22 april 2014

#243. Veckan före påsk...

Veckan före påsk var kanske inte vår kyrkas finaste stund. Även om diskussionen om tystnadsplikten blev en positiv bieffekt av den kyrkopolitiska opinionsbildning som Uppdrag Gransknings projekt kan tyckas ingå i. Olika uppfattningar om tystnadsplikten kom upp till ytan. De kanske kan vara bra utgångspunkter för fortsatta samtal om den tystnadsplikt vi präster är bundna vid. Det kan kanske komma något både positivt och konstruktivt ur det hela? Kanske kan det vara något för vår biskopar att ta tag i?

Att vårt stift verkar sakna klok styrsel i teologiskt, ecklesiologiskt och ekonomiskt avseende blev väl ganska tydligt när omständigheterna kring middagen i samband med årets presidiekonferens uppdagades. Första responsen på kritiken kom med makt och myndighet och rättfärdigade middagens kostnader med hänvisning till den kulturellt definierade samhörigheten som Stadshusets miljö bidrar med. (!?) Sedan gjorde vår biskop en pudel och tog ett till intet förpliktigande personligt ansvar för alltihop. Det väcker bland annat två tankar: Dels verkar inte varken kyrkoårets innehåll eller fastans betydelse vara särskilt relevant för stiftets ledning. Kyrkans inre liv verkar vara ganska irrelevant, inte bara för biskopen utan också för alla de övriga som var där och mumsade? Det kan tyckas vara mindre viktigt, men är det verkligen helt oviktigt? Dels kan man ifrågasätta stiftsledningens hantering av våra medlemmars pengar. Det är klart att nödvändiga saker behöver få kosta. Men "mycket ska ha mer" är väl ingen bra policy när det gäller att lägga pengar på organisationen själv? Särskilt inte mitt i Fastan. Men jag kanske har fel.

När vi närmade oss påsken dök en reklamfilm från ICA upp. En reklamfilm som väckte mer upprörda känslor än det senaste årets alla rapporter om hur kristna förföljs och mördas runt om i vår värld tagna tillsammans. Adjunkten i Uppsala manade på politiskt aktivistmanér till bojkott av ICA inför påskhelgen. Förvånansvärt nog var det ganska många som verkade tycka att det var en bra idé. Till och med Ulf Jonsson på Signum höll med om att det var en möjlig väg att gå. Bojkott? För en reklamfilm? Som man kan låta bli att titta på om man inte vill se den? Det talades om kränkning och om att trampa på tro och religion. Två alternativ till talet om kränkning och bojkott kunde ha varit: De flinka (?) mediastrategerna och informatörerna på kyrkokansliet i Uppsala och i våra församlingar kunde ha tagit tillfället i akt, spunnit vidare på uppmärksamheten och kvickt fått ihop smart material som bjöd in till firande av den verkliga nattvarden i våra kyrkor. Och, kyrkfolket kunde ha påmint sig om att vi befann oss i påskens närhet och därför kanske kunde ha försökt att bemöta även okunniga reklamnissar och korkade reklamkampanjer med ett litet korn av den försonande kärlek som Jesus visade när han var som mest utsatt: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

Sedan skrev vår blivande ärkebiskop Antje Jackelén i Expressen och försökte på självaste Långfredagen att luras lite om Svenska kyrkans julkampanj mot Israel inför förra årets jul. Eller så handlade det mest om att visa lojalitet med den politiska linje som ordnade valet. Men jag kanske har fel om det också.

Det är lätt att som församlingspräst drabbas av en känsla av uppgivenhet när vår kyrkas maktmänniskor tar till orda i det offentliga. Allt det fantastiska arbete som pågick i våra församlingar veckan före påsk försvann ner i det offentliga moras som kyrkans maktmänniskor skapade omkring sig. Tusentals barn fick veckan före påsk uppleva fantastiska påskvandringar ordnade av kloka präster, pedagoger och assistenter i våra församlingar. Hundratals gudstjänster firades på äldreboenden där våra gamla systrar och bröder fick bli påminda om det hopp som behövs i närheten av livets slut. Tusentals gudstjänster firades i våra kyrkor, nattvarden och livet delades, böner bads och psalmer sjöngs. Vår Gud uppenbarade sig på ett okänt antal olika sätt för ett okänt antal människor – väckte tro, hopp och kärlek som gavs vidare till vänner och medmänniskor.

Men inget av allt det fantastiska som händer i våra församlingar betyder något när den kyrkopolitiska opinionsbildningsapparaten drar igång, när stiftsledningen mest bara tänker på sitt eget, när alltför ömma tår låter sig bli trampade på av reklammakare eller när vår blivande ärkebiskop för stunden verkar vara mest intresserad av att visa lojalitet mot de politiker som såg till att hon blev vald. Det är kanske inte så konstigt att man som församlingspräst kan känna sig lite uppgiven ibland. Det är kanske inte heller så konstigt att man ibland får känslan av att Jesus är lika ensam i vår kyrka nu som han var i Getsemane då.

Om tystnadsplikten:

Om presidiekonferensens middag:

Om ICA-reklamen:

Om biskop Antjes text i Expressen:

4 kommentarer:

  1. "Man bär med sig ett litet ljus, och den flämtande lågan är allt man har att lysa sig med. Denna lilla låga i ett ogenomträngligt mörker. Ibland, på långt avstånd - ty var och en är ofrånkomligt ensam - skymtar en annan, svagt lysande punkt: vi är dock flera som inte kunnat ge upp vandringen i natten. Vi håller fast vid vår absurda förvissning att natten inte är sanningen, att verkligheten är en dag utan slut, ett oändligt ljus, att våra små lågor är löftet om denna dag - löftet som givits oss och som vi i vår tur ska hålla, tills dess dagen gryr.........." (G Vallquist).

    SvaraRadera
  2. "Anonym", tack för din kommentar, som inte läggs ut eftersom anonyma kommentarer inte publiceras här.

    SvaraRadera