#201. Fjärde söndagen i Advent...

"Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen,
han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter,
bär bud om räddning och säger till Sion: 'Din Gud är konung!'
Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet inför alla folk,
hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss."
(Jesaja 52:7–10)

"Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: 'Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.'"

(Lukas 1:39–45)

Det är nästan för stort för att vara sant. Och det är nästan för stort för att lilla jag och lilla du ska kunna ha någonting med det att göra. För att inte tala om lilla Maria. Denna unga kvinna som i all sin enkla mänsklighet blev en mor, en myt, ett ideal och ibland ett objekt. Men Maria var inget av allt det vi vill göra henne till när hon med raska steg tog sig hem till Sakarias och Elisabeth för att berätta vad som hade hänt. Det oerhörda och mycket märkliga – att Guds förtrogne, ängeln Gabriel själv, uppenbarade sig för henne med budskapet om hennes havande och kommande moderskap. Hon var ingen myt, inget ideal och ingens objekt när hon knackade på hos Sakarias och Elisabeth för att berätta om vad som hade hänt. Hon var en ung kvinna, en människa lika liten och bräcklig som du, jag och vi tillsammans. Och det som hade hänt var för stort och för konstigt. Nästan för stort för att vara sant.

Johannes vittnar ofödd om att Maria bär en stor hemlighet när han sparkar till i sin mamma Elisabeths mage. Och Elisabeth drabbas av glädjens lovsång när Maria kliver in genom dörren. Med frågande och undrande ögon lyssnar Maria när Elisabeth ropar ut det Anden har viskat i hennes hjärta. "Välsignad är du Maria och välsignat det barn du bär. Salig du som verkligen trodde och litar på att Guds löften ska gå i uppfyllelse. Du är min herres mor." Glädjen drabbar och fyller även den förundrade Maria när hon får höra Elisabeths ord. Och Marias lovsång har sedan dess aldrig tystnat.

Den lilla stunden hos Sakarias och Elisabeth är början på det största och viktigaste som har hänt människan och mänskligheten. Glädjen som blommar ut mellan vännerna Maria och Elisabeth är början på glädjen i det glada budskapet om räddningen, början på den tröst och det jubel som Jesaja fick höra om. Det fantastiska hopp och de underbara löften som Jesaja enträget vittnade och berättade om. Den tröst, räddning och befrielse som skulle komma, som redan har kommit och som ska komma igen. Mänsklighetens och varje människas befrielse och räddning undan själva döden. Det är nästan för stort för att vara sant.

Den makt och helighet som Gud ska visa inför alla folk ligger ännu i Marias framtid. Hela jorden ska få se hur Gud räddar sin mänsklighet och varje människa med, i och genom den lilla pojke som ännu bara finns som en aning och förväntan i Marias kropp. Allt det där ska hända, allt det där har redan hänt. Men för Maria ligger alltihop i den okända framtiden. Och ändå sjunger Maria ut sitt hjärtas glädje tillsammans med sin kära vän Elisabeth. Det är nästan för stort för att vara sant.

Maria var en ung kvinna som i all sin enkla mänsklighet blev en mor. Hon var ingen myt, inget ideal och inget objekt. Maria var inget av allt det som vi så ofta har gjort henne till. Hon var en människa som du, jag och vi tillsammans. Hon fick och tog emot uppgiften att bära och föda den lilla pojken Jesus. Det skulle visa sig och det har visat sig att den lilla pojken inte var någon annan än Gud Fader allsmäktig själv. Det är oerhört konstigt, märkligt och nästan för stort för att vara sant. Att Gud själv, en gång för alla, i Jesus gav sig till känna för mänskligheten på det sätt som gjorde och gör det möjligt för oss och alla människor att se, tala med och lyssna till den Gud som lever på riktigt.

Alltihop började med Maria och det fortsätter här och nu – i ditt liv, i mitt liv och i den kyrka som bär vårt gemensamma hopp och som enträget vittnar om Guds löften, om Guds kärlek och om uppenbarelsens mirakel.