"Without question, Christian thought must not conceive of the Trinity as a federation of three individual centers of consciousness; but still it must do justice to the biblical God; and the language routinely offered as alternatives to the term 'persons' invariably fails to reflect the immediacy, livingness, and concreteness of the scriptural portrayal of God, either in the Old Testament or in the New.
John's accounts of the prayers of Christ — heard as addresses to the Father, but also clearly as a response to the Father's mission of the Son — are resonant with both an intimacy and a distinction of voices, of places of adress, that make 'persons,' for all its inadequacy, an indispensable word. Surely, preferable to despair over the possibility of making theological sense of the term 'divine persons' in an age when the common concept of personality has been shaped by so vast an assortment of discourses — philosophical, psychological, social, anthropological, etc. — is the course taken by a number of modern Orthodox theologians (in particular Vladimir Lossky): to take the language of trinitarian dogma as an imperative to think the concept of the person anew, from above, in a distinctively Christian way.
As Aquinas avers, whatsoever is said truly of God is said truly of God alone, only analogously of creatures; and it is precisely because the term 'persons,' when applied to the divine perichoresis, is governed entirely by the language of relations […] that theology is obliged to call the modern image of the person into question."
John's accounts of the prayers of Christ — heard as addresses to the Father, but also clearly as a response to the Father's mission of the Son — are resonant with both an intimacy and a distinction of voices, of places of adress, that make 'persons,' for all its inadequacy, an indispensable word. Surely, preferable to despair over the possibility of making theological sense of the term 'divine persons' in an age when the common concept of personality has been shaped by so vast an assortment of discourses — philosophical, psychological, social, anthropological, etc. — is the course taken by a number of modern Orthodox theologians (in particular Vladimir Lossky): to take the language of trinitarian dogma as an imperative to think the concept of the person anew, from above, in a distinctively Christian way.
As Aquinas avers, whatsoever is said truly of God is said truly of God alone, only analogously of creatures; and it is precisely because the term 'persons,' when applied to the divine perichoresis, is governed entirely by the language of relations […] that theology is obliged to call the modern image of the person into question."
- Bentley Hart, David, 2003: The Beauty of The Infinite; The Aesthetics of Christian Truth. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Company. S. 171.
Min översättning:
Det är tveklöst så att kristen reflektion inte får föreställa sig Treenigheten som en sammanslutning av tre individuella medvetenheter. Men samtidigt måste den kristna reflektionen göra rättvisa åt den bibliska Guden och det språk som rutinmässigt erbjuds som alternativ till termen "personer" misslyckas ständigt med att återge omedelbarheten, det levande och det konkreta i bibelns porträtt av Gud, både i det Gamla och det Nya Testamentet.
Johannes redogörelser av Kristi böner — hörda som riktade till Fadern, men också, helt klart, som en respons på uppdraget Fadern har gett åt Sonen — är fyllda av både en intimitet och en åtskillnad mellan röster och tilltalsplatser som gör att "personer," i all sin otillräcklighet, är ett omistligt ord. Den väg som ett antal ortodoxa teologer har tagit (särskilt Vladimir Lossky) är sannerligen att föredra framför hopplösheten i att försöka förstå begreppet "gudomliga personer" på ett begripligt sätt i vår tid, som har formulerat den vanliga förståelsen av personlighet utifrån ett stort antal olika diskurser — filosofiskt, psykologiskt, socialt, antropologiskt, etc.: Att ta Treenighetens dogmatiska språk som ett imperativ för att tänka på ett nytt sätt om konceptet person, ovanifrån, på ett distinkt kristet sätt.
Som Tomas av Aquino menar, vad som än kan sägas sant om Gud kan bara sägas endast om Gud. Det kan bara analogt tillämpas på skapade varelser. Det är därför att termen '"personer", när det tillämpas på Guds inre relation till sig själv, är helt reglerad av ett relationernas språk som teologin är skyldig att ifrågasätta den moderna föreställningen om vad en person är.
(Synpunkter på översättningen mottages tacksamt.)
Det är tveklöst så att kristen reflektion inte får föreställa sig Treenigheten som en sammanslutning av tre individuella medvetenheter. Men samtidigt måste den kristna reflektionen göra rättvisa åt den bibliska Guden och det språk som rutinmässigt erbjuds som alternativ till termen "personer" misslyckas ständigt med att återge omedelbarheten, det levande och det konkreta i bibelns porträtt av Gud, både i det Gamla och det Nya Testamentet.
Johannes redogörelser av Kristi böner — hörda som riktade till Fadern, men också, helt klart, som en respons på uppdraget Fadern har gett åt Sonen — är fyllda av både en intimitet och en åtskillnad mellan röster och tilltalsplatser som gör att "personer," i all sin otillräcklighet, är ett omistligt ord. Den väg som ett antal ortodoxa teologer har tagit (särskilt Vladimir Lossky) är sannerligen att föredra framför hopplösheten i att försöka förstå begreppet "gudomliga personer" på ett begripligt sätt i vår tid, som har formulerat den vanliga förståelsen av personlighet utifrån ett stort antal olika diskurser — filosofiskt, psykologiskt, socialt, antropologiskt, etc.: Att ta Treenighetens dogmatiska språk som ett imperativ för att tänka på ett nytt sätt om konceptet person, ovanifrån, på ett distinkt kristet sätt.
Som Tomas av Aquino menar, vad som än kan sägas sant om Gud kan bara sägas endast om Gud. Det kan bara analogt tillämpas på skapade varelser. Det är därför att termen '"personer", när det tillämpas på Guds inre relation till sig själv, är helt reglerad av ett relationernas språk som teologin är skyldig att ifrågasätta den moderna föreställningen om vad en person är.
(Synpunkter på översättningen mottages tacksamt.)
Hej Patrik!
SvaraRaderaJag inspireras av dina citat från framstående teologer, och kämpar på att försöka förstå, men det här övergår min förmåga. Jag förstår så mycket som att vår moderna tolkning av ordet person = individ, inte är applicerbart på Fadern, Sonen eller Anden, att "person" inom treenigheten handlar om relationen dem emellan. Har jag förstått? Tacksam om du vill förklara lite mer.
Marie, tack för din återkoppling. Gjorde ett försök att översätta Davids text, vet inte om det klargjorde något eller bara krånglade till det.
SvaraRaderaDen här texten är lite tagen ur ett längre resonemang om Treenigheten. Men det handlar om just det du skrev. Han menar att teologins doktrinära sätt att beskriva Treenigheten i termer av relationer mellan de tre personerna behöver vara utgångspunkten när vi talar om Gud och Guds treeniga väsen och att vi missförstår vem Gud är om vi utgår från förståelsen att en person är ett enskilt, fristående väsen, som oss själva. Treenigheten personer konstitueras av att stå i relation till varandra.
Så, det är i stort sett som du beskrev din förståelse av det hela. Medger att det här avsnittet nog framstår som lite klarare i sitt sammanhang i boken.
Hoppas att det här var till någon hjälp.
Tack för din bekräftelse och att du lade ut översättningen! Känns bra att påminna sig Treenighetens som aspekter av "Gud". Den enda bild vi har av Gud är ju Jesus Kristus - Gud och människa på samma gång, samtidigt men inte sammanblandad, det är spännande att reflektera över. En intressant fråga jag fick en gång är: "Hände det något med Treenigheten efter Kristi himmelsfärd?"
SvaraRaderaMarie, visst är det spännande tankar. Tack för att du delar med dig. Och tack för den frågan. Det väckte en tanke som jag nog behöver få återkomma till. Så tack!
SvaraRaderaJag är imponerad av att du börjat läsa DBH!
SvaraRaderaMan kan säga att du är uppe på toppen nu.
Daniel, inspirerad av dig. :)
SvaraRadera