Det är verkligen anmärkningsvärt och konstigt att vår kyrka på riksnivå lyckas med den enastående prestationen att misslyckas med en julhälsning. Det kan tyckas vara den enklaste av årets kyrkliga och kristna högtider att hålla ordning på. Överallt i landets församlingar jobbar kloka präster, diakoner, musiker och pedagoger på med julvandringar för och med barn i olika åldrar. Advent- och julkonserter avlöser varandra från landsbygd till storstad. Mycket tankemöda och mycket enträget arbete i våra församlingar har den senaste månaden gått åt för att på olika sätt levandegöra och berätta den fantastiska berättelse som ligger till grund för julens firande. Detta oerhörda, märkliga och fantastiska att Gud Fader allsmäktig själv en gång för alla gav sig till känna för människan och mänskligheten i, med och genom Jesu födelse. En julhälsning i kyrkans värld är ju så att säga att sparka in bollen i det öppnaste målet som finns. Kyrkokansliet lyckas missa totalt.
"Menar du det? Är det sant?" sade min vän, som är muslim, när vi sågs över en kopp kaffe och jag berättade att kyrkan skickade en bok om islam som julhälsning till de sina. Med stigande förvåning läste han min medtagna och lite skrynkliga Kyrkans Tidning. "Men varför då?" undrade han förvånat och lade tidningen på bordet. "Jag vet inte" svarade jag. "Vad tänker du om det då?" frågade han med sin uppriktiga nyfikenhet och omsorg. "Tänker och tänker" funderade jag högt. "Jag undrar mest hur de tänkte. Men, vad skulle du tänka om din imam skickade en bok om Jesus och kristendom till dig och församlingen som en hälsning i samband med Ramadan? Eller Ashoura?" frågade jag. "Men det skulle ju aldrig hända" svarade han med ett skratt. "Nej, jag vet. Men om?" "Tja, folk skulle nog undra vad han höll på med. Några skulle nog bli förbannade. Själv skulle jag nog bara tycka att det var aningslöst och dumt" sade min vän och sörplade på sin cappuccino. "Framför allt skulle nog folk förlora förtroendet för honom." "Jamen då vet du ju ungefär vad jag och många med mig tänker om att de skickar en bok om islam till jul" sade jag. "Jag fattar det" sade han och sträckte sig efter kaka till, "jag klandrar dig inte." "Tack" log jag.
"Vadå tack?" "För att du inte klandrar mig." "Vad menar du?" Han såg klentroget på mig. "Jo, för i kyrkeriets offentlighet är den storsintheten sällsynt. Om jag skulle skriva om det här, på bloggen till exempel, att jag tycker att en bok om islam till jul är en dålig idé så är det säkert som amen i kyrkan att några får för sig att jag är sjukligt rädd för dig, din syster och dina kompisar." "Du menar det där islamofobsnacket?" "Just det." "Men vad f...?" "Jomen, kolla här. Läs vad som står i förordet: 'ska vi fortsätta låta vår rädsla styra och tala om varandra?' Hela utgångspunkten är att jag är rädd för dig. Om jag skulle skriva att vår ärkebiskop är ute och cyklar med utskicket av den där boken så skulle det lätt kunna vändas till en bekräftelse på just den där rädslan han etablerar som utgångspunkt för min relation till dig." "Alltså, att du är sjukligt rädd för mig om du skriver att det var en dålig idé att skicka en bok om islam till jul?" "Ja, ungefär så." "Låter som en helgjuten tanke" sade han och skrattade högt.
"Vill du ha mer kaffe?" "Tack, men jag behöver röra på mig." "Ja, jag med. Du, låt inte det här förstöra din jul nu" sade han och lade handen på min axel. "Nej, det är ingen fara. Jag blir bara så trött." "Skulle jag också bli. Men du, jag ber för dig i morgon." "Tack, och jag ber för dig på söndag." "Jag vet" sade han och log. Det var kallt och ruggigt när vi gick ut på gatan. "Ta hand om dig bror." "Du med, hälsa." Vi skildes åt och gick till varsin T-banestation.
Syster Maj, tack för din kommentar. Den kan dessvärre inte läggas ut här då anonyma kommentarer inte publiceras.
SvaraRadera