4:11)

Den första nödvändiga insikten är att det är Gud som äger oss. Vi äger ingenting. Inom ramarna för våra samhällskonstruktioner äger vi mycket, eller tycker oss i alla fall äga mycket. Men i relation till Gud, livet i sig och existensen som sådan äger vi ingenting. Munnen, där Gud andas in den livgivande Anden i varje människa, där vi uttrycker oss själva och blir till för varandra med språk och kyssar, där födan fyller vår kropp med kraft. Denna enkla och till synes banala men grundläggande mun som vi alla har, den har vi fått utan kunna äga. Om vi inte ens äger vår egen mun, vad äger vi då?

Det är en utmanande tanke att vi inte ens äger våra egna kognitiva förmågor. Men jag äger inte min förmåga att se eller höra. Förmågan är min att nyttja och använda, men förmågan som sådan äger jag inte. Därför att seende, hörande och talande är skeenden, händelser som blir till i tiden. De blir till när de händer, seendet blir till när jag ser, hörandet när jag hör. Och livets, tillvarons och existensens skeenden äger ingen utom Gud själv. Allt som i varje ögonblick blir till är Guds ständigt pågående skaparakt. Allt jag ser, hör och talar blir till när det sker i den händelse som är Guds skapelse.

Vi behöver inse att Gud redan är med i det som sägs och hörs. Det vi kallar sökande är meningslöst. Människan kan inte söka sig fram till Gud. Sökande efter mening med det egna livets innehåll är någonting annat. Det är inte möjligt att söka sig in bakom det tillblivande ögonblickets händelse, bakom Guds pågående skapelseakt. Människans sökande efter Gud är fruktlöst. Men Gud söker människan, i händelsen som är ögonblickets tillblivelse. Vi behöver lära oss att det är Gud som söker och finner oss i varje stund, att Gud är med varje människa i varje ögonblick. Och vi behöver lära oss att säga något om det.

#10. Mördaren...

"Prästen talade om Annas död. Han ville förbereda henne, så att hennes död skulle bli en väg till Gud och det eviga livet. Men mest talade han om en annan sak, som också var helt orimlig, som bara var en kränkning. Han talade om hennes skuld och om hur hon skulle bli fri från den. Men hon kände ingen skuld. Allt hon gjort hade hon rätt att göra. Hon hade dödat sin svärdotter Hanna Johansdotter. Det erkände hon till sist. Men det innebar inte någon skuld. Hon hade följt lagarna i sitt eget rike. Den som inte var lydig och trogen mot henne, den som ville ta Per ifrån henne, skulle inte få leva." (Bergstrand s. 56f)

Det här är första, sista och enda gången massmördaren Anders kommer att nämnas här. Åsne Seierstad ger goda skäl till varför. Att inte nämna är inte att glömma. Att inte nämna är i det här sammanhanget att besegra. Det är att säga "ditt rike är inte vårt rike, dina sanningar är inte våra sanningar, din verklighet är inte verkligheten". Att ge hans manifest och ohyggliga gärningar betydelse och mening är att låta honom segra. Vi får inte ge honom något annat än skulden för det han gjort. Hans ohyggliga skuld är en ohygglig skuld, inget mer och inget annat. Medvetenheten om de ideologiska sammanhangen ändrar inte det.

Det norska rättsväsendet har haft sin plågsamma gång i återberättandet av vad som hände. Domen föll till sist och han log när den föll. Han kommer aldrig att få mellanmänsklig förlåtelse. Det finns sådant som inte kan förlåtas och det finns sådant som inte ska förlåtas. För att kunna förlåtas måste man inse sin skuld. För att kunna få förlåtelse måste man be om förlåtelse. Men han kan aldrig be offren om förlåtelse. En mördare kan inte förlåtas av sina offer. Förlåtelse i mellanmänskligt avseende inte möjligt för honom. Anhöriga, nära och kära förfogar över sin egen förlåtelse, om den kan vi andra ingenting säga.

Gud dömer oss alla. Och Gud dömer med större rättvisa än en aldrig så rättvis domstol. Och Gud utdömer strängare straff än något mänskligt rättssystem. Samtidigt som Gud är en rättvisare och strängare domare än någon mänsklig institution är Gud mer barmhärtig än någon mänsklig barmhärtighet. Guds stora nåd och oändliga kärlek omfattar allt mänskligt. Guds nåd är så stor och kärleken så omfattande att den trotsar vårt förnuft och vårt rättvisepatos. Men, Guds förlåtelse är här i världen utom räckhåll för den som inte uppriktigt inser vidden av sin skuld och ber om förlåtelse.

• Bergstrand, Göran, 2002: En själasörjares dilemma. Natur och Kultur: Uddevalla.

#9. Pussy Riot...

"Vi hade mentometerknappar i år och den punkt som gav i särklass högst betyg från medlemmarna var att vi ska förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig hemma i kyrkan." (Olof Burnell, Kyrkans Tidning nr 34, 23/8 2012. s. 8)

Pussy Riots öden och äventyr har väl undgått få. Det rättsliga efter- och skådespelet är inget mindre än en rättvisans skandal. En intressant historisk vinkel på händelsen ges av Philip Jenkins. Det som blivit tydligt – Pussy Riots själva avsikt var ju att åskådliggöra just detta – är den oheliga alliansen mellan den politiska makten och kyrkans styrande ledarskikt i Ryssland. Det finns ingen hejd på det mediala, kulturella och politiska stödet för Pussy Riot. Det med rätta. De betalar ett högt pris för att de vågade peka på det orättfärdiga i att politiken och kyrkan gör gemensam sak.

Kyrkans Tidning (nr 34, 23/8 2012) innehåller två artiklar på samma ämne. Brita Häll skriver om den oheliga alliansen mellan politiker och kyrkor i Amerika. Med smått bisarra uttalanden och ställningstaganden exemplifieras ofta hur knasigt och fel det blir när politik och kyrklighet går hand i hand i Amerika. Hanna Wallsten rapporterar sedan om ett stort politiskt möte i Sverige (s. 8, ej på web) med avsikt att ta fram ett "kyrkopolitiskt program" för att styra kyrkan i önskad politisk riktning. Förutsättningarna och systemen är olika men det är intressant att det som anses problematiskt där betraktas som oproblematiskt här.

Saken är den att det som är problematiskt där är problematiskt här också. Det är lika illa att Kyrkan styrs av diktat från Kreml eller av köpslående under en amerikansk valkampanj som att den styrs av tryckningar på mentometerknappar på ett politiskt möte i Sverige. Omständigheterna, systemen och konsekvenserna skiljer sig åt. Men i sak är det lika illa. Det är bara en fråga om grad. Därför att det är den politiska makten över Kyrkan som är problemet i sig. Kyrkan behöver stå fri från politiska lojaliteter för att kunna vara trogen sin kallelse. En protest som Pussy Riots hade varit lika relevant i Uppsala Domkyrka.

#8. Triumfer...

"What the triumphing Church names 'God' has never been veritably God. The Church is related to the living God only when it is in tribulation, when it recognizes that in its tribulation, when it knows that, in the whole expanse of its historical manifestation, it is rejected by God, and when it nevertheless, holds firmly, pronouncing this terrible God to be God, but to be also much more and vastly different from this – to be in be, in fact, the God who can and will elect." (Barth s. 352)

Vår kära Svenska kyrkan är inte sällan triumferande. Om inte annat så vill vi ofta och gärna vara triumferande – vara en samhällsaktör att räkna med, en organisation man kan lita på i vått och torrt, ett moraliskt och etiskt riktmärke med "värderingar" som främsta verktyg. De små triumferna kommer med ojämna mellanrum – ett upprop om en samhällelig orättvisa uppmärksammas, kyrkornas ljushållare fylls i samband med något elände, brev med krav på etik och moral skickas till makthavare. Allt det är bra i sig, men är det Kyrkans uppgift att vara triumferande?

Vi är ganska bra på att förvalta, i meningen arbeta för att bevara. Strukturutredningar, sammanläggningar, ekonomiska styrningar, omorganisationer, fastighetsförvaltning. Allt det är både viktigt och bra. Men det tycks ibland som att det viktigaste för vår Svenska kyrkan är att ha kvar sig själv för att ha något att förvalta. Vad är det som gör det så svårt för oss att se tidens tecken, med krympande siffror över hela linjen, och ställa frågan: "Vad säger det om Guds vilja och verk att vår kyrka krymper för varje dag?" Vad är det som får oss att tro att sten ska lämnas på sten just i vår kyrka?

Frågade min biskop en gång om det skedde någon teologisk reflektion på stiftet om vår kyrkas krympande. "Nej, det gör det inte" kom svaret självklart och fort. Hur kan vi låta bli att tillsammans reflektera över vad Gud menar med att låta sin kyrka gå framtiden till mötes under rådande omständigheter? Har vi glömt att Jerusalem föll, att folket drevs i exil och att Gud hade goda skäl att låta det ske? Är vi så fyllda av de små triumferna att vi glömt bort gångna tiders misstag? Men det kanske är nödvändigt, vi kanske behöver avvisas till vedermödor och trångmål för att förstå att vi inte är Kyrka för vår egen skull.

• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press.

#7. Nej Stefan...

"Det lutherska är ett korrektiv – men ett korrektiv mot det normativa, mot det hela, är eo ipso förvirrande i nästa generation (där man alltså inte har det som detta var ett korrektiv mot). Och med varje följande generation måste det bli värre, tills slutet blir att detta korrektiv, som har etablerat sig självständigt, verkar raka motsatsen till sin ursprungliga bestämmelse. Och detta är också fallet. Det lutherska korrektivet verkar, när det självständigt skall vara hela kristendomen, den mest raffinerade världslighet och hedendom." (Kierkegaard s. 440)

Kyrkan är inte en partipolitisk intresseorganisation. Inte för något politiskt parti alls. De historiska omständigheterna har lett till att politiska partier har ett stort inflytande i Svenska kyrkan som institution och organisation. Men det betyder inte att Kyrkan är en del av, ska betraktas som eller ska användas som en del av en partipolitisk organisation. Den som bestrider att partipolitik har ett stort inflytande i vår kyrka behöver bara läsa om hur partiledaren formulerar sig här eller här. Min kritik mot partipolitiskt inflytande över kyrkan riktas här mot alla politiska partier, oavsett färg eller hemvist.

För Kyrkan är en teologiskt definierad storhet och gemenskap, inte en politiskt definierad. Det är en stor skillnad mellan de båda definitionsmässiga utgångspunkterna. Det är en sak att betrakta kyrkan som en gemenskap med en konstituerande utgångspunkt i evangeliet om den uppståndne Jesus och i Guds kallelse till tjänst i och för världen. Det är en helt annan sak att betrakta kyrkan som en organisation vars uppgift är att kanalisera "värderingar" som definierats i partiprogram formulerade av en annan organisation, som definierar sig själv avskild från kyrkan. Det är två helt olika saker.

Inte sällan används orden "luthersk" eller "reformerad" i beskrivningen av kyrkan av den som vill legitimera partipolitiskt inflytande. Det är då det blir tydligt att Kierkegaards kritiska poäng från 1854 i hög grad gäller även i relation till delar av vår Svenska kyrkan 2012. Luthers försök till reformation handlade inte om att legitimera politikers inflytande över kyrkan. Det var precis tvärtom. Martin ville att Kyrkan med förkunnelse och sakrament skulle befria människor till frihet i Kristus och inget annat. Den Kyrkan, som vittnar om en gränslös befrielse för alla människor, har ingenting med partipolitik att göra.

• Kierkegaard, Sören, 1928: Sören Kierkegaards Dagbok. Uppsala: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. 

#6. Är teologi...?

"What, then, is theology? According to these foregoing statements, by which we described its place, theology can be only theologically defined. Theology is science seeking the knowledge of the Word of God spoken in God´s work – science learning in the school of Holy Scripture, which witnesses to he Word of God; science laboring in the quest for truth, which is inescapably required of the community that is called by the Word of God. In this way alone does theology fulfill its definition as the human logic of the divine Logos. In every other respect theology is really without support." (Barth s. 49)

Teologi är inte vad som helst och vad som helst är inte teologi. På samma sätt som att medicin inte är vad som helst och att vad som helst är inte medicin. Teologi är en intellektuell disciplin med ett specifikt innehåll, specifika källor, specifika mål och specifika arbetsmetoder. Att kalla vad som helst för teologi är att fara med osanning eftersom teologi inte kan vara vad som helst. Det säg t.ex. ibland att teologi är politik. Det är helt enkelt inte sant. Teologi och politik är två helt åtskilda intellektuella discipliner med olika innehåll, olika källor, olika mål och olika arbetsmetoder. Intellektuella discipliner – de två om några – behöver hållas distinkta och åtskilda från varandra.

Teologi är framför allt det mödosamma och krävande arbetet med sökandet efter kunskapen om vad Gud säger med och i det Gud gör och har gjort. Det är ett intellektuellt arbete som kräver mycket läsande, omfattande analyser, ett idogt skrivande och utmanande samtal. Teologins källor är Bibelns berättelser om Guds uppenbarelse i gången tid och Kyrkans genom århundraden samlade erfarenheter, texter och traditioner – tillsammans med mänsklighetens och människans liv och erfarenhet av Guds uppenbarelse i vår egen samtid. Det är ett omfattande, krävande och ständigt förändrande källmaterial. Men inte desto mindre är det ett specifikt källmaterial.

Teologi är ett intellektuellt område som utforskas i gemenskap med andra. Kyrkan är teologins sammanhang och teologin är hela Kyrkans angelägenhet. Även om det teologiska läs-, tanke- och skrivarbetet görs i ensamhet och avskildhet så är teologin beroende av sitt sammanhang. Det skulle kunna sägas att teologin blir till i och av sitt sammanhang – som är Kyrkans ständigt förändrande liv. Teologi är också en disciplin som behöver tillämpas i sitt sammanhang. Teologins tillämpning är Kyrkans förkunnelse. En teolog behöver vara en Kyrkans förkunnare. För det är i Kyrkans förkunnelse som teologin tillämpas och om teologin inte tillämpas är allt mödosamt arbete förgäves.

• Barth, Karl, 1963: Evangelical Theology An Introduction. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. Omtryckt 1979

#5. Uppgifterna...

"The community does not speak with words alone. It speaks by the very fact of its existence in the world; by its characteristic attitude to world problems; and, moreover and especially, by its silent service to all the handicapped, weak and needy in the world. It speaks finally, by the simple fact that it prays for the world. It does all this because this is the purpose of its summoning by the Word of God. It cannot avoid doing these things, since it believes." (Barth s. 38)

Kyrkan är en gemenskap som vittnar genom att finnas till. Den troende och bedjande gemenskapens existens är i sig ett vittnesbörd. Det är en gemenskap som förenas i omsorgen om världen och som tar verklighetens problem på allvar. Kyrkan arbetar tålmodigt i tystnad med de utsatta och svaga för deras upprättelse, utan att söka omvärldens bekräftelse eller uppskattning.

Kyrkan är en gemenskap som med uppriktighet och uthållighet ber för världen. Varför? Därför att Gud med sitt Ord har kallat Kyrkan till just detta, varken mer eller mindre. Det är omöjligt för kyrkan att förbli Kyrkan om vi undviker att vittna, arbeta och be för världen. Om vi inte med vår tro vittnar, arbetar och ber för världen är vi en gemenskap av något annat slag än Kyrkan.

• Barth, Karl, 1963: Evangelical Theology An Introduction. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. Omtryckt 1979

#4. Vad hände...?

"The unanimous evidence of the tradition deposited in the New Testament, deliberate and inadvertent alike, is that Jesus' trial and execution wholly disenchanted and scattered his followers. A few days later, a community had formed of disciples who believed he lived as Son and Lord. Our first question must be: What happened to make the difference?"

(Jenson s. 194)

Någonting hände som fick människor att göra gemensam sak. Kyrkan växte fram ur gemenskapen som tillsammans faktiskt och på riktigt erfor detta något som hände. Kyrkan som sådan var den grupp människor som i gemenskap bekände sig till och som faktiskt trodde att detta något hände, alldeles på riktigt. De första hundra åren (ungefär) levde och växte kyrkan utan hjälp av normerande texter eller strukturer. Erfarenheterna, tron och bekännelsen räckte för att förena Kyrkan – de var aldrig verktyg för att bygga murar mot andra. Sakta växte kyrkan och blev en institution med inflytande och makt.

Några av oss tänker, tror och anser att Kyrkan som sådan fortfarande är den där troende och bekännande gemenskapen. Gemenskapen som förbluffad erfar att det där något som hände är något som fortfarande händer. Det teologiska perspektivet ser Kyrkan som gemenskapen som med glädjefylld nyfikenhet ständigt frågar sig vad det var som hände, det där som gjorde hela skillnaden. Som frågar sig vad det är som faktiskt händer, det där som gör hela skillnaden. Som tillsammans söker svaren i de delade erfarenheterna, i tron och i Kyrkans gemensamma bekännelse – de där teologiska sakerna som alltid varit till för att förena och aldrig varit till för att bygga murar mot andra.

Andra ser kyrkan främst som en institution med makt och inflytande. Man ser kyrkan mest som en intresseorganisation som ska användas i syften och med avsikter definierade utanför kyrkan själv. I vår kyrka är det kanske vanligast och mest tydligt uttryckt i kyrkans styrande och politiska strukturer. Med det politiska perspektivet på kyrkan frågar man sig inte vad det var som hände eller vad det är som händer i människors liv. Eftersom syften och avsikter hämtas någon annanstans ifrån än i det gemensamma sökandet efter svaret på den där frågan. Med det politiska perspektivet på kyrkan är murar och gränser mellan människor om inte en avsikt så alltid en oundviklig konsekvens.

Det behövdes en fyrtioårig ökenvandring, så att den av slavtillvaron institutionaliserade generationen kunde dö bort, för att det nya landet skulle kunna byggas. Kanske behöver vår Svenska kyrkan ytterligare tjugoåtta år av vilsen ökenvandring, så att de av statskyrkosystemet institutionaliserade maktstrukturerna kan dö bort, innan Kyrkan får andrum, livsluft och handlingskraft att bygga sig själv på nytt. Kanske kan vi först då få möjlighet att börja om från början igen, genom att än en gång ställa oss den där första frågan: Vad var det som hände egentligen, det där som gör hela skillnaden?

• Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology; Volume 1: The Triune God. New York: Oxford University Press.

#3. Ärkebiskopen...

"Chefen ska uppehålla sig på den plats varifrån han bäst kan leda förbandet."

(Truppföring s. 59)

Den som har ansvaret behöver befinna sig på den plats varifrån han eller hon bäst kan verka som chef och/eller ledare. Det gäller förstås även för Svenska kyrkans ärkebiskop.

Det är både möjligt och nödvändigt att fundera över den där "platsen" varifrån ledarskapet bäst utövas. Den kan vara en geografisk plats. Den är också en existensiell plats. Den kan rent av också vara en medial plats. Den geografiska platsen är förstås svår att ha synpunkter på. Var ärkebiskopen geografiskt bör befinna sig för att bäst utöva sitt ledarskap styrs av många och olika faktorer. Den existensiella platsen är en privat angelägenhet. Den definieras av relationer, tro och övertygelser. Men oavsett hur den platsen ser ut så behöver vår ärkebiskop – i likhet med alla oss andra – ha hittat sin inre plats varifrån han bäst kan utöva sitt ledarskap. Så den mediala platsen…

Det kanske finns anledning att vara tacksam för att vi har en ärkebiskop som i första hand inte lägger sin tid på att "twittra". Alldeles oavsett vad twitterfantaster och sociala-medier-entusiaster trummar igång så är twittrande och bloggande ingen mänsklig skyldighet, inte ens för en ärkebiskop. Det är lika lite konstruktivt att försöka forcera fram ett sociala-medier-engagemang som att försöka få någon att uppskatta simning genom att knuffa i vederbörande i vattnet. Vill man inte så vill man inte. Och det behöver både accepteras och respekteras.

Samtidigt ges anledning till eftertanke om man försöker få syn på vår ärkebiskops mediala plats. I dagspress, TV och radio lyser han oftast med sin frånvaro. Anders Wejryds blogg vittnar väl snarast om att han inte vill. Ärkebiskopens nät-mediala hemmahamn är påtagligt spartansk och ointresserad. Den korta presentationen av honom är nästan undangömd och det är talande för vår kyrka att ärkebiskopen hamnar under både kyrkoordningen, kyrkoval och kyrkomötet i en menyrad. Det blir slående om man jämför med hur Anglikanska kyrkan presenterar sin ärkebiskop. Rowan Williams presenteras med tydlighet och med en påtaglig entusiasm. Svenska kyrkan presenterar sin ärkebiskop med en entusiasm som närmar sig ointresse.

Det kanske är det som är skillnaden – entusiasmen. Entusiasm bygger på och springer fram ur förväntningar och förhoppningar. Avsaknaden av entusiasm i vår ärkebiskops nät-mediala platstagande kanske speglar de förväntningar som inte finns. Förväntningarna är kanske just att ärkebiskopen inte ska ta någon plats, att ärkebiskopen inte ska ha någon nät-medial plats att utöva ett ledarskap från. Eller så är nät-mediet helt enkelt inte den plats varifrån ärkebiskopen bäst kan leda vår kyrka.

• Truppföring. 1987. Utg. av Chefen för Armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral. Kungälv: Goterna.

#2. Istid...

"No careless attitude to present tribulation can stand even before the aching of a tooth, and still less before the brutal realities of birth, sickness, and death, before the iron reality which governs the broad motions of the lives of men and the stern destiny of nations."

(Barth s. 302)

Kyrkans teologi kan liknas vid is. Den kan vara tunn och vacker att se på men visa sig sakna bärkraft. Eller så kan den vara tjock och skrovlig och visa sig kunna bära det tyngsta.

Den tunna isen blir till i det enkla och lättillgängliga. En stillsam sjö där inget händer täcks snart av en tunn hinna. Den tunna isen kräver inte mer än en kall natt för att bli till och lägger sig på plats där inga vågor stör. Den tunna isen är förrädisk i sin spröda skönhet. Omgivningen speglar sig lätt i dess blanka yta. Men ve den som låter sig lockas och ger sig ut på den blänkande tunna ytan. Den brister obönhörligt av tyngden i en människas liv. Den tunna isens teologi är enkel, vacker och lättillgänglig men saknar all bärkraft i mötet med frågorna om människans födelse, liv och död.

Den tjocka isen blir till under kärva omständigheter. Stormande hav tämjs med tid och tålamod, djupa sjöar beläggs med ihärdighet och beslutsamhet. Den tjocka isen kräver tid, tålamod, ihärdighet och beslutsamhet, men den lägger sig över de djupaste haven och de största vågorna. Den tjocka isen är ofta ärrad och skrovlig. Omgivningen speglas inte så lätt i den. Men den tjocka isens skrovliga yta erbjuder fast mark till den som vågar lita på den. Den bär tyngden av allt som är människans och mänsklighetens liv. Den tjocka isens teologi är varken enkel eller lättillgänglig, men den bär över de djupaste och stormigaste haven av frågor om människans födelse, liv och död.

• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press.

#1. Begynnelsen...

"According to Barth, theology can only be carried out as an act of daring."

(McCormack s. 287)

Att formulera, skriva eller gestalta teologi är vanskligt och svårt. Men det är vår skyldighet att våga försöka, trots att det är vanskligt, svårt och inte sällan möter motstånd. Det gäller särskilt oss som på något sätt är engagerade i Kyrkan. Det motstånd som kanske oftast får oss att inte våga försöka är det motstånd som möter oss inom Kyrkan själv. De hårda domarna från den som för stunden tar sig makten och rätten att döma skrämmer oss ofta till tystnad. Oförsonligheten i de röster som gjort sig själva till Svenska kyrkans norm har ibland varit avskräckande. Alldeles särskilt skräms den som förfogar över den mediala makten. För vem vill ta risken att medialt offentligen kölhalas p.g.a. av en uttryck åsikt eller en formulerad ståndpunkt? Men den tystnad som är resultatet är förödande för Kyrkans samtid och framtid.

Det finns några som på senare tid har vågat ta plats och ta till orda. De har mött motstånd och ibland betalat ett högt pris för sin vilja att försöka. Vi andra – som mest varit tysta – har anledning att vara tacksamma för dem som med sina ord har vågat bidra till Kyrkans samtal med sig själv, trots maktstrukturernas och de mediala maktmänniskornas motstånd.

För Kyrkans teologi är beroende av det kontinuerliga och goda samtalet. Kyrkans teologiska och inre liv behöver den livsluft och det andrum som är det goda samtalet, där det ryms både en passion för egna övertygelser och en respekt för andras ståndpunkter. Det goda samtalet där olikheter inte betyder felaktigheter. Det goda samtalet där vi försöker förstå varandra och inte straffar ut varandra.

Till det goda samtalet vill jag med den här bloggen försöka bidra. Och samtidigt rikta ett stort tack till er som inspirerat mig till att våga försöka, ni vet vilka ni är.

• McCormack, Bruce L., 1995: Karl Barths Critically Realistic Dialectical Theology; Its Genesis and development 1909-1936. New York: Oxford University Press.