#205. Årets sista dag...

"Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?

Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.

Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg.

Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.

Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.

Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.

Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt."

(Psaltaren 121)

Årets sista dag. Varje dag är det gångna årets sista dag. Varje dag är årets sista. 

Vi ser vi tillbaka på det som har varit med minnets grumliga ögon. Vi minns delar av det som hänt och blivit till, vår historia. Vid slutet av en tid summerar vi ofta. Samlar ihop minnesfragmenten till ett bokslut över tiden som gått. Minnen av händelser som fyllt tiden med innehåll, betydelse och mening.

Samtidigt, när vi samlar minnets skärvor, tittat vi ängsligt mot den tomhet som är tidens blivande. Framtiden, det mest okända, är dold bakom en barmhärtighetens slöja. Vi vet inte vad den bringar med sig. Glädje. Sorg. Hopp. Saknad. Längtan. Skratt. Gemenskap. Tårar. Ensamhet. Utsatthet. Trygghet. Allt finns som en möjlighet i den tid som ännu inte blivit till.

Den ännu inte varande tidens tomhet är smärtsamt svår att konfronteras av. Just för att den är till synes tom. Men bara till synes. Den blivande tidens tomhet är fylld. Ännu inte av vårt innehåll. Av Guds uppfyllda löften. Därifrån kommer vår hjälp, vår tro, vårt hopp. Den hjälp som bevarar oss alla, i livets alla skiften, nu och för evigt.

Årets sista dag. Varje dag är det gångna årets sista. Varje dag är den sista. Varje andetag är vårt sista. Såvitt vi vet. Det enda vi har är ögonblicket som blir till i varje stund. Och hoppet om framtiden. Som finns i tron på Guds fullbordade löften, i Jesus Kristus från Nasaret.