#205. Årets sista dag...

"Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?

Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.

Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg.

Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.

Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.

Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.

Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt."

(Psaltaren 121)

Årets sista dag. Varje dag är det gångna årets sista dag. Varje dag är årets sista. 

Vi ser vi tillbaka på det som har varit med minnets grumliga ögon. Vi minns delar av det som hänt och blivit till, vår historia. Vid slutet av en tid summerar vi ofta. Samlar ihop minnesfragmenten till ett bokslut över tiden som gått. Minnen av händelser som fyllt tiden med innehåll, betydelse och mening.

Samtidigt, när vi samlar minnets skärvor, tittat vi ängsligt mot den tomhet som är tidens blivande. Framtiden, det mest okända, är dold bakom en barmhärtighetens slöja. Vi vet inte vad den bringar med sig. Glädje. Sorg. Hopp. Saknad. Längtan. Skratt. Gemenskap. Tårar. Ensamhet. Utsatthet. Trygghet. Allt finns som en möjlighet i den tid som ännu inte blivit till.

Den ännu inte varande tidens tomhet är smärtsamt svår att konfronteras av. Just för att den är till synes tom. Men bara till synes. Den blivande tidens tomhet är fylld. Ännu inte av vårt innehåll. Av Guds uppfyllda löften. Därifrån kommer vår hjälp, vår tro, vårt hopp. Den hjälp som bevarar oss alla, i livets alla skiften, nu och för evigt.

Årets sista dag. Varje dag är det gångna årets sista. Varje dag är den sista. Varje andetag är vårt sista. Såvitt vi vet. Det enda vi har är ögonblicket som blir till i varje stund. Och hoppet om framtiden. Som finns i tron på Guds fullbordade löften, i Jesus Kristus från Nasaret.

#204. Tankekorn...

Av Kim Fabricius:

"… Finally, the devil took Jesus to Lisbon and Auschwitz, to Haiti and the World Trade Center, to Tōhoku and Sandy Hook, and said, 'See all this devastation and death, bodies crushed and bloated, burned and blown away, thousands, millions, children. Why? You are the Son of God. Go on, give us a theodicy.' Jesus said to him – nothing whatsoever. He remained silent. Then the devil left him, and became a frequent visitor to philosophy and theology departments."

• Fabricius, Kim, 2013: Doodlings towards dotage. Faith and Theology. (28.12.2013.)

#203. A young witness...

Av min vän Natali:

I grew up in Beirut Lebanon, during a time when the country was ravished by civil war. Beirut was then divided into two sectors. The red line defined the region, but friendship between the people on both sides was stronger than the danger that accompanied crossing that red line.

Together with my father and my sister, we were a few of the many who made trips to the other side. Our unforgettable trip was when we were around nine or ten years old. Dressed up in our red and blue outfits, we sisters sat in the back seat of the car. However, our giggles were abruptly interrupted by the tense and shivering voice of our dad as we were driving back into our side of Beirut. Gazing through the glass, we realized it was what everyone feared, "a flying checkpoint." Thugs from both sides of Beirut were famous for unexpectedly setting up checkpoints, stopping cars, pulling people out, and what saved ones life was his religious affiliation. Otherwise, people were shot at point blank and dumped in the ditch.

With only four cars between ours and the checkpoint, my dad realized that if our Christian identity was revealed, our fate would not be any different from those already resting in the ditches of Beirut.

I remember my dad’s brown eyes when he saw the little golden crosses my sister and I had around our necks. In thin golden chains we carried those crosses to protect us from harms way. Clinching to the steering wheel, my dad repeatedly said: take your crosses off. Take them off now! His eyes were wavering between what was going on ahead, and our two crosses. His tone grew fiercer as the number of cars ahead of us got smaller. And then there was my sister’s voice. Her firm and yet soft voice calmed my dad’s gaze as she uttered. "No dad, NO! My cross will always protect us, from all evil and danger. It is never coming off my chest." I still remember her tiny hands grabbing the cross around her neck. I imitated her.

Ok then, anxiously said my dad. Just get down. As my sister and I curled down in the back of the car, I remember my dad putting the car in first gear, stepping on the gas pedal and rapidly driving past the other cars and through the checkpoint. The closer we drove to safety, the more vague did the howling of the enemy become as the bullets of their Kalashnikovs pierced the air around us.

Thinking back, it was a relationship between our cross and us. My sister’s tiny hands showed me how to embrace the cross and that was all about faith. What really mattered in that anarchy and confusion was our faith. It was real then, and even more real now, that we are alive today.

#202. Annandag Jul...

"Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit.

Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup,

om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.

Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad,

som den Högste har helgat till sin boning.

Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr.

Folken larmar, riken vacklar.

Då hörs hans röst och jorden bävar.

Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg."

(Psaltaren 46:2–8)

Martyrernas dag. Människor – kvinnor, män, flickor och pojkar – som in i ben, märg och hjärta levde med psaltarpsalmens ord som en verklighetens sanning: "Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit." När livet ställdes på sin spets, när jorden skälvde och bergen störtade ner, när tillvaron rämnade, då levde de som vittnen om att Guds löften är verklighetens sanning. Guds löften, givna åt folket och människan i urminnets tid – en gång för alla förkroppsligade i Jesus Kristus från Nasaret. Löften som är lika sanna som verkligheten själv. Löften som gör det möjligt att leva. Löften som gör det möjligt att dö. 

Vi behöver minnas våra systrar och bröder som genom tiderna har fått plikta med sitt liv för sin tros skull. Vi ska inte glorifiera deras död. Att dö martyrdöden är inget någon borde behöva bli utsatt för. Världen har sedan länge fått se alldeles för många som lidit martyrdöden, vi behöver sannerligen inte fler. Vi ska minnas och sörja deras död. Men framför all ska vi minnas och hedra minnet av deras liv. Vi behöver minnas att de levde och hur de levde med tacksamhet. Det är deras liv som vi ska låta oss bli inspirerade av, inte deras död. Det är deras liv som varit och är det viktiga, inte deras död. Vi ska försöka leva som de, inte söka en död som deras.

Som exempel för levande i tro, hopp, kärlek och tillit behöver vi minnas de liv vår kyrkas martyrer har levt. Som de vittnen om verklighetens sanning de var. Den sanning som säger att: "Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit." Alldeles på riktigt.

Och, i dessa dagar behöver vi – nej, måste vi – be för och göra allt vi kan för bistå och hjälpa våra systrar och bröder som lider och dör i Syrien, i norra Afrika och på alla andra ställen där människor förföljs och dödas för att de med sin tro tillhör Jesus Kristus från Nasaret. Det är inget mindre än vår absoluta skyldighet.

• #53. Annandag Jul...

#201. Fjärde söndagen i Advent...

"Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen,
han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter,
bär bud om räddning och säger till Sion: 'Din Gud är konung!'
Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet inför alla folk,
hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss."
(Jesaja 52:7–10)

"Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: 'Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.'"

(Lukas 1:39–45)

Det är nästan för stort för att vara sant. Och det är nästan för stort för att lilla jag och lilla du ska kunna ha någonting med det att göra. För att inte tala om lilla Maria. Denna unga kvinna som i all sin enkla mänsklighet blev en mor, en myt, ett ideal och ibland ett objekt. Men Maria var inget av allt det vi vill göra henne till när hon med raska steg tog sig hem till Sakarias och Elisabeth för att berätta vad som hade hänt. Det oerhörda och mycket märkliga – att Guds förtrogne, ängeln Gabriel själv, uppenbarade sig för henne med budskapet om hennes havande och kommande moderskap. Hon var ingen myt, inget ideal och ingens objekt när hon knackade på hos Sakarias och Elisabeth för att berätta om vad som hade hänt. Hon var en ung kvinna, en människa lika liten och bräcklig som du, jag och vi tillsammans. Och det som hade hänt var för stort och för konstigt. Nästan för stort för att vara sant.

Johannes vittnar ofödd om att Maria bär en stor hemlighet när han sparkar till i sin mamma Elisabeths mage. Och Elisabeth drabbas av glädjens lovsång när Maria kliver in genom dörren. Med frågande och undrande ögon lyssnar Maria när Elisabeth ropar ut det Anden har viskat i hennes hjärta. "Välsignad är du Maria och välsignat det barn du bär. Salig du som verkligen trodde och litar på att Guds löften ska gå i uppfyllelse. Du är min herres mor." Glädjen drabbar och fyller även den förundrade Maria när hon får höra Elisabeths ord. Och Marias lovsång har sedan dess aldrig tystnat.

Den lilla stunden hos Sakarias och Elisabeth är början på det största och viktigaste som har hänt människan och mänskligheten. Glädjen som blommar ut mellan vännerna Maria och Elisabeth är början på glädjen i det glada budskapet om räddningen, början på den tröst och det jubel som Jesaja fick höra om. Det fantastiska hopp och de underbara löften som Jesaja enträget vittnade och berättade om. Den tröst, räddning och befrielse som skulle komma, som redan har kommit och som ska komma igen. Mänsklighetens och varje människas befrielse och räddning undan själva döden. Det är nästan för stort för att vara sant.

Den makt och helighet som Gud ska visa inför alla folk ligger ännu i Marias framtid. Hela jorden ska få se hur Gud räddar sin mänsklighet och varje människa med, i och genom den lilla pojke som ännu bara finns som en aning och förväntan i Marias kropp. Allt det där ska hända, allt det där har redan hänt. Men för Maria ligger alltihop i den okända framtiden. Och ändå sjunger Maria ut sitt hjärtas glädje tillsammans med sin kära vän Elisabeth. Det är nästan för stort för att vara sant.

Maria var en ung kvinna som i all sin enkla mänsklighet blev en mor. Hon var ingen myt, inget ideal och inget objekt. Maria var inget av allt det som vi så ofta har gjort henne till. Hon var en människa som du, jag och vi tillsammans. Hon fick och tog emot uppgiften att bära och föda den lilla pojken Jesus. Det skulle visa sig och det har visat sig att den lilla pojken inte var någon annan än Gud Fader allsmäktig själv. Det är oerhört konstigt, märkligt och nästan för stort för att vara sant. Att Gud själv, en gång för alla, i Jesus gav sig till känna för mänskligheten på det sätt som gjorde och gör det möjligt för oss och alla människor att se, tala med och lyssna till den Gud som lever på riktigt.

Alltihop började med Maria och det fortsätter här och nu – i ditt liv, i mitt liv och i den kyrka som bär vårt gemensamma hopp och som enträget vittnar om Guds löften, om Guds kärlek och om uppenbarelsens mirakel.

#200. Mary, Mother of God...

Av Stanley Hauerwas:

"Mary and Joseph are not ideas. They are real people who made decisions on which our faith depends. Christianity is not a timeless set of ideas. Christianity is not some ideal toward which we ought always to strive even though the ideal is out of reach. Christianity is not a series of slogans that sum up our beliefs. Slogans such as 'justification by grace through faith' can be useful if you do not forget it is a slogan. But Christianity cannot be so easily 'summed up' even by the best of slogans or ideas. It cannot be summed up because our faith depends on a young Jewish mother called Mary.

Mary and Joseph are real people who had to make decisions that determined the destiny of the world. Isaiah had foretold that a Mary would come, but we had no idea what Isaiah's prophecy meant until Mary became the Mother of God. This is no myth. These are people caught up in God's care of his people through the faithfulness of the most unlikely people. They are unlikely people with names as common as Mary and Joseph, but because of their faithfulness our salvation now depends on acknowledging those names.

This is the last Sunday of Advent. Advent is a time the church has given us in the hope we can learn to wait. To learn to wait is to learn how to recognize we are creatures of time. Time is a gift and a threat. Time is a gift and a threat because we are bodily creatures. We only come into existence through the bodies of others, but that very body destines us to death. We must be born and we must die. Birth and death are the brass tacks of life that make possible and necessary the storied character of our lives. It is never a question whether our lives will be storied, but the only question is which stories will determine our living in and through time.

Stories come in all shape and sizes. Some are quite short, such as the story of a young Texan trying to figure out what it means to believe or not believe in the virgin birth. Other stories are quite long, beginning with 'In the beginning.' We are storied by many stories, which is an indication that we cannot escape nor should we want to escape being captured in and by time. Jesus, very God, became for us time. He was conceived by the Holy Spirit and born of a virgin named Mary. Jesus, so born, is very man. He is fully God and fully man making it possible for us to be fully human. To be fully human means that through his conception and birth we have become storied by Mary. We are Mary's people. [...]

So, on this Sunday, a Sunday when Christmas seems so near, let us remember that because we are Mary's people we are in no hurry. Let us wait in patience for the Christ-child whose own life depended on the lives of Mary and Joseph. The Word of God was made flesh. He came so that we might experience the fullness of time. Let us wait with Mary and Joseph for the child who will redeem all of time. Let us wait with patience and hope so that the world may discover that time is not empty; rather time remains pregnant with God's promise found in Mary, the Mother of God."

• Hauerwas, Stanley, 2013: Mary, Mother of God; or, Learning how to tell time. ABC Religion and Ethics. (22.12.2013.)

#199. Christmas 1962...

"Dear Lord God, you tell us to wait and hasten, keeping our eyes on that great and perfect day when to save us you appeared in the world, among us men, among your people, in our hearts and in our lives. We do not look out into the void, when we look towards this day of eternal light. You have already brought about its dawning by being born as the weak, yet almighty, baby Jesus and becoming our fellow man. And soon now we may celebrate Christmas once more and remember the dawning of your great day.

Allow us—no, help us—to come, grant that on this last Sunday in Advent we may once more consider, think over and look at the way in which we should approach you in the right spirit, since there is now no doubt that you will appear. We ask this so that afterwards our Christmas celebration may not be a mere empty sham, but a bright, serious and joyful meeting with you.

We need to be roused and set going before we embark on such thoughts for the days before Christmas. But only you yourself can induce us to do this in all seriousness. So we pray you not to leave us alone in this hour, but to be present in you might. We call to you in the words you have placed on the lips through your son: Our Father..."

• Barth, Karl, 1967: Call for God. Bristol: SCM Press. S. 67. (utg. på tyska 1965, Rufe Mich An! av Evangelisher Verlag AG Zürich, övers. till engelska av A.T. Mackay.)

#198. En julnöt...

Det är verkligen anmärkningsvärt och konstigt att vår kyrka på riksnivå lyckas med den enastående prestationen att misslyckas med en julhälsning. Det kan tyckas vara den enklaste av årets kyrkliga och kristna högtider att hålla ordning på. Överallt i landets församlingar jobbar kloka präster, diakoner, musiker och pedagoger på med julvandringar för och med barn i olika åldrar. Advent- och julkonserter avlöser varandra från landsbygd till storstad. Mycket tankemöda och mycket enträget arbete i våra församlingar har den senaste månaden gått åt för att på olika sätt levandegöra och berätta den fantastiska berättelse som ligger till grund för julens firande. Detta oerhörda, märkliga och fantastiska att Gud Fader allsmäktig själv en gång för alla gav sig till känna för människan och mänskligheten i, med och genom Jesu födelse. En julhälsning i kyrkans värld är ju så att säga att sparka in bollen i det öppnaste målet som finns. Kyrkokansliet lyckas missa totalt.

"Menar du det? Är det sant?" sade min vän, som är muslim, när vi sågs över en kopp kaffe och jag berättade att kyrkan skickade en bok om islam som julhälsning till de sina. Med stigande förvåning läste han min medtagna och lite skrynkliga Kyrkans Tidning. "Men varför då?" undrade han förvånat och lade tidningen på bordet. "Jag vet inte" svarade jag. "Vad tänker du om det då?" frågade han med sin uppriktiga nyfikenhet och omsorg. "Tänker och tänker" funderade jag högt. "Jag undrar mest hur de tänkte. Men, vad skulle du tänka om din imam skickade en bok om Jesus och kristendom till dig och församlingen som en hälsning i samband med Ramadan? Eller Ashoura?" frågade jag. "Men det skulle ju aldrig hända" svarade han med ett skratt. "Nej, jag vet. Men om?" "Tja, folk skulle nog undra vad han höll på med. Några skulle nog bli förbannade. Själv skulle jag nog bara tycka att det var aningslöst och dumt" sade min vän och sörplade på sin cappuccino. "Framför allt skulle nog folk förlora förtroendet för honom." "Jamen då vet du ju ungefär vad jag och många med mig tänker om att de skickar en bok om islam till jul" sade jag. "Jag fattar det" sade han och sträckte sig efter kaka till, "jag klandrar dig inte." "Tack" log jag.

"Vadå tack?" "För att du inte klandrar mig." "Vad menar du?" Han såg klentroget på mig. "Jo, för i kyrkeriets offentlighet är den storsintheten sällsynt. Om jag skulle skriva om det här, på bloggen till exempel, att jag tycker att en bok om islam till jul är en dålig idé så är det säkert som amen i kyrkan att några får för sig att jag är sjukligt rädd för dig, din syster och dina kompisar." "Du menar det där islamofobsnacket?" "Just det." "Men vad f...?" "Jomen, kolla här. Läs vad som står i förordet: 'ska vi fortsätta låta vår rädsla styra och tala om varandra?' Hela utgångspunkten är att jag är rädd för dig. Om jag skulle skriva att vår ärkebiskop är ute och cyklar med utskicket av den där boken så skulle det lätt kunna vändas till en bekräftelse på just den där rädslan han etablerar som utgångspunkt för min relation till dig." "Alltså, att du är sjukligt rädd för mig om du skriver att det var en dålig idé att skicka en bok om islam till jul?" "Ja, ungefär så." "Låter som en helgjuten tanke" sade han och skrattade högt. 

"Vill du ha mer kaffe?" "Tack, men jag behöver röra på mig." "Ja, jag med. Du, låt inte det här förstöra din jul nu" sade han och lade handen på min axel. "Nej, det är ingen fara. Jag blir bara så trött." "Skulle jag också bli. Men du, jag ber för dig i morgon." "Tack, och jag ber för dig på söndag." "Jag vet" sade han och log. Det var kallt och ruggigt när vi gick ut på gatan. "Ta hand om dig bror." "Du med, hälsa." Vi skildes åt och gick till varsin T-banestation.

• Johanna Andersson, Oväntad julhälsning (11/12).
• Johanna Andersson, Julhälsning och könsblindhet, del 2 (12/12).
• Varför en bok islam som julhälsning (KT 19/12).
• Johanna Andersson, Vad är en julhälsning? (20/12).

#197. Tankekorn...

"Our conceit is an amazing thing! God does not demand anything more strictly than that we observe His Sabbath, that is by resting from all our own works, and there is nothing that one drags out of us with greater difficulty than this: that in ceasing from all our own works we give room to His."

• Calvin, John, 2009: Institutes of the Christian Religion; 1541 French Edition, The First English Edition. Grand Rapids: Eerdmans Publishing co. S. 85

#196. Fragment i Adventstid...

"Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen." (Lukas 3:8)

Att bära frukt. Att bära det som är gott och näringsrikt. Smakrikt. Vackert. Smakrik och vacker näring. Frukt som kan delas och delas med. Meddelas. Fördelas. Delas med. Delas för. Att bära frukter som bär. Olika frukter från samma träd. Trädet som bär frukt som består. Bär sådan frukt. Andens vind skakar grenar och prasslar löv. Trädet drar vatten och näring ur jorden. Ur platsen där vi lever och är till. Frukterna växer till. 

Omvändelsen är fast rotad i verkligheten. Omvändelsens grenar sträcker sig ut och upp. Andens levande vind får omvändelsen att röra sig. För livet. Till levande. Omvändelsen. Om att vända sig om. Att vända sig. Att vända om. Från något. Till någon. Att byta riktning. Inriktning. Inte vilken riktning som helst. Inte vända från till vad som helst. Omvändelsen i bestämd form. Den omvändelsen och ingen annan. Omvändelsen som förändrar allt.

Omvändelsens frukter är näring för livets levande. Det levande livets goda, smakrika och vackra näring. Näring som kan delas. Meddelas. Fördelas. Som frukter. Tillit. Hopp. Tro. Tillförsikt. Kärleksfullhet. Omtanke. Omsorg. Vänlighet. Rättvisa. Olika frukter. Samma träd.

Omvändelsen – till tro på Guds löften i den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Som snart ger sig till känna för oss i ett litet, nyfött och skyddslöst barn.

• Carolina Johansson, Advent dag 17: Död och liv.

#195. Goda krafter...

Varje veckas församlingsarbete är fyllt av guldkorn. Vår kyrka är verkligen en stor gemenskap av goda krafter. Vi är ofta olika varandra. Men olikheter är inte felaktigheter. Lika ofta är olikheterna en tillgång och en styrka. Olikheternas olika tankar är vår gemensamma resurs och tillgång. Så länge vi talar med varandra. Hellre än om varandra. När vi talar med varandra öppnar sig ofta nya och lärorika möjligheter. Motsatsen till samtal om.

Vårt gemensamma samtal med varandra behöver näring i form av nya tankar. Talade eller skrivna. Talade får vi av varandra, skrivna genom att läsa böcker. Det har nyligen kommit ut en ny bok som är spännande och intressant på många sätt. En bok som har vuxit fram i och ur detta vårt gemensamma samtal. Och som samtidigt är just en källa som ger ny näring åt vår kyrkas goda samtal med sig själv. Boken är "Strukturer, arvet, prästen, avförtrollning. Texter ur tidskriften Evangelium 2012-2013" under redaktion av Sofia Lilly Jönsson.

Tidskriften Evangelium har vuxit och växer fram som en av de mest konstruktiva, nyskapande och goda krafterna i vår kyrka. Det finns goda skäl att ta del av alla de tankar som tagit form och kommit till uttryck i tidskriften. Det finns lika goda skäl att konkret stödja den förening som står bakom Tidskriften Evangelium. Det kan man göra på flera sätt. Ett sätt är att köpa den nyligen utkomna boken, till sig själv eller som gåva till någon annan.

Vår kyrka är fylld av goda krafter och som i alla tider behöver de goda krafterna allas vårt konkreta stöd och vår uppmuntran. Tidskriften Evangelium är en sådan god kraft.

• Om boken på Tidskriften Evangelium.
• Boken kan köpas från förlaget GAudete.
• Boken kan köpas från Adlibris.

#194. Om kommentarer...

Den som vill är välkommen att skriva kommentarer till vad jag skriver här. Dialog och samtal är alltid av intresse, även när man inte håller med om vad jag skriver. Kanske särskilt då.

Det finns några förutsättningar som behöver uppfyllas för att en kommentar ska publiceras. Den som kommenterar behöver göra det i och under eget namn på ett sådant sätt att det framgår vem man är. Det vill säga – anonyma kommentarer publiceras inte. Av två skäl. Det ena är att vi behöver kunna stå för våra åsikter. Den åsikt som inte kan yttras offentligt på ett sådant sätt att man kan stå för den med eget namn kanske inte behöver yttras alls. Det andra skälet är ett litet värnande om vår demokrati. Ett demokratiskt samhälle är ingen självklarhet och vi behöver hjälpas åt för att värna dess bevarande. En av demokratins viktigaste byggstenar är öppenheten. Till öppenheten hör att göra sig tillgänglig för andra, något som anonymitet motverkar. Därför råder öppenhet och identifierbarhet här. 

Dessutom tillämpas de pressetiska reglerna. Det betyder att kommentarer som bryter mot de pressetiska reglerna inte publiceras, oavsett om det kommenterats anonymt eller inte. Eftersom jag har ansvar för vad som skrivs här så tar jag mig också rätten att avgöra om eller när en pressetiskt definierad gräns har passerats. En kommentar som passerat den gränsen publiceras inte. Åsikter censureras inte men de pressetiska reglerna sätter upp ett ramverk som bidrar till att samtalet inte urartar när det finns olika åsikter som behöver brytas mot varandra. Det ramverket gäller här.

Så, välkommen att kommentera det som skrivs. Läs gärna genom de pressetiska reglerna (länk längst ner på sidan) om du inte känner till dem. Formulera dig gärna med kraftfulla och sakliga argument, avstå från personangrepp och skriv i eget namn.

#193. Gruskorn från dagen...

Andra dagen av Stockholms stifts Präst- och Diakonmöte innehöll ett stort guldkorn, förutom alla små guldkorn av möten med vänner. Det var fint att få fira gudstjänst tillsammans som avslutning. Det är en säregen upplevelse att få fira gudstjänst med så många kollegor och vänner. Och psalmsången får en påtaglig och upplyftande karaktär när Storkyrkan är fylld av präster och diakoner. Psalmerna känns mer än hörs. Eller kanske känns för att de verkligen hörs. Mycket glädje och tillförsikt fanns i alla fall, och det blev ett riktigt stort guldkorn.

Det var en fin avslutande gudstjänst idag. Och det var en fin inledande gudstjänst igår. Det hela började och slutade bra. Det har där i mellan funnits många små guldkorn i mötena med goda vänner och kloka kollegor. Men för den som har öron att höra med och ögon att se med så har det även funnits några gruskorn. 

Ett gruskorn dök upp under biskop Evas ämbetsberättelse igår, när det talades om samtal och personliga möten som en väg och möjlighet för att lösa konflikter och förståelse. Det lät verkligen både fint och bra. Med leenden som spricker upp av förståelse och personliga samtal som leder till lösning av konflikter. Men för den som har öron att höra med så är verkligheten ofta en helt annan. Det berättas inte sällan om samtal som inte leder varken till lösningar av problem eller någon annanstans. "Hon stod ju och ljög" sade en röst om avsnittet som handlade om just de där personliga samtalen som löser alla problem. "Det är meningslöst att ta upp det där igen, det gör ändå ingen skillnad" har en annan röst sagt tidigare. Verkligheten skavde som gruskorn mot en skönmålande beskrivning.

Det riktigt stora gruskornet skramlade fram när biskop Eva i ämbetsberättelsen tog upp tråden om hur vi bemöter andra och varandra i digitala och sociala medier. "Det vi säger i sociala medier blir en kyrkans röst" sades med hänvisning till hur vi som ämbetsbärare uttrycker oss på och i nätets alla forum med uppmaning om att vara ansvarsfulla. Det ljöd onekligen som en skrällande cymbal i ljuset av de senaste årens cirkus kring Seglora Smedja. Allt det uttryckliga stöd, ekonomiskt och annat, som vår biskop har gett Smedjan – som mer än någon annan kyrkligt medial aktör har dragit ner medmänniskor, kollegor och kristna syskon i smutsen – gör att synpunkterna på nät-agerande faller platt till marken. Så länge det stödet fortgår, med kollekt och annat, är det inte möjligt att ta biskop Evas synpunkter på nät-beteenden på allvar. Det gruskornet skaver rejält.

Det handlar väl om trovärdighet. Att det som sägs stämmer överens med det som görs och tvärtom. Om de två inte korresponderar med varandra så byggs inget förtroende upp. Och när förtroende saknas då saknas trovärdigheten.

• Marcus Birro, Tänk om det var dig de hatade (Dagen 10/10).
• Prästmötet i Stockholm ser stora utmaningar (KT 10/10).

PS. Det här är synpunkter på vad som sades, inte ett angrepp på biskop Evas person.

PPS. Idag, den 10 december, 1968 fann Karl Barths fru Nelly honom död, till det stilla ljudet av grammofonskivan med musik av Mozart hon satt på för att väcka honom.

#192. Kallet...

Och ordet kom – var det en gud

som talade eller en djävul? – Gå

till denna fattiga församling; låt dem trampa

på dina drömmar; lär att tystnad

är vishet. Var ensam med dig själv

liksom de är ensamma i vindens

kalla rum. Lyssna till marken

som mumlar jordens monotona

sång: jag är hungrig, jag

är hungrig, trots den röda dyngan

från detta folk. Se dem gå

en efter en genom den mörka dörren

med dina böners skrynkliga biljett

i händerna. Dela deras förtvivlade

glädje då deras tröga barn

föds. Pröva din tro

i anden på deras ansikten som stirrar

tomt, på skönhetens kapitulation

för sanningen, på själen då den säljer sig

för ett litet hörn

vid kroppens eldstad. Lär hur tunt

fönstret är som finns

mellan dig och livet, och hur

tanken skär sig om den kliver igenom.

R.S. Thomas

• Thomas, R.S., 1997: Mässa för hårda tider. Lund: Ellerströms. S. 31. (Ur Laboratories of the Spirit, 1975. Översättning av Bo Gustavsson.)

#191. Guldkorn från dagen...

Första dagen av Stockholms stifts Präst- och Diakonmöte innehöll flera små guldkorn.

Att få se och träffa så många kollegor och vänner på samma gång var uppbyggligt och roligt. Det finns så många kloka människor runt om i vårt stift som gör väldigt mycket bra i våra församlingar. Att se alla i den stora samlingssalen var en påtaglig påminnelse om det stora och konkreta sammanhang som vi ingår i tillsammans. Det gjorde mig glad.

Biskop Evas ämbetsberättelse var också en fin påminnelse om allt det goda och alla goda krafter som frodas runt om i Stockholms församlingar. Det finns en hel del goda reflektioner och kloka tankar som vi kanske skulle vara betjänta av att bli påminda om lite oftare än vart sjätte år. Det större sammanhanget blev också lite tydligare och det är gott att få syn på.

Stiftsadjunkt Bo Larsson höll en fantastisk genomgång av stiftets historia. Det var mycket om en lång tid som fick plats på ganska kort tid. Lärorikt och intressant på många sätt. Inte minst blev vår gemensamma plats i historien påtagligt påtaglig. Det är många som har gått före och det är många som ska komma efter oss. Det påkallar en viss ödmjukhet.

Gladast blev jag förstås av att få träffa alla kära vänner. Varje litet hej är ett guldkorn i sig.

#190. David har ordet...

"Without question, Christian thought must not conceive of the Trinity as a federation of three individual centers of consciousness; but still it must do justice to the biblical God; and the language routinely offered as alternatives to the term 'persons' invariably fails to reflect the immediacy, livingness, and concreteness of the scriptural portrayal of God, either in the Old Testament or in the New. 

John's accounts of the prayers of Christ — heard as addresses to the Father, but also clearly as a response to the Father's mission of the Son — are resonant with both an intimacy and a distinction of voices, of places of adress, that make 'persons,' for all its inadequacy, an indispensable word. Surely, preferable to despair over the possibility of making theological sense of the term 'divine persons' in an age when the common concept of personality has been shaped by so vast an assortment of discourses — philosophical, psychological, social, anthropological, etc. — is the course taken by a number of modern Orthodox theologians (in particular Vladimir Lossky): to take the language of trinitarian dogma as an imperative to think the concept of the person anew, from above, in a distinctively Christian way. 

As Aquinas avers, whatsoever is said truly of God is said truly of God alone, only analogously of creatures; and it is precisely because the term 'persons,' when applied to the divine perichoresis, is governed entirely by the language of relations […] that theology is obliged to call the modern image of the person into question." 

• Bentley Hart, David, 2003: The Beauty of The Infinite; The Aesthetics of Christian Truth. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Company. S. 171.

Min översättning:

Det är tveklöst så att kristen reflektion inte får föreställa sig Treenigheten som en sammanslutning av tre individuella medvetenheter. Men samtidigt måste den kristna reflektionen göra rättvisa åt den bibliska Guden och det språk som rutinmässigt erbjuds som alternativ till termen "personer" misslyckas ständigt med att återge omedelbarheten, det levande och det konkreta i bibelns porträtt av Gud, både i det Gamla och det Nya Testamentet.

Johannes redogörelser av Kristi böner — hörda som riktade till Fadern, men också, helt klart, som en respons på uppdraget Fadern har gett åt Sonen — är fyllda av både en intimitet och en åtskillnad mellan röster och tilltalsplatser som gör att "personer," i all sin otillräcklighet, är ett omistligt ord. Den väg som ett antal ortodoxa teologer har tagit (särskilt Vladimir Lossky) är sannerligen att föredra framför hopplösheten i att försöka förstå begreppet "gudomliga personer" på ett begripligt sätt i vår tid, som har formulerat den vanliga förståelsen av personlighet utifrån ett stort antal olika diskurser — filosofiskt, psykologiskt, socialt, antropologiskt, etc.: Att ta Treenighetens dogmatiska språk som ett imperativ för att tänka på ett nytt sätt om konceptet person, ovanifrån, på ett distinkt kristet sätt.

Som Tomas av Aquino menar, vad som än kan sägas sant om Gud kan bara sägas endast om Gud. Det kan bara analogt tillämpas på skapade varelser. Det är därför att termen '"personer", när det tillämpas på Guds inre relation till sig själv, är helt reglerad av ett relationernas språk som teologin är skyldig att ifrågasätta den moderna föreställningen om vad en person är.

(Synpunkter på översättningen mottages tacksamt.)

#189. Andra söndagen i Advent...

"Jag vill höra vad Gud säger.

Herren förkunnar välgång

för sitt folk och sina trogna

och för de redbara.

De som fruktar honom har nära till hans hjälp,

hans härlighet bor i vårt land.

Godhet och trofasthet möts,

fred och rättvisa omfamnar varandra.

Trofasthet spirar ur jorden,

rättvisa blickar ner från himlen.

Herren själv ger allt gott,

vårt land ger sin gröda.

Rättvisa går framför honom,

fred och välgång i hans spår."

(Psaltaren 85:9–14)

Gud talade till sitt folk. Gud har talat och Gud talar. Till sitt folk. Till oss. Folket är vi. Utan undantag. Ingen står utanför det folk som är Guds eget. Och Gud talar till oss. Till var och en. Till oss alla. På olika sätt. Det hörs inte alltid. Men Gud har talat och Gud talar. Ordlöst talar Gud till människors hjärtan. Var och en har frihet att säga: "Jag vill höra vad Gud säger."

Den som lyssnar. Genom att läsa, genom att bedja, genom att fira gudstjänst. Den som lyssnar får höra ett glädjens budskap. Ett Evangelium som viskar att Gud är nära. Att Gud vill människors välgång. Att Gud är trofast, hjälpsam och rättvis. Att Gud är nära var och en och alla. Att fred, rättvisa och allt gott är spåren av Guds närhet till människan och människor.

Deus dixit. Gud talade till sitt folk och Gud talar. Här. Nu. Ständigt. Viskande ordlöst i människans och människors hjärtan. Gud viskar till var och en och oss alla om välgång, trofasthet, fred, rättvisa och allt gott. Vi behöver se varandra som sådana. Som en någon som Gud viskar till. Att se andra och varandra som Guds vänner. Det förändrar allt.

#188. Ett samtalsämne till måndag...

På måndag möts vi i Stockholms stift för Präst- och Diakonmöte i dagarna två. Fint att få möjlighet att få träffa kollegor och vänner. "Det blir nog god mat också" som en kollega uttryckte det. Om det blir tillfälle under dagen, kanske vid eftermiddagskaffet eller så, så kanske vi kan passa på att tala med varandra om det här med kollekt igen. Det är ju en framtidsfråga som är aktuell varje söndag. Varför tar vi upp kollekt? Hur förvaltar vi de gåvor kyrkan får ta emot? Till vad ska vi använda våra församlingars insamlade kopparslantar?

För den som har tid och lust finns det några länkar här nedan som kanske kan bidra med tankar till ett litet informellt samtal med anledning av stiftskollekten den kommande Femte söndagen i Fastan. Läs gärna vad Helena Edlund skrev härom dagen, den översta länken. Så kanske vi kan fundera tillsammans på varför och hur det kommer sig att kollekten, församlingarnas rituellt insamlade gåva till Gud, i vårt stift den sjätte april nästa år än en gång ska gå till att bekosta Seglora Smedjas verksamhet och Mattias Irvings lön.

• Helena Edlund, Hatets dubbla måttstockar.
• #33. Öppet brev till biskop Eva...
• #59. Kollektens teologi...
• #60. Att förvalta kopparslantar...
• #62. När mobbare vinner...
• #72. Om morgondagens kollekt...
• #74. Sista versen...

#187. Doktrinära frågor...

"Yet it has been one of my long held convictions that it is unwise to isolate doctrines from the narratives that make doctrines make sense in the first place. Put differently, I think it very important to show the work that doctrines are designed to do - namely, to be guides for telling the story that is Christianity. I certainly do not mean for this way of understanding the role of doctrine to excuse what some may think amounts to my avoidance of a proper role for doctrine in my work. In fact, I think doctrines are extremely important. The very fact that doctrine is hewn from bitter controversy and tested through time is sufficient reason to make them a focus of theology." (Stanley Hauerwas) 

Få saker gör mig gladare än när någon inte håller med mig om vad jag har sagt eller skrivit i relation till en teologisk fråga. Det är ett gyllene tillfälle att få lära sig något nytt, att försöka förstå någonting på ett nytt sätt och att få ta del av en medmänniskas tankar om livet, Gud, universum och allting. Ibland kan andras ståndpunkter och formuleringar vara utmanande och till och med provocerande. Ibland är det helt ointressant. Ibland hjälper det mig att tänka nytt och förstå på annat sätt. Ibland är det helt irrelevant. Alla de möjligheterna finns när en annan skrivit eller sagt något som jag först kanske inte håller med om. De möjligheterna är beroende av att sak och person hålls isär och att tankarna om saken är huvudsaken. 

Det är en beundransvärd förmåga att kunna skriva så att tankens klarhet är tydlig även när saken är komplicerad. Att skriva så att det förstås vad som menas även om man som läsare inte håller med eller har samma åsikt. Ofta är det lärorikt att i text försöka formulera sina tankar och ställa dem i relation till andras. Ofta är det lärorikt att läsa hur andra tänker – när den som har skrivit är uppriktig, tydlig och intellektuellt hederlig.

Men när det kommer till det offentliga samtalet om vår kyrkas doktrinära frågor så saknas ofta mycket av det som är önskvärt för det goda samtalet. Grundlösa argument utan förankring vare sig i teologins tankevärld eller i kyrkans väsen tilldelas betydelse. För teologin irrelevanta tankekategorier blandas ihop och späder ut samtalet. Inte sällan används innehållslösa etiketter som "konservativ" eller "dogmatisk" istället för genomtänkta argument för att på något sätt hävda att en persons åsikt är mindre värd än en annan. Ofta används sådana ord i betydelsen "bakåtsträvare" eller "intellektuellt rigid." Den som använder ordet "dogmatisk" på det sättet avslöjar att man inte alls har förstått vad teologisk dogmatik är för något och att man sannolikt aldrig har läst – än mindre förstått betydelsen av – en teologiskt doktrinär eller dogmatisk text.

"Statement of theology's logical form allows us to specify the indispensable churchly notions of 'doctrine' and 'dogma'. A recommendation of the form 'To be speaking the gospel, say "F" rather than "G,"' may be addressed by a member or members to the community or it may be addressed by the community to her members. In the former event, the proponent or proponents function as what is now called 'a theologian' or 'a theological school.' In the latter event, the church exercises her 'teaching office,' her magisterium, saying to her members, 'If you want to speak for this community say "F" rather than "G."' Such churchly instruction is called 'doctrine.' Some but not all doctrines are dogmas. The distinction is perhaps most clearly marked by the notion of irreversibility. Every theological proposition states a historic choice: 'To be speaking the gospel, let us henceforth say "F" rather than that other possibility "G."' A dogmatic choice is one by which the church so decisively determines her own future that if the choice is wrongly made, the community determined by they choice is no longer in fact the community of the gospel; thus no church thereafter exists to reverse the decision." (Robert W. Jenson)

Nej, det handlar inte om elitism. Det handlar heller inte om någon "debatt" som ska föras för att vinnas. Det handlar om att försöka ta ämnet och vår kyrkas teologiska uppdrag på allvar. Att tillsammans försöka formulera intellektuellt hållbara tankekonstruktioner som håller ihop och korresponderar mot kyrkans verklighet tillsammans med människans erfarenhet av vara vid liv – med utgångspunkt i den Gud som skapat allt, älskar sin skapelse och som en gång för alla har gett sig till känna för världen i med och genom Jesus Kristus. Det är ett ständigt pågående och förändrande arbete. Vår uppgift är så stor, så märklig och så viktig att vi verkligen behöver ta det på allvar. Därför behöver vi läsa på ordentligt och lyssna på varandra samtidigt som vi delar med oss av vår egna tankar. Är det så svårt?

Någon kanske hävdar eller önskar att teologin inte är eller ska vara en intellektuellt krävande disciplin. Fint så. Men Gud envisas i alla fall med att uppenbara sig och ge sig till känna på ett sådant sätt att det ställer intellektuella krav på oss. Bara det vore skäl nog för oss att börja ta vår kyrkas doktrinära frågor på allvar, att hålla oss till saken och sluta vara personligt nedvärderande och osakligt elaka mot andra när vi delar tankar med varandra. Dessutom, vår kyrkas ärende är för angeläget och för viktigt för att lämnas enbart i händerna på den till intet förpliktigande Twitter- och Facebookteologin (se länken nedan vad som avses).

• KG Hammar, Gud är bortom alla våra konstruktioner (KT 28/11).
• Bo Sandahl, Tron är en livskonstruktion (KT 6/12).
• Stanley Hauerwas, How to be caught by the Holy Spirit (ABC 14/11).
• Janice Rees, Facebook Theology (Women in Theology 11/11).
• #43. Det goda samtalet...
• Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology Volume I; The Triune God. New York: Oxford University Press. S. 17.

PS. Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större. Men, att tänka själv är störst.