#193. Gruskorn från dagen...

Andra dagen av Stockholms stifts Präst- och Diakonmöte innehöll ett stort guldkorn, förutom alla små guldkorn av möten med vänner. Det var fint att få fira gudstjänst tillsammans som avslutning. Det är en säregen upplevelse att få fira gudstjänst med så många kollegor och vänner. Och psalmsången får en påtaglig och upplyftande karaktär när Storkyrkan är fylld av präster och diakoner. Psalmerna känns mer än hörs. Eller kanske känns för att de verkligen hörs. Mycket glädje och tillförsikt fanns i alla fall, och det blev ett riktigt stort guldkorn.

Det var en fin avslutande gudstjänst idag. Och det var en fin inledande gudstjänst igår. Det hela började och slutade bra. Det har där i mellan funnits många små guldkorn i mötena med goda vänner och kloka kollegor. Men för den som har öron att höra med och ögon att se med så har det även funnits några gruskorn. 

Ett gruskorn dök upp under biskop Evas ämbetsberättelse igår, när det talades om samtal och personliga möten som en väg och möjlighet för att lösa konflikter och förståelse. Det lät verkligen både fint och bra. Med leenden som spricker upp av förståelse och personliga samtal som leder till lösning av konflikter. Men för den som har öron att höra med så är verkligheten ofta en helt annan. Det berättas inte sällan om samtal som inte leder varken till lösningar av problem eller någon annanstans. "Hon stod ju och ljög" sade en röst om avsnittet som handlade om just de där personliga samtalen som löser alla problem. "Det är meningslöst att ta upp det där igen, det gör ändå ingen skillnad" har en annan röst sagt tidigare. Verkligheten skavde som gruskorn mot en skönmålande beskrivning.

Det riktigt stora gruskornet skramlade fram när biskop Eva i ämbetsberättelsen tog upp tråden om hur vi bemöter andra och varandra i digitala och sociala medier. "Det vi säger i sociala medier blir en kyrkans röst" sades med hänvisning till hur vi som ämbetsbärare uttrycker oss på och i nätets alla forum med uppmaning om att vara ansvarsfulla. Det ljöd onekligen som en skrällande cymbal i ljuset av de senaste årens cirkus kring Seglora Smedja. Allt det uttryckliga stöd, ekonomiskt och annat, som vår biskop har gett Smedjan – som mer än någon annan kyrkligt medial aktör har dragit ner medmänniskor, kollegor och kristna syskon i smutsen – gör att synpunkterna på nät-agerande faller platt till marken. Så länge det stödet fortgår, med kollekt och annat, är det inte möjligt att ta biskop Evas synpunkter på nät-beteenden på allvar. Det gruskornet skaver rejält.

Det handlar väl om trovärdighet. Att det som sägs stämmer överens med det som görs och tvärtom. Om de två inte korresponderar med varandra så byggs inget förtroende upp. Och när förtroende saknas då saknas trovärdigheten.

• Marcus Birro, Tänk om det var dig de hatade (Dagen 10/10).
• Prästmötet i Stockholm ser stora utmaningar (KT 10/10).

PS. Det här är synpunkter på vad som sades, inte ett angrepp på biskop Evas person.

PPS. Idag, den 10 december, 1968 fann Karl Barths fru Nelly honom död, till det stilla ljudet av grammofonskivan med musik av Mozart hon satt på för att väcka honom.