"Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit.
Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup,
om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.
Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad,
som den Högste har helgat till sin boning.
Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr.
Folken larmar, riken vacklar.
Då hörs hans röst och jorden bävar.
Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg."
(Psaltaren 46:2–8)
Martyrernas dag. Människor – kvinnor, män, flickor och pojkar – som in i ben, märg och hjärta levde med psaltarpsalmens ord som en verklighetens sanning: "Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit." När livet ställdes på sin spets, när jorden skälvde och bergen störtade ner, när tillvaron rämnade, då levde de som vittnen om att Guds löften är verklighetens sanning. Guds löften, givna åt folket och människan i urminnets tid – en gång för alla förkroppsligade i Jesus Kristus från Nasaret. Löften som är lika sanna som verkligheten själv. Löften som gör det möjligt att leva. Löften som gör det möjligt att dö.
Vi behöver minnas våra systrar och bröder som genom tiderna har fått plikta med sitt liv för sin tros skull. Vi ska inte glorifiera deras död. Att dö martyrdöden är inget någon borde behöva bli utsatt för. Världen har sedan länge fått se alldeles för många som lidit martyrdöden, vi behöver sannerligen inte fler. Vi ska minnas och sörja deras död. Men framför all ska vi minnas och hedra minnet av deras liv. Vi behöver minnas att de levde och hur de levde med tacksamhet. Det är deras liv som vi ska låta oss bli inspirerade av, inte deras död. Det är deras liv som varit och är det viktiga, inte deras död. Vi ska försöka leva som de, inte söka en död som deras.
Som exempel för levande i tro, hopp, kärlek och tillit behöver vi minnas de liv vår kyrkas martyrer har levt. Som de vittnen om verklighetens sanning de var. Den sanning som säger att: "Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit." Alldeles på riktigt.
Och, i dessa dagar behöver vi – nej, måste vi – be för och göra allt vi kan för bistå och hjälpa våra systrar och bröder som lider och dör i Syrien, i norra Afrika och på alla andra ställen där människor förföljs och dödas för att de med sin tro tillhör Jesus Kristus från Nasaret. Det är inget mindre än vår absoluta skyldighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar